Jag fortsätter att tjata om biennaler men det går inte att komma ifrån dem. Trots den skepsis som konstvärlden uttrycker mot biennalraseriet fortsätter de sitt segertåg. Hur man än vänder och vrider på saken är deltagande i biennaler det som attraherar konstnärerna. Om man inte är med, ja, då måste det vara något som är fel.
Höstskörden är riklig. Den 3 september är det dags för Gwangjubiennalen i Sydkorea. Ett tema måste det ju vara och det är inte lätt att hitta något som säger något annat än vad vi redan vet. Gwangjubiennalen har valt en litterär titel, Then Thousand Lives, en samling av 4 000 poetiska porträtt som återger varje person författaren Ko Un hade mött. Från detta drar man den något sökta liknelsen att se bidragen i biennalen som ett galleri av porträtt, fallstudier för vår önskan att skapa substitut och avbildningar av våra nära och kära och oss själva, som man lägger ut texten.
Bland de över 100 deltagande konstnärerna finns också Cyprien Gaillard (f. 1980). Jag har en längre tid hållit ett öga på den figuren eftersom jag tror han kommer att klättra vidare mot toppen. När Gwangjubiennalen sätter igång deltar han samtidigt i tre biennaler. Han samarbetar med musikern Koudlam och hans senaste video finns här ”Eagles of Africa” (2010).
Biennalraseriet – kanske omvärlden färgar av sig på konstvärlden.
Eller är det kanske tvärtom.
Vem vet?
PS. Kul är det i alla fall. 🙂
Kan det vara för att konstbesökaren vill bli överväldigad? Jag har aldrig varit på en biennal men antar att det motsvarar musikfestivalen? Man är garanterad en överdos kultur.
Om det är så kan det också förklara Nimis’ stora besöksantal. Jämförbart besöksantal med skulpturparken Marabouparken som ligger inuti en stad med 1.7 miljoner invånare.
Konstkritiker kan säga vad de vill – besökarna blir överväldigade och går därför därifrån nöjda.
Chaan. Skillnaden mellan en biennal och en musikfestival är att biennalen är för specialintresserade. Det finns ingen större motsättning mellan kritiker och publik.
Ja på det ena. Jag har förstått – i stort sett enbart tack vare den här bloggen – att konstetablissemanget är kritiker OCH publik. Det verkar som konstintresserade analyserar konst intellektuellt utan att känna något. Alltså samma sak som gör att de flesta symfoniorkestrar spelar matematiskt korrekt men utan känsla (gäller inte alla förstås). Nämligen för att publiken inte känner något i vilket fall. Och samma sak som gör att dessa personer röstar egoistiskt. Där går dock gränsen för samtalsämnet ser jag.
Nej till det andra. Musikfestivaler är i första hand för specialintresserade. En bra musikfestival hålls i Tjottahejti dit bara journalister och entusiaster orkar ta sig. Sedan drar den speciella atmosfären en hel del ungdomar som är ute efter festen – men grundbulten är musikintresserade.
Nej Chaan, det där med konstetablissemanget är en billig insinuation. Där saknas inte känslor. Men det räcker inte med det och där är den största skillnaden gentemot musikfestivaler. Om du nu inte menar ”nutida experimentell musik” med stråkkvartetter och elektornisk bearbetning och dylikt.
Biennaler är konstvärldens elitprestation och där får man ställning till de mest skiftande ting och för att kunna göra det krävs en hel del tänkande och kunskap. Man bör vara orienterad om vilka filosofer som gäller och att konst kan vara vad som helst. Jag föreställer mig att musikfestivaler i allmänhet har en populärare framtoning och en bredare publikförankring än vad biennaler har.
För mig känns det här som en ganska typisk biennalvideo. Den har sina poetiska värden. Kanske kan en del sociala bottnar urskiljas. Hade dock svårt att snappa hela texten.
Finns det någon sorts bakgrundsinformation som lyfter det här verket på något påtagligt sätt tro?
Som sagt tänkande. Konstbiennaler riktar sig väl till folk med IQ 110 och mer? Detta är en skillnad mot musikfestivaler – så har det aldrig varit inom populärmusiken. Jag har dock varit på experimentell elektronisk musikfestival på Fylkingen och vet vad du menar. Små stråkkvartetter verkade ha sin storhetstid medan fortfarande specialmusik-programmen i P1 var rätt allenarådande stilbildare inom smal sådan musik. Vem har sett till Balanescu Quartet sedan 90-talet?
Musikfestivaler har förändrats väldigt mycket över årtiondena. På 70-talet var det folkfester, på 80-talet vet jag inte riktigt, på 90-talet var det tämligen elitistiska tillställningar som passade sådana som mig nämligen musikintresserade med dragning åt det intellektuella. ”Åh har du inte hört dem” var en vanlig kommentar från bekanta man träffade i Roskilde när man satt där med programmet första dagen. På 90-talet var det väldigt mycket arrangörernas smak som avgjorde artistval och festivalerna arrangerades av musiknördar. Därför var det ofta väldigt spelskickliga band (ofta med dragning åt det kufiska), eller väldigt bra (energiska) liveband. Nu är musikfestivaler någonting annat. I denna Idol-era har nämligen folk vant sig vid att få tycka till och kan ofta rösta online om vilka som ska spela. Det är uteslutet med nördiga artister då nu yta blivit ännu viktigare i och med mycket mer media. Man kan säga att på 90-talet var det elitistiskt utbud, och med ett par dragplåster på varje festival som skulle locka massan. Nu är det folkligt igen som på 70-talet fast nu utan politisk agenda. För min del betyder det att det inte längre finns några jättefestivaler att gå på – och orterna har också bytts. Från Tjottatejti till fler och fler stadsfestivaler vilket ju inte främjar musiken men däremot lokala raggare och ungdomar. För musiknördar med pop- och rockintresse finns numera internet istället. Det liknar litegrann en festival på sättet det är uppbyggt då band med liknande inriktning associerar till varandra i nätverk. Fast oändligt…
Jag spår dock en rask återgång till stora musikfestivaler för specialintresserade, placerade ute i skogen. Technon har hela tiden hållit till där och det har tillkommit någon skogsrockfestival (utöver Skogsfestivalen). Popnörd-festivalen Emmabodafestivalen har hållit ångan uppe väldigt länge och slog publikrekord i år, detta är en speciell festival just för att de INTE tar dit direkta dragplåster. Det är en renodlad nördfestival (för popmusik egentligen). Just för dem som kollar upp musik själva på internet. Däremot elitistiskt. De tar dit popeliten, och till och med hårdrockarna Entombed i år, som tidigare spelat på Hultsfredsfestivalen, när de var som störst, och nu är de blivit underground igen får de nördfestivalen! Haha.. ja det utvecklas kan man ju lugnt säga. Tror som sagt att det ”slutar” ute i byar eller småstäder med nya jättelika festivaler arrangerade av massor av frivilliga, förmodligen i avfolkningsbygder denna gång, istället för som tidigare i det driftiga Småland.
Carl-Gustaf, jadu ”typisk biennalvideo” vad det kan vara för något. Hur som helst är det nog något om den tropiska och exotiska miljön som Gaillard har börjat ägna sig åt. Han säger något om detta i den här intervjun (mot slutet).
http://www.artreview.com/video/cyprien-gaillard-im
Lars
Du spår att Cyprien Gaillard kommer att klättra mot toppen.
Tycker du att den video du lagt in är bra och i så fall varför?
(Typisk biennalvideo, ja, det finns kanske inte något sådant, men den här videon ger mig en sorts undanglidande intryck som jag känner igen från mötet med många videoverk jag tagit del av.)
Fin film. Han tycks mig oförvirrad – som väl de flesta egentligen är? Egentligen?
Är han inte tvärtom något förvirrad?
Carl-Gustaf. Förvirrad är han inte. Jag har sett en hel del Gaillard och också flera intervjuer. Genombrottet kom med See You All som finns YouTube. Han uppmärkssammades för några månader sedan med en stor artikel i Artforum. Men så är det, om man inte bara vill vifta bort något får man ta på sig mödan och gå genom materialet för att ge det en verklig chans.
Sant så sant…Att man får ta på sig mödan att gå igenom både det ena och det andra för att förstå något. Tyvärr är det svårt att hänga med i alla sammanhang….
Cecilia förresten:
Är vi alla egentligen oförvirrade? Jag vet inte riktigt vad du menar. När det gäller vissa grundvärderingar är vi möjligen oförvirrade, men när det sedan gäller att förverkliga dem, så slår världens enorma komplexitet till med förvirring i släptåget….
Åtminstone för mig…
Och Lars (igen):
Jag vet inte om konstnären själv är förvirrad eller inte. Mycket möjligt att han inte alls är det.
Det jag egentligen menade var nog mer att en av rollkaraktärerna i videon gav ett något förvirrat intryck…och det är ju en annan sak…
möjligen försvinner det intrycket också när jag vet mer om konstnärens intentioner
..för väl se..