Del 1049: Den symboliska vägen

Samtidskonsten kämpar ofta med väldiga uppgifter och en av dessa kan man studera närmare när den når kritikerns bedömning. Jag tänker på Yael Bartana, israelisk konstnär och en framträdande profil, rankad 334 och aktuell på den kommande São Paulo biennalen. Flera av hennes videoarbeten som behandlar Israelproblematiken visas på Moderna Museet, Malmö med utställningstiteln Hela Europa kommer att häpna. Bland andra visas Mary Koszmary (2007) som handlar om en judisk politiker som föreslog att judarna skulle återvända till Polen. Man kan se ett litet utdrag ur filmen här: http://www.youtube.com/watch?v=6KyXSqH8hac 

Dan Jönsson i DN rör sig mest fram och tillbaka i den starkt spekulerande och estetiserande skildringen som Bartana förmedlar. Fredrik Svensk i Aftonbladet ser däremot ett större motiv:

”Syftet är storslaget: att komma över den polska skulden och skapa en utopisk vision som löser konflikten i Palestina. Mellan raderna tror jag att Bartana hänvisar till behovet av en generell avnationalisering av våra medvetanden, men till förmån för vad? I verket En förklaring flörtar hon med enstatslösningen, genom att lite väl platt byta ut Israels flagga mot ett (universellt?) olivträd.

Men är det verkligen tillräckligt för att Europa kommer att häpna som titeln på hela utställningen lyder.”

Efter att några sekunder ha hållit läsaren i spänning bestämmer sig recensenten för att bejaka projektet:

”Jag tvekar, men rycks med av den spänning som uppstår mellan analysen, kritiken och den utopiska ansatsen, och blir för en gångs skull upprymd av uppdateringen av en gammal fin modernistisk genre: att läka såren av den teknokratiska modernitetens negativa verkningar. Och hon gör det dessutom i en dramaturgiskt och arkitektonisk imponerande utställningskomposition.”

Med andra ord saknas det i konsten ingalunda symboliska och estetiska lösningar på svåra politiska frågor. Men tills vidare kan värdet och resultatet av dessa insatser främst ses i antalet poäng som tillkommer konstnären på artfacts. Påhejande kritiker hjälper självfallet till med den saken.

 

Yael Bartana: A Declaration videostill 2006

På tal om estetiseringar. I morgon kl. 15 bidrar jag på Trämässan i Göteborg med att berätta om Nimisprojektet. Och sedan blir det utställningsöppning på Galleri Rotor kl. 18 – konstnärer vid måltid samtalar om döden.

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

4 svar på Del 1049: Den symboliska vägen

  1. OM skriver:

    Med anledning av Vilks närmast fanatiska tilltro till artfacts: Vad var konsten innan artfacts? Var kvalitetsbedömningen då liksom stympad, på väsentliga grunder ofullständig?

  2. Cecilia skriver:

    OM:
    Jag tror inte det handlar om en tilltro, utan om att agera och kommunicera utifrån samtidsnormen.
    I vilken vi alla är delaktiga kanske?

  3. Cecilia skriver:

    PS. Vad var konsten innan artfacts, frågar du. Men historia är väl en helt annan sak – det är när man har facit i hand. Bl a.
    Att sen tolka den genom ens egen nutid – ja, då blir allt plötsligt väldigt lätt. 🙂

  4. Lars Vilks skriver:

    OM. Du frågar vad konsten var före artfacts. Inte så annorlunda. Man gjorde samma bedömningstyp men med långt mindre träffsäkerhet. Den grundläggande kvalitetsbedömningen har alltid varit konstnärens cv. Vad artfacts kan erbjuda är en systematisk skiktning och övergripande kontroll över utställningsplatser. Men det rör sig alltså om i grunden samma sak: cv:n.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.