Del 1148: En kritikers djupsinnigheter

Konstkritikern Camilla Hammarström har tagit till orda i Aftonbladet angående Modernautställningen som avslutas idag. I motsats till den övriga kritikerkåren är hon entusiastisk inför utställningen. Hon menar att den förra (2006) inte var bra, men då tyckte den övriga kritikerkåren tvärtom. Nå, det kan vara intressant med en avvikande uppfattning men jag kan inte säga att jag har något stort förtroende för Hammarström. Hon verkar existera i sin egen lilla konstvärld och förundras över att inte resten av konstvärlden inte delar hennes uppfattningar. Lite förvånad är jag över att hon (tillsammans med Anna Odell) nämner mitt projekt. Visserligen utan att gå närmare in på det men hon har några funderingar. Emellertid slutar det med en inte helt ovanlig Hammarströms dikeskörning:

”Den djupa konstupplevelsen är raka motsatsen till den upptagenhet av allt det som inte är själva verket, utan ett snarare ett slags kringföreteelser. Hoten mot Vilks. Rättsprocessen mot Anna Odell. Urvalet av konstnärer till Modernautställningen.”

Välkommen till konsten från 1960-talet skulle man kunna försöka upplysa skribenten om. Att processer i konstprojekt kan vara en del av konsten tycks inte ha gått upp för henne. Hon vill ha ”riktig konst”, den djupa konsten med alla sinnen öppna och känsla i magen. Skall det aldrig ta slut?

Nej, inte blir det bättre när hon kommer med att ”vi i dag exempelvis med säkerhet vet att Sigrid Hjertén var en större konstnär än sin make Isaac Grünewald”. Hon har nog rätt, omvärderingen av Hjertén har förmodligen en sådan förankring att Grünewald har fallit ett pinnhål. Men Hammarström tror på essensen, att Hjerténs verk i sig har en kvalitet som överträffar hennes make. Hur skall man bevisa ett sådant påstående? Det finns inget som säger att konstvärlden gör ännu en omvärdering längre fram i tiden och rehabiliterar Grünewald. Den avgörande kvaliteten just nu är att Hjertén är en kvinnlig konstnär som gör henne särskilt intressant i vår tid. Jag menar inte att Hjertén inte skulle vara relevant som fauvistisk expressionist. Onekligen är hon en framträdande profil vilket gör henne till en av möjliga kandidater till en framskjuten plats i svensk konsthistoria. I vår tid blir i ett sådant läge kvinnligheten oslagbar. Hon passar vår tids smak bättre. Man kan säga som Hammarström att det rör sig om ”makthierarkier som brutits ner” men det gällde också för Grünewald som fick vänta ett tag på erkännandet.

Vad är då bra konst, som Hammarström funder över? Ja, det är inte den enskildes val (annat än som strängt personligt) utan konstvärldens. Konstvärlden vet alltid bäst. Det som konstvärlden säger är bra konst är bra konst. Konstvärlden i Sverige säger att Hjertén är bättre än Grünewald, alltså är hon bättre.

Jag har ännu en teckning som är en pendang till gårdagens. Några av kommentatorerna har uttryckt sitt beklagande över att jag skrev att det inte blir fler sådana. Men det gäller buskar och kvistar i mångfald. Dagens alster är betydligt enklare och krävde inte tre dagars botaniska excesser. Men i den svåra genren med många detaljer finns det sådant som jag tycker är värt att lägga ner stor möda på Jag håller på med ett sådant arbete som dock tar betydligt mer än tre dagar att färdigställa.

 

Bod med beväpnad vakt i stämningslandskap

Det här inlägget postades i Konstkritik, om utställningar m m, Teckningar. Bokmärk permalänken.

59 svar på Del 1148: En kritikers djupsinnigheter

  1. mohammad skriver:

    mohammad,

    Jag menar MAKT KRÄVER KRAFT…

  2. markus skriver:

    Henrik:
    “Och jag tycker det blir en kränkning när man, som Vilks, inte går längre än att göra en rondellhund för att ”diskutera yttrandefrihetens gränser”. Det är simpelt, kortsiktigt och ensidigt”

    Det räckte ju med en enkel blyertsskiss av en rondellhund för att yttrandefrihetens gränser skulle både komma att diskuteras livligt, och belysas med förfärande tydlighet, mitt i Sverige 2010! Hur skulle det kunna belysas tydligare?

    Det gör Vilks konstverk genialiskt.

  3. Henrik skriver:

    markus: Henrik:
    ”Och jag tycker det blir en kränkning när man, som Vilks, inte går längre än att göra en rondellhund för att ”diskutera yttrandefrihetens gränser”. Det är simpelt, kortsiktigt och ensidigt”Det räckte ju med en enkel blyertsskiss av en rondellhund för att yttrandefrihetens gränser skulle både komma att diskuteras livligt, och belysas med förfärande tydlighet, mitt i Sverige 2010! Hur skulle det kunna belysas tydligare?Det gör Vilks konstverk genialiskt.    

    Jo, men visst…det är som när man garvar åt ett ironiskt skämt av Killinggänget. Det kan jag också göra om det är bra. Och det är alltid kul när man skämtar om det “förbjudna”.
    Men sen då? Hur ser debatten ut? Den kommer ju ingenstans. Leder inte till något nytt. Hur får man den att gå vidare? Nu slutar det oftast vid: “Alla har rätt i att tycka vad man vill och har rätt till sin åsikt”. Ok…men det är väl de allra flesta överens om redan?
    Jag tror vi är 95% av jordens befolkning som direkt skriver under på det. Risken är, och det sker i högsta grad redan, att debatten bara blir en plattform för att rasism och främlingsfientlighet ska få frodas. Det är det enda Vilks konstverk blir bensin till…
    Den här rondellhunden är inget nytt och revolutionerande för diskussionen om yttrandefrihet. Och man kan inte bara kläcka ur sig en rondellhund och sen bara släppa det…man måste ju fördjupa det om man verkligen vill ha en relevant diskussion, handling och utveckling.

  4. Lars Vilks skriver:

    Henrik. Du vill gärna veta lite mer om bakgrunden till rondellhunden. För att en gång för alla lägga fram min version kommer jag att skriva en artikel som kommer i Fritänkaren. Men den kan också läggas ut på bloggen. Så ger du dig bara till tåls får du snart ta del av min beskrivning.

  5. markus skriver:

    Henrik:
    Jo, men visst…det är som när man garvar åt ett ironiskt skämt av Killinggänget. Det kan jag också göra om det är bra. Och det är alltid kul när man skämtar om det ”förbjudna”.
    Men sen då? Hur ser debatten ut? Den kommer ju ingenstans. Leder inte till något nytt. Hur får man den att gå vidare? Nu slutar det oftast vid: ”Alla har rätt i att tycka vad man vill och har rätt till sin åsikt”. Ok…men det är väl de allra flesta överens om redan?
    Jag tror vi är 95% av jordens befolkning som direkt skriver under på det. Risken är, och det sker i högsta grad redan, att debatten bara blir en plattform för att rasism och främlingsfientlighet ska få frodas. Det är det enda Vilks konstverk blir bensin till…
    Den här rondellhunden är inget nytt och revolutionerande för diskussionen om yttrandefrihet. Och man kan inte bara kläcka ur sig en rondellhund och sen bara släppa det…man måste ju fördjupa det om man verkligen vill ha en relevant diskussion, handling och utveckling.    

    1) Skillnaden är att Killinggänget inte verkar inom konstvärlden. Till skillnad från Vilks. Förutsätter kanske att man sätter sig in lite i institutionell konstteori.

    2) Nej, tyvärr är inte alla så överens om yttrandefrihet. Vilket visat sig både i kulturdebatten, och på den här bloggens kommentarer, och så förstås religiösa/muslimers beteende.

    3) Hade rondellhunden inte varit “nytt och revolutionerande” hade den varit bortglömd vid det här laget. Men istället engagerar den starka känslor hos folk. Även hos dig. 🙂

    Som bra konst ska. 😉

  6. Henrik skriver:

    Tack Lars. Jag uppskattar att du tar dig tid till det.

    -Henrik:)

  7. Lennart skriver:

    Lars.
    Som symbolvärde har den fyrbenta Mohammed blivit en svår nöt att knäcka för de så kallade rättrogna. De tycks inte insatta i den svenska rondellkonsten. Därav deras högexplosiva agerande måhända. Olika världar som stöts mot varandra. En kamp som nu pågår och behöver vinnas!
    För mej personligen ser jag en avklädd religion som saknar argument i en modern tid. En avsaknad av förnuft där våld och hot om våld är ett karaktärsdrag. En religion som från dag ett till nutid endast är ett förklätt maktmedel. Konstigare än så är det inte.

  8. Henrik skriver:

    markus:
    1) Skillnaden är att Killinggänget inte verkar inom konstvärlden. Till skillnad från Vilks. Förutsätter kanske att man sätter sig in lite i institutionell konstteori.2) Nej, tyvärr är inte alla så överens om yttrandefrihet. Vilket visat sig både i kulturdebatten, och på den här bloggens kommentarer, och så förstås religiösa/muslimers beteende.3) Hade rondellhunden inte varit ”nytt och revolutionerande” hade den varit bortglömd vid det här laget. Men istället engagerar den starka känslor hos folk. Även hos dig.
    Som bra konst ska.     

    Touché Markus:)

    Då ses vi här, på denna bloggen, om sjuttio år och diskuterar Vilks betydelse för mänsklighetens yttrandefrihet och hur det var “före” och “efter” rondellhunden. 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.