För konstnären var det bättre förr eller i varje fall enklare. Redan när konsten kom på banan i det tidiga 1800-talet var sökandet efter identitet och samhörighet den stora uppgiften. Övertygelsen att besitta en högre form av erfarenhet och kunskap manifesterade sig i det estetiska uttrycket med gränsöverskridandet som synlig vittnesbörd. Någonstans skulle konsten höra hemma i samhället eftersom det ensamma, missförstådda och av umbäranden illa medfarna geniet krävde bisarra psykiska dispositioner. Konsten ställde sig på folkets sida mot maktens borgerlighet. Att förena sig med proletariatet i kampen för en bättre värld visade sig vara en trygg plats. Den innebar att konstnärerna inte behövde ägna sig åt några obekväma upprorshandlingar (några undantag finns) utan kunde luta sig mot revolutionen som en symbolhandling. Att bokstavligen förena sig med proletariatet blev aldrig aktuellt. Proletariatet var dessutom föga konstintresserat. Konstnären kunde måla i lugn och ro och spränga gränser i konstgallerierna där kampen mot borgerligheten försiggick i bästa samförstånd.
Men det kom en dag då proletariatet försvann. Kommunism och socialism blev också inaktuella. Hal Foster konstaterade detta 1996 i The Return of the Real. Identiteten vinglade och nya kandidater för att uppfylla de två nödvändiga önskemålen var akuta. Konstens identitet klarade man av genom att utropa den särskilda kombinationen av särskild kunskap förenad med särskild erfarenhet som försäkrades vara ett verkligt alternativ till samhällets antingen ytliga beteenden eller till den akademiska teorin. Den senare aktade man högt i konsten men konstens bidrag var ännu vassare eftersom det bestod av en fullständigare fördjupning. Vem man solidariskt skulle förena sig fann man i de andra kulturerna som intensivt kom att belysas i det postkoloniala skedet. Det var inte direkt Fosters idé, han säger själv att han har hämtat den från historikern Perry Anderson.
Absolut solidaritet med andra kulturer kom att bli socialkritikens hardcore. Förmodligen är den tiden över, de flesta konstnärer är inte engagerade på det sättet utan följer reglementet därför att man bör göra det. Konstvärlden ställer inga andra krav än att en relevant kontemporär inte gör något politiskt olämpligt.
Venedigbiennalen stundar (2 juni) och den kommer inte att framtonas som radikalt och socialkritiskt politisk. Men det måste i någon utsträckning ingå och i den danska paviljongen laddar tysken Thomas Kilpper (3.903) upp på temat yttrandefrihet. Den grekiska kuratorn Katerina Gregos som är ansvarig för tema och utställning försäkrade tidigare (se Del 1176) att de danska karikatyrerna inte skulle vara på tapeten eftersom det var ett ”vi och de”. Kilpper kunde dock inte hålla sig och i sitt bidrag kommer han att visa träsnittsporträtt inlagda i golvet på utvalda bad guys. Om man önskar kan man trampa på dem. Bland dessa ingår (enligt artikel i den danska Weekendavisen 27.05) Flemming Rose (tidigare på Jyllandsposten och ansvarig för publiceringen), Kurt Westergaard (som förhånade en hel kultur). Om dessa aktiverar sig Kilpper som en Pavlovsk hund i den kontemporära etiketten:
”I denne generaliserende kritik af andre kulturer ser jeg en forbindelse til kolonihistorien, og til de skæve magtforhold mellem den 1. og den 3. verden. Muhammedtegningerne maskerer den tilknytning, men jeg ser dem som et synonym for nedgørelse af andre, herunder hån af verdens muslimer. Det var ikke noget frigørelsesprojekt.”
Vidare visas Pia Kjaersgaard, Anders Fogh Rasmussen, Geert Wilders, Thilo Sarrazin m fl.
En av Kilppers idéer om yttrandefriheten är att ”Det er vigtigt at kæmpe for ideen, men samtidig må man se på, om den undertrykker andre friheder.”
Så sant som det är sagt. Den kontemporära konsten är ensidig när det gäller yttrandefrihet, det måste vara rätt yttranden och rätt personer. Den intressanta tanken att låta Kurt Westergaard representera Danmark på biennalen (med teckningar av H C Andersens Eventyr) skulle förmodligen ha inneburit att tungt beväpnade specialstyrkor fått inkallas. Så det är klart att det kontemporära undertrycker yttrandefriheten. Men knappast ett stort problem eftersom det alltid finns andra kanaler. Och jag har svårt att se att detta inte skulle vara fallet även i andra sammanhang. Vad Kilppers tycks vara ute och fika efter är en självcensur som skall uppfylla den ovillkorliga solidariteten med andra kulturer.
Den som vill uppröras av Kilpper ser ändå alltför snävt på saken. Konsten är endast till för symboliska framställningar vilka under lättsamma former skall konsumeras av den bildade borgerligheten och i detta fall särskilt av en festsugen konstvärld som vill ha något häftigt som tilltugg. Frågan är om Kilpper är häftig nog. Det är ju mainstream.
I den socialkritiska ivern kan verken lätt bli illustrerande.
Thomas Kilpper: Berlusconi och John Heartfield 2009 träsnitt
Ett golv med träsnitt av Thomas Kilpper.
Kilppers förslag till fyrtorn på Lampedusa. Denna neo-neoplasticistiska skapelse skall vägleda båtflyktingarna till EU.
Träsnitten ser snygga ut, men vem blir ”upplyft”, eller vill bestiga barrikader, av denna snömos till budskap? Härlig text förövrigt.
I love the graphics, sorry I don’t understand the commentary in Danish but I think the pictures them self very often speak more than the words. Lars, you have great artistic understanding. In this case you are promoting the art of colleague, which is a very good of you.
Från det ena till det andra läste jag att Amatullah slapp fängelsestraff som återfallsförbrytare efter att ha hotat Vilks till döden upprepade gånger. Eftersom domstolens motivering var att hon är psykiskt sjuk får man lov att anta att samhällets officiella ståndpunkt numera är att muslimer som i kraft av sin tro mordhotar och förtrycker andra människor klassificeras som en sinnessjukdom.
Risk finns väl annars att vi får överfulla fängelser.
Den var grov, jag vet.
Nu riskerar vi istället att få överfulla sinnessjukhus eftersom det är möjligt att döma till tvångsvård, på obestämd tid.
Jag tror att det finns fog för att Amatullah är ett case.
Det kan också röra sig om en masspsykos i likhet med mobben på 1000 fanatiska muslimer som halshögg FN-svensken Joakim Dungel tillsammans med många andra biståndsarbetare i Afghanistan efter den tokiga pastorns koranbränning i USA.
Humanist,
Islam är en masspsykos. Liksom nazismen var, och kommunismen var. De två senast nämnda är numer bara marginella psykoser, inte speciellt hotfulla globalt sett, och inte alls, vad den saken gäller, i närheten av islam.
Kenneth Karlsson,
Jag är helt enig. Problemet är att politiken i Sverige har influerats av samma totalitära ideologier sedan 30-talet. Idag är det snarare en myt, och inte verkligheten, som utgör den drivande politiska kraften. Dagens förljugna bild av samhällstillståndet illustrerar detta förhållande alltför väl. Politiska beslut grundas inte längre på förnuftiga resonemang i alla avseenden utan påminner snarare, i likhet med fascismen, om religiös tro.
Vi bedriver på vissa avgörande områden en tankelös politik utan en intellektuell diskussion. Där är det snarare viljan och instinkten som utgör handlingsregeln, och inte förnuftet. Nazisterna visade samma anti-intellektuella inställning i sitt motto:”Vi tänker med vårt blod”. Den karismatiska landsfadern i form av Fredrik Reinfeldt, Tage Erlander, Olof Palme och Göran Persson, förkroppsligar – på samma sätt som Hitler, Stalin och Mussolini – nationens och folkets storhet. Det handlar om en persondyrkan som principiellt inte skiljer sig från religionens dito av Jesus eller profeten Muhammed.
Humanist,
Vi är i stort sett eniga. Men jag vill inte gå lika långt som du gör vad gäller liknelsen med de andra nu nämner contra våra svenska karismatiska landsfädrer. De må vara landsfädrer, och de må vara karismatiska (därom kan vi också tvista) men de är framför allt valda i demokratiska val, och avsatta (förutom Reinfeldt, men den tiden kommer), eller avgångna (förutom Palme) enligt alla lagens regler.
Kenneth Karlsson,
Jag diskuterade endast vissa delar av politiken, underförstått invandrings- och integrationspolitiken, och inte det demokratiska systemet i allmänhet.
Humanist,
Du är ju sjuk i huvudet…
Angående den kontemporära konstens ensidiga yttrandefrihet… är det därför du har slutat vara en vagel i ögat på etablissemanget (i form av länsstyrelsen) för att istället trampa på de maktlösas tår för att trolla fram reaktioner? För ditt fysiska välbefinnande, ditt materialistiska jag, har du varit väldigt modig de senaste åren, no doubt about it. Konstnärligt sett har du varit extremt feg. Om du vill fortsätta att trycka på den materialistiska nerven kan du ju alltid göra en serie förnedrande verk om hemlösa och sjuka. De kan inte heller försvara sig, men lär bli väldigt sårade de också. Uppmärksamheten blir säkert stor.
Du blir tvungen att motivera det med rationella argument, men det är sant att våldsbenägna muslimer per definition är sinnessjuka enligt det svenska rättssystemet.
Att man slår ihjäl homosexuella i religionens namn är nog inte ett uttryck från hjälplösa makthavare. President Ahmadinejad vill jag inte heller påstå är en representant för dem som inte kan försvara sig. Hans åsikt var att jag styrdes av sionistiska konspiratörer. Men här du hemma i det gänget så skall man kanske solidarisera sig med dessa element. Hur som helst finns det många och goda skäl att kritisera en religions uppenbara avarter. Du kanske också hyser åsikten att islamister och terrorister är svaga och hjälplösa. Hur du får in hemlösa och sjuka i detta har jag svårt att förstå. Men det kan hänga samman med att vi inte enbart har rondellhundar utan även pavlovska sådana.
Humhum. Islam förnedrar hundar, dom kan inte heller
försvara sig.
Jag suddar bort ”heller” i föregående.
Hmmm,
Har hemlösa och sjuka också en egen religion på samma sätt som muslimer med vissa normer och värderingar som man kan ifrågasätta? Men du har helt rätt i att muslimerna har stora problem att försvara sin religion på ett trovärdigt sätt. Det är därför den behöver ett särskilt lagskydd i den muslimska världen där man kan mörda, tortera och fängsla alla ateister med stöd av blasfemilagar.
Jag måste ha missat dina verk där du provocerade Irans regering.
Humanist,
Humanister sätter människan i fokus, inte bara vissa människor, vilket är genomgående för de kommentarer jag har sett från dig. Du är fullständigt ointressant att bemöta.
En sak till. Jag förstod inte vad du menade med hjälplösa makthavare så jag sa inget om det. Nu tror jag att du kanske missuppfattade mig. Att sitta i Sverige och trolla ömhudade muslimer är kanske underhållande, men det är att sparka nedåt. Trots att så många av dem saknar självdistans och verkar helt från vettet. Det är konstnärligt fegt, till skillnad från Nimisprojektet som provocerade uppåt. Möjligen klädde du av länsstyrelsen som impotent, men det var ändå en reell maktfaktor i den miljö där du verkade.
Hade du retat muslimer, bosatt i ett muslimskt land hade det också varit att sparka uppåt, och därmed konstnärligt modigt. Men här…? Till vilket relevant syfte? Finns det ett bubblande muslimskt systemhot i Sverige som du försöker avslöja? Kommer Ahmadinejad hit och stenar bögar? (Nej, men däremot är SD homorepressivt). Försöker du få oss att förstå att stora delar av den muslimska världen är våldsamt repressiv? Vem känner inte till det redan?
Även om man bortser från det förmodade missförståndet är dina motargument är ihåliga och fattiga.
Du tänker dig att vi fortfarande lever i en isolerad värld. Kritik mot sådant som försiggår i utlandet kan mycket väl ha sin plats. Som jag nämnde reagerade Iran snabbt. Jag har fått ett starkt stöd från iranska frihetskämpar som påpekar att Sverige vägrar göra några markeringar mot Iran. En man i Iran som tillsammans med en vän publicerade min bild i Teheran tvingades fly landet, trots att det var en privat publicering snokade säkerhetspolisen upp den. Han ser det som en markering för den frihet många i Iran önskar sig.
Hemmavid kan man konstatera att det finns en hel del islamister t o m en och annan självmordsbombare. Jag har också varit utsatt för mordförsök på hemmaplan men även sådana som har haft sitt fäste i utlandet. Men du menar tydligen att kritik inte för förekomma mot de värsta missförhållanden om det kan missförstås.
Med andra ord är du oförmögen att bemöta mina frågor och argument, i likhet med muslimer.
Lars. Precis som du skriver – inte lever vi i en isolerad ”värld”.
Intressant är vad vi gör av den.
Humanisterna:
Människan i fokus – ni är väl inte människo-religiösa…? 😉
Kanske blir det så en gång, att de färgade i USA, blir de som gör det som vi från ”gamla världen” inte förmår?
Cecilia,
Nej det blir judarna, östasiaterna och väst i nämnd ordning som driver evolutionen vidare.
Alla ska va’ med, sa någon.
Tror det var mer riktigt, än den som ”myntade” det.’
Har en kommentar i filtret. Så är ju livet, ständigt avbrutet.
PS. För övrigt – intressant ordning. Har inget alls emot den, då mitt eget skinn tycks vara i hamn.
Hmmm,
Jag instämmer till fullo men skulle vilja påpeka följande.
The Mo-Doggies saknar samtliga kriterier nödvändiga för att falla in som ett samtidskonstverk, vidare behärskar konstnären inte den Islamska teologiska diskursen.
Kritiken av Islam bärs således inte fram av teckningen i sig utan är renodlade efterkonstruktioner från konstnärens sida.
På dårar biter inga rationella argument.
Räcker det…?
mohammad,
Nej, det är uppenbart när du själv har för vana att ta parti för människor och ideologier som förespråkar våld och inte dialog som ett medel för konfliktlösning, samtidigt som du inte klarar av att redogöra för dina ståndpunkter i verbal form.
mohammad,
Ps. Glöm inte att be till Allah nu klockan fem på morgonen som en rättrogen muslim. Ds.
Lars Vilks,
Upplever du att den danska karikatyrtecknaren Kurt Westergaard är lika hårt ansatt av vänsterfascister och andra anti-demokrater som du är i Sverige, eller har Danmark helt enkelt en starkare demokratisk tradition?
mohammad,
Nu var det väl knappast konstnärens ”efterkonstruktion” som bar fram kritiken mot islam. För om det vore så, varför blev då vissa muslimer galna när bilden kom till allmänhetens kännedom, alltså INNAN konstnärens påstådda ”efterkonstruktion”?
Kenneth Karlsson. För att överhuvud taget bli galen
måste man ha en fallenhet för galenskap redan innan
orsak till utbrott föreligger.
Och
mohammad, när du ändå har Allah på tråden, så be då
honom/henne om en förklaring till din enfald.
Nu är väl teckningen i sig bara en liten del av det här konstprojektet som det utvecklat sig och efterkonstruktioner blir väl snarare påbyggnader.
För övrigt är det svårt att hitta ett konstprojekt i hela världen som engagerar lika mycket som Rondellhunden.
Ett mycket framgångsrikt samtidskonstverk när man ser helheten.
Och helheten är vi antagligen inte i närheten av ännu,
Krister.
… en spännande fortsättning följer.
Rondellhundsprojektet ligger mer rätt i tiden än någonsin just nu.
De blev kränkta och av skäl som inte ens konstnären kan svara på.
Att kränka makten är en sak som Hmmm påpekar – att kränka enskilda människor är en annan.
Kommentarerna i denna blogg är ett utmärkt exempel på det senare, bland annat dina egna.
Krister,
Du får gärna ta dig an uppgiften – på vilket sätt uppfyller rondellhunden kriterierna för att vara ett samtida konstprojekt.
Du har väl gjort läxan…?
mohammad. Varje människa gör sitt eget val hur den vill reagera i en given situation, och den reaktionen kan inte ansvaras någon annan än dom själva. Om en uppfattad kränkning ägt rum av något för dom okränkbart
så är det denna beundrarskaras problem att se över sin relation till den i detta fall avlidne enskilde person. Allt annat är fiktion.
mohammad,
”Att kränka makten är en sak som Hmmm påpekar – att kränka enskilda människor är en annan.”
Att du inte kan skilja på sak och person, i form av ett frivilligt ställningstagande som tron på en religion innebär samt kritik av mänskliga egenskaper, kan ingen annan lastas för. Det är uteslutande ditt problem.
mohammad,
Vilken enskild människa har Lars Vilks kränkt genom sin rondellhund? ”Efterkonstruktionen” säger oss att han kränkte islam, som ju inte är en enskild människa utan ett ideologiskt system av idéer, påbud och troshandlingar.
Du skriver följande: ”Kritiken av Islam bärs således inte fram av teckningen i sig utan är renodlade efterkonstruktioner från konstnärens sida.”, vilket gör att frågan än en gång måste ställas till dig:
Hur kunde de arga muslimerna veta att Lars Vilks kränkte islam och därför reagerade som de gjorde, INNAN den av dig påstådda ”efterkonstruktionen” av konstnären?
Och så till det mer personliga: på vilket sätt har jag kränkt dig som person Mo SKINKA?
Begreppsbildningen herr Karlsson – kränka och kritisera är inte samma sak.
…
Alltså hade det inte något med eftersnacket att göra.
Pottkanten börjar väl så smått få upp värmen nu.
Mohammad. Angående det här med att uppfylla samtidskonstkriterier. Ja, det är inget problem, eftersom det är ett processuellt och relationellt projekt. Frågan är istället om det är ett bra samtidsprojekt eller ett dåligt – eller något mittemellan.
Jo, i detta fallet är det precis samma sak. Lättkränkta och våldsbenägna muslimer kan liknas vid ett barn som uppträder våldsamt mot andra barn när de inte accepterar att leka på det barnets villkor. De börjar då konsekvent att reta barnet för sina lekar i pedagogiskt syfte i en förhoppning om att barnet själv ska inse det orimliga i att försöka påtvinga andra sina egna lekar.
Målet är att medvetandegöra barnet om sitt eget orättfärdiga beteende där tvister och oenighet aldrig kan legitimera våld som medel för att driva igenom sin egen vilja.
Kenneth Karlsson,
Ok. Fast du skrev själv så här: ”De blev kränkta och av skäl som inte ens konstnären kan svara på.”
Men jag omformulerar frågan: Hur kunde de arga muslimerna veta att Lars Vilks kritiserade islam och därför reagerade som de gjorde, INNAN den av dig påstådda ”efterkonstruktionen” av konstnären?
Och så till det mer personliga: på vilket sätt har jag kränkt dig som person Mo SKINKA?