Någonstans under 1990-talet förvandlades konsten till en. Förstås gäller detta bara för dess spetsfunktion – och samtidigt kan man urskilja just en sådan. Idag är det ingen svårighet att peka ut internationell samtidskonst och förkunna dess giltighet. Den som vet har ingen svårighet att skilja giltigt från mindre giltigt. Och biennalerna är det tillförlitliga riktmärket. Segern för DIS är total. Den finns överallt och utgår från exakt samma premisser som delas av arrangörer, curatorer, konstnärer och kritiker. Dess politiska korrekthet kan kännas påfrestande men räddas alltid av de enskilda bidragens obligatoriska oklarhet – och fyndighet. Helt räcker det ändå inte. Det vill sig inte riktigt i samtidskonsten.
Eftersom det finns många biennaler kommer de mindre kända att konstant drabbas av medieskugga. Skandaler är inte vanliga men om en sådan inträffar blir det en krusning i den annars rådande samstämmigheten.
Bukarestbiennalen är en liten biennal som öppnade för några dagar sedan. Bland de deltagande konstnärerna kommer flest från Sverige. Ett något oväntat inslag som torde hänga samman med goda nätverksförbindelser och ekonomiskt stöd från hemlandet. Temat är ”Handling”. Inte mycket att säga om det, temanamnen på biennalerna befinner sig sedan en längre tid på en alltmer påtaglig kitschkurs.
Nå, något blev det ändå med den här biennalen eftersom censuren har slagit till. Det är inte bara i Sverige som nakenhet och homosexuella anspelningar leder till åtgärder. Geologiska museet, som skulle hysa fotomontage av Kaucyila Brooke, slog bakut (”Pornografi”, sade direktören) och så blev det inget med det. Brooke är en hyggligt känd konstnär som tidigare deltagit i Berlinbiennalen. Hennes vistelseorter är Los Angeles och Wien. Konstnärens projekt ”Tit for Twat” har pågått sedan 1990-talet. Naturligtvis skall händelsen uppfattas med indignation men samtidigt kan man inse att det var det bästa som kunde hända, både för konstnären och biennalen.
Sinziana Ravini som har gett en fyllig rapport i GP kan inte undanhålla sig att påpeka:
”Än så länge är det bara censurskandalen som visat på konstens subversiva kraft.”
Tveksamt om det är konsten som står för det subversiva. Det råkar bara vara så att bilderna kom från konsten. Hade de kommit från något annat håll hade de nog mött ännu större motstånd. Brookes projekt kunde ha visats inom ramen för den övriga utställningen om det hade funnits plats. Men det fanns det inte. Konsten är numera ytterst sällan subversiv annat än på papperet. Den” naturliga fientligheten” mellan konst och publik har sedan länge försvunnit.
Kaucyila Brooke: från serien Tit for Twat, fotomontage.
Lars försvara du ditt konst, skit i vad andra säger.
Tarkan står på din sida och miljontals andra i Sverige.
Hej Lars
Lägger länker här, då e-posten sällan går fram.
Visst är detta härligt – älskar ordet kätterska (allra längst ner).
Så finns det alltså då hopp för mänskligheten, även om en del otåliga ständigt tvivlar.
http://www.sydsvenskan.se/malmo/article974610/Nytt-islamiskt-center-pa-gang.html
Lars,
Läste idag detta i svd.se om dig och din konst.
”Det enda som vi enkelt kan konstatera är att det inte längre går att provocera inom konstens värld, utan de stora rubrikerna kommer när konsten debatterar eller utnyttjar motställningar inom religion, kultur, ekonomi eller sexuella preferenser.” Jag ser fram emot din eventuella kommentar på din blogg men jag antar redan nu, att du håller med om att den citerade slutsatsen inte är en nyligen uppkommen konsekvens av dina konstyttringar.