Del 1359: Framlyftet samt teater- och performancekonsten

Idag såg jag den. Den plågsamma formuleringen ”fokuserar på att lyfta fram”. Den ramsan producerades av Signal, center för samtidskonst. Signal är det inget fel på men nog kunde man anstränga sig till en smula kreativitet inom den litterära formuleringskonsten. ”Framlyftandet” har fått samma pestliknande spridning som fokuseringsmanin.

 

Men det var inte denna hopplösa klagan på den stereotypa språklavinen jag tänkte skriva något om. I New York pågår en ny upplaga av Performa, en återkommande performancefestival. Två kritiker, Linda Yablonsky (artnet) och Ken Johnson (NYT), har problem med vad som är performance och vad som är teater. Elmgreen & Dragset uppsättning Happy Days in the Art World anser Yablonsky hör hemma i teatern och får stöd av performancedrottningen Marina Abramovic. Johnson kommer, efter att ha sett ett antal föreställningar, fram till: “what if anything distinguishes comic entertainment from art in the sense that art is understood in the fine art world?” Det han inte kan komma över är Reggie Watts som han finner alltför professionell för att härbärgeras i konsten.

[youtube]CJQU22Ttpwc[/youtube]

Den institutionella teorin ger ett enkelt svar. Eftersom dessa föreställningar äger rum i konstvärldens kontext blir de konst. Teater och underhållning äger inte rum inom konstvärldens kontext. Om man flyttar ett teaterstycke eller komisk underhållning till konstvärlden blir det en skillnad som skapas av konstvärldens kontext. Klassificeringen är den minst problematiska, långt intressantare är tilldelningen av kvalitet. Teater och underhållning fungerar bäst i sina egna världar. Vad Ken Johnson inte lägger märke till är att han blir betänksam, alltså att han reagerar som medlem i konstvärlden. Han finner inte några goda argument för att det skall vara tillräckligt intressant som konst. Institutionen Performa kan å andra sidan ha sina motiv, nämligen att visa öppenhet mot angränsande verksamheter, allt i linje med att konsten skall vara inklusiv och gränsöverskridande. Men det hjälper inte, konstvärlden har sina normer och måste naturligtvis bevaka sina gränser för att inte upplösas i ett inflatoriskt inferno.

 

Här är ett utdrag från Elmgreen & Dragset (182), den senare delen av deras medverkan, party och performance sammantaget med fotografer och allt.

[youtube]kcP7TbyJTaw[/youtube]

 

 

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, institutionell teori, Konstkritik, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 1359: Framlyftet samt teater- och performancekonsten

  1. Christina skriver:

    Ja,vad kan då hända om konstvärlden blir ett inflatoriskt inferno? Du får gärna spekulera lite mer om detta scenario.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.