Göteborgsbiennalen som går av stapeln den 10 september har precis haft sin presskonferens. Curator är Sarat Maharaj, den vältalige och verserade indiske sydafrikanen som är professor vid Konsthögskolan i Malmö. Rutinerad och kunnig men var nog bäst när det mångkulturella genombrottet slog genom i konsten under första hälften av 2010-talet. Med sig har han sin professorskollega Gertrud Sandqvist, Dorothee Albrecht (konstnär och curator från Berlin) samt Stina Edblom (utställningsintendent, Göteborgs konsthall).
Temat är “Pandemonium: Art in a Time of ’Creativity Fever’”. “Pandemonium”(där djävlarna samlades efter att ha blivit utkastade) är ett något väl gångbart begrepp i konstvärlden. Georg Baselitz publicerade t ex 1962 ett Pandemoniummanifest och flera av hans målningar har den titeln.
”Vi har lagt stort fokus på utbildning, och att förflytta konsten till gatan. Vi vill försöka motverka bilden av att konst är en exklusiv verksamhet, med en konnässör som tittar på konst som hänger på en vägg, säger Sarat Maharaj.
Idag måste man till exempel vara en kreativ turist, och vara unik, nästan som en konstnär i turismen. Du ska ta efter Jamie Oliver och vara en kreativ kock, du ska vara kreativ i din trädgård, kreativ i pysslande. Så när allt är så kreativt idag, vilken roll spelar konsten? undrar Sarat Maharaj.” (Från Kulturnytt)
Ett bokstavligt led i den strävan biennalen alltså har för att nå fram till folket, kommer William Pope L att organisera en performance där 200 göteborgare skall krypa längs avenyn. Pope L har krypandet som en liten specialitet. Det kan nog bli både roligt och sevärt men frågan är om förståelsen för konsten nämnvärt kommer att öka genom den insatsen. Kreativitetens utbredning som Maharaj nämner är intressantare. Så talade och sade på sin tid den store Joseph Beuys att konst är kreativitet och att hans konstnärliga gärning var pedagogisk och skulle förlösa kreativiteten hos folket. Tydligen har det lyckats (dock knappast på grund av konsten). Å andra sidan är konsten alltid exklusiv och de små gåvor som kan tänkas ges till folket skall inte förändra konstvärldens självklara överläge. Så måste det dessutom vara.
Men vi skall vara tacksamma för Göteborgsbiennalen. Biennaler är en bra sak. Vid varje sådan kommer curatorn ofelbart att försöka markera hur konstens samtidsläge ser ut och vad som gäller. Eftersom det kan misstänkas att allmänheten har blivit kreativ får Göteborgsbiennalens konst visa att det finns en högre form av kreativitet. T ex kommer Åsa Sonjasdotter att genomföra en potatisodling utanför Röda Sten. På Documenta i Kassel 2007 odlades vallmo. Båda dessa odlingar kan utan vidare sägas vara både ortsmässigt passande och platsspecifika.
Det något sorgliga med biennaler är att de inte längre förmår att prestera något utöver vad man redan kan förvänta sig. Och att deras huvudsakliga betydelse är den som tillkommer deltagarna, vilket på intet sätt skall nonchaleras. Biennalerna spelar stor roll i nätverksbygget och för alla konstnärer är deltagandet i biennaler en nödvändig merit för att bli tagen på allvar.
Hur det än må vara kommer det att finnas intressanta enskilda arbeten att stimuleras av och även om manifestationen kommer att stanna vid att bekräfta tesen ”Detta är kontemporär konst” är det mer än tillräckligt för att berättiga arrangemanget.
Curator Sarat Maharaj med sina medhjälpare Dorothee Albrecht och Stina Edblom
Lars. Du skriver att Göteborgsbiennalens konst kommer att visa att det finns en högre form av kreativitet i
förhållande till ”allmänhetens”… bla annat genom
potatisodling utanför Röde Sten. På vilket sätt höjer
sig den akten över mitt kreativa potatisodlande?
Jag är egentligen kreativ i allt mitt handlande. Men
är det erkännandet från ”eliten” som är kruxet?
Avsikten med ditt potatisodlande är nog inte detsamma som Sonjasdotters. På samma sätt som en pissoar som konst inte göra alla andra pissoarer till konst. Och inte heller blir det något av om enskilda menar att de också skulle kunna få tag på en pissoar och kalla den konst.
”En högre form av kreativitet” är alltid given när konsten dyker upp. Det behöver inte ens vara särskilt kreativt.
Det är alltså bara att gneta sig in i konstvärlden för
att få sin potatis upphöjd.
Förstår mycket väl att det inte är ett ”bara”
Kan gå med på en ”annan form” av creering men inte ”högre”.
Vad jag menar med allt det här tjatet (jag är trött själv) är att jag tycker det är lite förmetet att den
kreativitet som utförs, oavsett kvalitet, under
konstvärldens beskydd, betraktas som överlägsen.
Kära CeDe. ”Högre” form är att automatiskt kombinera med diskurs. Det är alltså fråga om ”diskursiv potatis”. Och sådan kan du inte odla utan hjälp av konstvärlden. Jag kan dock trösta dig med att det inte påverkar själva potatisen.
Sweety Pie!