Del 1360: Misslyckandet som framgång

Signaturen Christina ställde med anledning av senaste bloggposten frågan: ”Ja, vad kan då hända om konstvärlden blir ett inflatoriskt inferno? Du får gärna spekulera lite mer om detta scenario.”

 

Svaret är inte särskilt intressant beroende på att det är ytterst osannolikt att det skulle inträffa. Konsten håller på sin identitet och en sådan handlar naturligtvis inte om ytliga likheter. Låt oss tänka oss att en konstnär gör en performance där denne framträder som tennisspelare. Efter den kommer en professionell tennisspelare och visar sina färdigheter. Konstnären har inga möjligheter att konkurrera med en sådan uppvisning utan framstår i jämförelse som ren amatör. Men konstvärlden kommer inte att gå med på att flytta kvalitetsordningar från ett annat område till att bli konstnärlig kvalitet. Samtidigt skulle konstvärlden kunna gå med på att tennisspelare i just denna situation gör en konstperformance. Men som en sådan får tennisspelaren svårt att hävda någon avsevärd konstnärlig kvalitet. Alltså att visa originalitet, poetisk svårbegriplighet, reflektion över det egna mediet och diskursiva referenser. Gränsbevakningen är genuint svårforcerad.

 

Något i den tankegången berör den store Boris Groys i en artikel i det senaste numret av e-flux. Han beskriver där vad son hänt sedan konceptkonsten på 60- och 70-talen.

 

”after conceptualism we can no longer see art primarily as the production and exhibition of individual things—even readymades.”

 

Han skriver vidare:

 

Conceptual art is interested in the problem of form not from the traditional perspective of aesthetics but from the perspective of poetics and rhetoric.

 

Här avser han att brilliansen i framställningen kan dölja idén om man följer en traditionell estetisk praxis. Men dessutom har konstnärerna upptäckt konstens kommersialisering:

 

”But, because the commercialization of art already undermines any possible utopian perspective, it can also be a demonstration of the impossibility of positive aesthetic experience within a society based on oppression and exploitation.”

 

Nå, Groys har många tankegångar som baseras på att när han ser bilder (alltså i vid mening estetisk verksamhet) ser han också konst. Genom Internet och sociala medier, skriver han, har alla blivit estetiserande producenter indragna i att estetisera världen, alltså att skapa ”society of spectacle”. Kommen så långt inser han att han måste dra en gräns mellan konsten och den övriga verksamheten:

 

“But one should not forget that the internet is also a space controlled primarily by corporate interests—not a celebrated space of anonymous and individual freedom as was often claimed in its early days.”

 

Det allmänna Internetskapandet kommer inte fram till saken eller till kroppen. Den stannar vid datorn.

 

“Indeed, contemporary artists increasingly want to operate not so much inside specific art milieus and spaces but rather on the global political and social stage—proclaiming and pursuing certain political and social goals. At the same time they remain artists. What does this problematic title mean, within the extended, globalized, social-political context?”

 

Konstnären, menar Groys har det inte lätt. De politiska och sociala ambitionerna kommer ständigt till korta för att konsten är en del av den kommersiella företagsvärlden med dess vinstintresse. Skillnaden är dock att medan politiker och aktivister också kan misslyckas, kan ett konstnärligt misslyckande bli god konst:

 

“…it reveals the subjectivities operating behind this action even better than its possible success. By assuming the title “artist,” the subject of this action signals from the beginning that he or she aims at self-exposure rather than the self-concealment that is usual and even necessary in professional politics. Such self-exposure is bad politics but good art—herein lies the ultimate difference between artistic and non-artistic types of practice.”

 

Så undkom Groys ett inflatoriskt inferno samtidigt som han förklarar att konsten av nödvändighet lider svårt under den neoliberala kapitalismen. Slutsummeringen blir ändå en rätt dyster historia eftersom det ger oss en konstnärsroll bestående av ständigt misslyckade socialkritiska projekt. Men ändå kan det vara god konst eftersom den frågan avgörs av konstvärlden.

 

Det här inlägget postades i konstteori, Tillståndet i konsten 2011. Bokmärk permalänken.

2 svar på Del 1360: Misslyckandet som framgång

  1. CeDe skriver:

    “Paranoid genomresa i konstvärlden” skriver Sinziana
    Ravini i dagens DN om din bok ART, Lars. Det vore
    intressant om du bemötte den kritiken här på bloggen.

  2. TJ skriver:

    Ravini upprätthåller DNkultur-standarden. Noll substans och lämpligt avrundat med floskler. DN är ett skämt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.