Del 1194: När endast Svensk sågar Edenmont

Då och då, men inte särskilt ofta luftar kritikerna sina kritiska instrument. Fredrik Svensk har varit på Borås Konstmuseum och sett Nathalia Edenmonts fotografier (Aftonbladet). Resultatet blir en odiskutabel sågning. Avgående museichefen eldade väl på med sin tvärsäkra prognos att en av bilderna skulle bevara sin kvalitet i 1 000 år. Fast han kan ha rätt i detta. Edenmont är inte någon framträdande representant för det kontemporära. Frågan är om hon ens förstår vad det kontemporära är för något. Och framför allt är hon en galleriprodukt och inget för t ex biennaler. Så i den meningen och på den nivån kanske hon står sig. Avgående chefen, Hasse Persson, menar också att vi äntligen har en konstnär som har en briljant teknik; under en längre tid har idén varit viktigare. Men vad är då teknik? Att kunna göra så perfekta bilder som möjligt? Och varför är det nödvändigt? Idén är självklart styrande i samtidskonsten och den bestämmer vilken och hur mycket teknik som är nödvändigt. Endast resultatet räknas och huruvida det blir bekräftat av konstvärldens sakkunskap. Om man t ex ser på två fotografer som deltog i Whitneybiennalen, Nina Berman som arbetar med porträtt och Stephanie Sinclair som är prisbelönt fotojournalist, är det lite svårt att förstå Perssons utspel. Han uttalar sig i en radiorecension eller snarast reportage av Mia Gerdin som inte heller befinner sig i det kontemporära.  

För sju år sedan blev hon känd genom sina döda djur och inte minst för att nynazister angrep hennes utställning på Galleri Wetterling. Konstvärlden var dock måttligt engagerad.

Mikael Van Reis har också recenserat utställningen (GP) och här är sågen långt borta. Istället svävar denne kritiker iväg i skyn i ett moln av adjektiv med litterära ambitioner och gestalter. Reis finner diskursen i ordning: ”hennes postsovjetiska bränsle är blandat med biografiskt blod som bokstavligen portioneras ut.” Svensk har en diametral uppfattning: ”Dessvärre pådyvlas man dessutom en banal självbiografisk tolkning: ett förtryckande system (Sovjetunionen) skapar människor som dödar djur eller vänder sig till kyrkans bildvärld.” Ytterligare en recension (GT) av Kajsa Widegren (genusvetenskapare), lovordar utställningen.

Vad är då rätt och fel i detta? För att svara på det får man först se vad konstnären och utställningen siktar på. Är det ambitiöst? Är det att mena att tillhöra det kontemporära? Jag kan inte se annat än att svaret är ja på båda dessa frågor. Utifrån det kan man slå fast att diskursen inte är i ordning. Precis som Svensk irriterat påpekar blir det för mycket ”art light” av den självbiografiska infallsvinkeln. Självbiografiska utgångspunkter kan mycket väl vara relevanta i samtidskonsten men de skall då styras in i större sammanhang och inte fångas i den upphöjda självroll som Edenmont oreflekterat tycks skapa. Vad angår detta öde oss? Om resultatet hade varit mindre vägvisande symboliskt skulle man kanske ha kunnat få fram något mer. Men så är det inte, symbolerna lastas och de blir alltför läsbara.

I vart fall är det lärorikt att se hur det kontemporära och dess representanter gör bedömningen om vad som är relevant. Man kan tycka att det är sympatiskt med dem som bryter samtidskonstens konsensus. Men det är inte tillräckligt att gå emot strömmen. Gör man det med svaga postulat är det ingen intressant utmaning.

Nathalie Edenmont: Enemy

För att skaffa sig en säker kunskap om en bild skall man, som jag tidigare har rekommenderat, utföra det ”Reutersvärdska testet” vilket består i att medan man ser på bilden ställer frågan: ”Är det här en person som just har lämnat in sin självdeklaration?”