Del 1361: Sinziana Ravini med starka känslor i DN

Min senaste bok Art (Nya Doxa) recenserades idag i DN av Sinziana Ravini. Jag kan inte säga annat än att jag är mycket nöjd med recensenten. Ravini är ett praktfullt exempel på konstvärldens konsensusuppfattningar och det är med dessa hon alldeles självklart vill bemöta min beskrivning av den internationella samtidskonsten. Hon dräper t ex till med:

 

”Vilks stora problem är att han har fastnat i en paranoid diskurs som ser konstvärldens makthavare som en bunt korrupta och inkompetenta individer som inte vågar tänka fritt.”

 

Jag har givetvis aldrig påstått något sådant. Konstvärldens makthavare, eller skulle jag snarare säga ”inflytelserika agenter” eftersom de är ytterst talrika, är begåvade och kreativa. Däremot är de ideologiskt bundna i en politisk vänsteranda som jag utförligt skildrat både i boken och här på bloggen. Det är inte mycket att bråka om och enklast kan man konstatera hur visorna går genom att följa biennaler och andra stora och relevanta utställningar. Minst av allt är de korrupta eftersom det ingår i konsensus att agera kritiskt och självkritiskt mot neoliberalism och kommersialism. Det är alltså inget fel på agenterna det är bara det att de tror på en konstens politik som det råder stor samstämmighet kring.

 

Ravini vill inte förstå detta, tydligen är hon blind inför sin egen delade övertygelse. Istället framhäver hon att det finns konflikter inom denna konsensusvärld. Hon tycker att jag främst skulle skildra dessa. Hon har ju rätt i att den internationella konstvärlden är full av motsättningar och vassa armbågar. En sådan undersökning är ett mera speciellt projekt som kan ha sitt intresse men som inte lämnar särskilt mycket generella ståndpunkter. Curatorerna Robert Storr och Okwui Enwezor rök t ex ihop efter Storrs Venedigbiennal 2007 (den intresserade kan söka på deras namn på YouTube för att höra hur högröstat det stundom gick till). En konstideologisk strid där Enwezor var det som gällde mest. Den Ravini närstående Nicolas Bourriaud fick t ex vänta länge på ett allmänt erkännande för sin relationella estetik och är alltjämt en kontroversiell herre. Men så kom han också med stora anspråk på vad samtidskonsten gick ut på och hans teorier är inte precis vattentäta. Så kan man fortsätta om man skulle ha lust till det.

 

Typiskt för konstvärlden är att avvisa artfacts. Så gör förstås också recensenten:

 

”Den bygger på hur många institutioner som visar konstnären just nu, men säger ingenting om varken konstens, institutionernas eller utställningarnas kvalitet.”

 

Artfacts värderar institutionerna men kan naturligtvis inte värdera utställningarna. Men det spelar föga roll. Är en konstnär med på Venedigbiennalen eller på Documenta är det en alltid en förhöjning av det konstnärliga värdet. Men det räcker inte med att slinka med genom en tillfällighet. För att nå en något så när framträdande position på artfacts måste en konstnär bekräftas genom ett antal kvalitetsinstitutioner. Biennaler är starkt poänggivande liksom separatutställningar på stora museer. Och så vidare, artfacts bygger på att göra en rimlig värdering av en konstnärs cv. Problemet med artfacts är att det fungerar alltför bra. En vederstygglighet för konstvärlden som drömmer om att kvalitet är något alltid svävande.

 

En äkta konsensuell konstvärldsagent söker sig till den trösterika antropologiska konstteorin som säger att konst finns och har funnits överallt under alla tider. Att det skulle vara en västerländsk uppfinning är något av det värsta ett sådant öra kan höra:

 

”Den institutionella konstteorin avfärdar större delen av konsthistorien som ickekonst, allt från grottkonst till renässansens fresker och utomeuropeisk konst. Det är ett subtilt maktmissbruk som delar in världen i vi och dem, högt och lågt, ute och inne.

Nej, om det är något vi behöver så är det en konstteori som kan presentera och analysera konstvärldens inneboende konflikter och fånga in konstens alla arter och avarter, dess politiska sprängkraft och förmåga att bygga nya ordningar.”

 

Om man skall säga något om Sinziana Ravini är att hon drömmer om en utopi, känn bara på konstens ”politiska sprängkraft” (jfr Groys som jag skrev om igår). Hon får alltså trösta sig med den antropologiska konstteorin, en modernistisk uppfinning.

 

Hon kan inte heller avstå från att spekulera kring Vilks:

 

”Jag kanske misstar mig, men jag har alltid haft en stark känsla av att Vilks är en sårad romantiker, som helst av allt skulle föredra att bygga sina babelsliknande klättertorn. Denne romantiker blev folkkär med Nimisbygget. Fast det räckte inte. Han ville också bli accepterad av konstvärldens innersta kretsar, men Muhammedkarikatyren blev i stället vägen ut. Den historien nämner Vilks inte en enda gång i boken.”

 

Det är sant att jag har byggt åtskilliga klättertorn men det beror främst på att jag har inbjudits att göra sådana projekt. Att jag håller Nimis i stånd är en annan historia. Men detta hennes tankegods, liksom att jag skulle vara ”en sårad romantiker” kommer alltså från hennes starka känslor. Dessa har vi inte sällan fått se levas ut i konstrecensioner i vilka hon ej sällan låter sig drabbas av ett fördunklat förstånd.

 

Att jag inte nämner Muhammedhistorien har två skäl. Det förstå är att förlaget ställde detta som villkor för utgivningen. Varje förlag som ger ut en bok av mig löper en viss risk och risken ökar naturligtvis om boken skulle inkludera något om den ödesdigra rondellhunden. Det andra är att jag ville skriva en konstteoretisk bok utan att blanda in mina egna förehavanden. Rondellhundsboken kommer, det blir nästa års projekt. Förmodligen kan den inte förläggas på något befintligt förlag. Men det finns andra vägar.

 

 

Det här inlägget postades i Böcker, institutionell teori, Konstkritik. Bokmärk permalänken.

15 svar på Del 1361: Sinziana Ravini med starka känslor i DN

  1. Krister skriver:

    Risk för att rondellhundsboken blir en … kioskvältare.

  2. Maggie skriver:

    Krister:
    Risk för att rondellhundsboken blir en … kioskvältare.

    Där sa du det, Krister. Det finns stor risk för det!

  3. Hmm det hon anklagar dig för verkar vara det hon själv är… väldigt vanligt. Och vad skulle det bli av hela denna affärsvärld och dess bihang om inte själva konstnärerna fanns?

    Själv har jag också befunnit mig på den sidan, men alltid undvikit att bli recensent. Det är ett märkligt yrke, beroende av andra och omfattande skapande verksamhet, där de själva är icke-existerande med en inbyggd hat-kärlek till de områden de beskriver.

    Det liknar vampyrernas utsugande av de verkliga människorna, ett tillstånd som de aldrig själva kan uppnå, ett äkta liv i verkligt skapande. De får nöja sig med att betrakta utifrån, att skapa ytliga maktcentra byggda på kapital och att skapa teoretiska konstruktioner utifrån ett blodfattigt intellektuellt och torrt tänkande, döljande sig bakom ihåliga ordridåer.

  4. Lars Vilks skriver:

    Ann Helena. Den där har vi hört förut om att kritikern är en misslyckad konstnär och att alla de övriga i konstvärlden är utsugare av den stackars artisten. Men det var filosoferna som skapades konstnären och kritikern som gestaltade denne. Och i det praktiska konstlivet är konstnären minst lika beroende av sin omgivning som tvärtom. Vad är en konstnär utan kritikerns text? Och utan gallerist? Eller utan den förklarande och sammanhållande curatorn?

  5. CeDe skriver:

    Sånt dravel, A H Rudberg. Allt och alla har sin fuktion och drar lasset gemensamt… en förutsättning
    för framåtskridande.

  6. Erb skriver:

    Ravini skriver i slutet:
    “Det är ett subtilt maktmissbruk som delar in världen i vi och dem, högt och lågt, ute och inne.”

    Är hon inte lika god kålsupare? Uppenbarligen finns ju, enligt Ravini, ett “konstens innersta krets” som tackade nej efter Muhammed som rondellhund.

  7. CeDe skriver:

    Min kommentar 09:34?

  8. Christina skriver:

    Jag måste läsa din bok först, men något du alltid sagt är att bra konst är vad konstvärlden säger är bra konst! Jag kan förstå att så är det! Det gäller att välja när man ska låta sig bli “brun om munnen”. Jag tycker Sveriges konstvärld har varit svaga och flata (som vi svenskar ofta är när det gäller att yttra sig offentligt) vad gäller Rondellhunden, vi måste få driva med “alla” religioner utan begränsningar, men som det nu utvecklat sig så får vi inte driva med muslimer! Och varför inte? Deras religion är ju inte mer värd än alla de andra.Fy så fega en del i Sveriges konstvärld är, som inte stöttat dig mer, men de ser nog bara till sitt eget skinn. Sedan så kastar dom skit på dig när dom borde skämmas över att inte ställa upp för yttrande friheten

  9. CeDe skriver:

    Om det du gör, görs med kärlek och passion kan det
    aldrig bli fel.

  10. Humanist skriver:

    Christina: Jag måste läsa din bok först, men något du alltid sagt är att bra konst är vad konstvärlden säger är bra konst! Jag kan förstå att så är det! Det gäller att välja när man ska låta sig bli ”brun om munnen”. Jag tycker Sveriges konstvärld har varit svaga och flata (som vi svenskar ofta är när det gäller att yttra sig offentligt) vad gäller Rondellhunden, vi måste få driva med ”alla” religioner utan begränsningar, men som det nu utvecklat sig så får vi inte driva med muslimer! Och varför inte? Deras religion är ju inte mer värd än alla de andra.Fy så fega en del i Sveriges konstvärld är, som inte stöttat dig mer, men de ser nog bara till sitt eget skinn. Sedan så kastar dom skit på dig när dom borde skämmas över att inte ställa upp för yttrande friheten

    Helt enig!

  11. Lars Vilks: Jaha vi är alla lika goda kålsupare… ingen begriper mer än någon annan då? Nä det menar du nog inte.

    Men naturligtvis behöver du kritikern som marknadsförare och galleriet och andra för försäljningen. Det var inte det jag menade.

    Utan att skapande, kreativa människor naturligtvis kan klara sig ändå. Det kreativa är en inre drift, som man inte alltid behöver betalt för.

    Se på mig. Jag bloggar och skriver artiklar samt böcker utan att få särskilt mycket för det i kontanta pengar. Varför då? Jo för att det är ett inre behov.

  12. CeDe skriver:

    Vill ni se en stjärna – se på mig! Grattis Ann
    Helen, såsom den licensierade Gurun Gudrun kan du
    leva på luft allena.

  13. Daniel skriver:

    Lars
    Det vore kul om du med din erfarenhet av rondellhunden, kunde dela med dig av din syn på dramatiseringen av SCUM-manifestet.

    Pelle Billing skriver en hel del om detta på sin blogg, bland annat här:
    http://www.pellebilling.se/2011/11/skolbarn-ska-titta-pa-valdsamt-angrepp-mot-manligheten/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.