Del 1005: Den strama självgodheten i samtidskonsten

Numera finns det nästan överallt god tillgång på samtidskonst. I allt fler och spridda utställningsplatser skapas det utrymme för varumärket SAMTIDSKONST. Och inte bara det, kvaliteten har också ökat. Vi har inte bara många möjligheter att beskåda fenomenet utan också att den garanterat är av hög kvalitet. Ett centralt, för att inte säga avgörande, moment är att utställningar vanligtvis är curaterade, alltså kvalitetssäkrade utifrån ett sakkunnigt metaperspektiv.

Annat var det förr när konsten var experimentell, alternativ och då kallades för ”modern”. Kvaliteten var inte garanterad utan följde regeln att acceptansen, om den kom, infann sig längre fram i tiden.

Skillnaden mellan ett förr och ett nu är att hela sektorn har blivit mycket större och att sista skriket är det som innehar den intressantaste kvaliteten. Fortfarande finns det kontroversiella konstnärer som t ex Santiago Sierra, Oleg Kulik, Tania Bruguera, men de är inte mera kontroversiella än att de är högt rankade och eftersökta i konstvärlden.

SAMTIDSKONST som varumärke har blivit attraktivt inte minst genom att den behandlar sociala och politiska problem – på ett fullständigt pålitligt sätt. Den som ställer ut SAMTIDSKONST visar ansvar mot världen och dess problemfält. Ett problem är att en hel del av utbudet är detaljerat, krångligt och lite småtråkigt vilket gör att det inte är alltför attraktivt för en större publik. Den aspekten har drabbat Lunds konsthall. I en recension av den senaste utställningen med Petra Bauer, Kajsa Dahlberg och Maria Lusitano Santos gör Carolina Söderholm vad en seriös konstvärldsmedlem måste göra, försvara vikten av det icke-publikfriande. Trots allt en svår sits, för vad kan publiken kräva? Från SAMTIDSKONSTENS sida kan man garantera kvalitet, men med en stigande inflatorisk faktor. SAMTIDSKONSTEN har förtvivlat svårt att koppla nya grepp. Den är oförmögen att utmana sig själv. Fortfarande kan det skapas tänkvärda och övertygande variationer på relativt kända grunder men det hindrar inte att socialkritiken alltmer har kommit att framstå som en intern social besserwissercirkus som styr sina pållar i den politiska korrekthetens strama tyglar.

Filosofen och professorn Dany-Robert Dufour har i Le Monde Diplomatique (norsk översättning) kastat sig över samtidskonstens falska förespeglingar om att vara revolutionär och positivt provocerande. Han har onekligen en principiell poäng men som det plägar vara med filosofer som skriver om konst, vet han uppenbarligen för lite om vad som försiggår. Men artikeln är ändå läsvärd.


Årets Turnerpris bör bli en enkel seger för Susan Philipsz (887). Hon är framför allt känd för sina ljudkonstverk.

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, konstteori, Samtidskonst, Tillståndet i konsten 2010. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 1005: Den strama självgodheten i samtidskonsten

  1. benkebusbyggare skriver:

    http://sverigesradio.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2356186&BroadcastDate=&IsBlock=

    Lyssna och lär… en krönikör yttrar sig om samtidskonsten.

  2. Lizen skriver:

    Hej det är Lizen Johansson igen som har lte frågor på dina förra svar. Tack i förhand!!

    När du skriver att “muslimerna representerar en svag grupp som utsatts för västerlandets koloniala förtryck”.- hur menar du då? På vilket sätt är de förtryckta? Att dra paralleler till kolonialtiden för ca 200 år sedan- är inte det lite lånsökt.

    Tack för att du tar dig tid, det är jätte intresant att höra din åsikt i den här frågan.

    MVH Lizen Johansson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.