”Det har varit mycket konceptuellt, socialkritiskt ett tag, men det verkar som om hantverksmässighet har börjat komma tillbaka”, skrev Anna Brodow i en kommentar till gårdagens text. Jag undrar vad hon syftar på. Möjligen kan man säga att videokonstnärerna, som intar en stark ställning i samtidskonsten, generellt har blivit tekniskt mera avancerade. Jag är inte säker på att det är det hon menar.
Det konceptuella och socialkritiska står sig fortfarande. Den 21 maj är det dags för Bukarestbiennalen (BB4). Denna biennal, som alltså går i sin fjärde upplaga, var från början en ungdomsbiennal men har nu en bredare rekrytering. Curatorn är dock rekordung, Felix Vogel, redan ett respekterat namn i konstvärlden, är född 1987. Socialkritiskt är det under alla omständigheter och kan utan vidare sägas representera den aktuella konsttrenden.
Något över 20 % av konstnärerna kommer från Sverige vilket torde hänga samman med att biennalen tidigare har haft svenska curatorer och att Vogel har varit en del i Sverige. Vogels statement innehåller bland annat följande:
”BB4 attempts to scrutinize and to exhaust the promise – that might just be a supposition – of art taking place in the public sphere and is it thus creating possibilities for (political) action or does the artwork itself has already inherited this moment of action?”
Gång på gång dras samtidskonsten till publikkontakt och politisk påverkan. Eftersom den politiska effekten konstant uteblir kan man finna nödlösningen i den här formuleringen. Konstverket som sådant bär med sig den politiska aktiviteten. Något gåtfullt kan tyckas; det förefaller som om konstvärldens betraktare, om de kontemplerar tillräckligt ingående, skall kunna uppfatta aktiviteten och förstå att den är där. Vad det nu skall tjäna till. Förklaringen till Vogels uttalande finner man förmodligen i Jacques Rancières texter. Vogel är, som så många andra i samtidskonsten, en ivrig läsare av den franske succéteoretikern. Han var under flera år ett hopp för socialkritiken eftersom han menade att konsten kunde spela en politisk roll. Emellertid har det allt tydligare framgått att Rancières politiska teorier inte ger konsten den betydelse som man har velat tro. För Rancière är politik endast det som skapar verkliga förändringar, det som befinner sig utanför politiken men som tränger sig på denna med en ny uppfattning. Förnyelsemomentet har uppenbara likheter med konstens ständiga förnyelsebehov. Men Rancière reducerar samtidigt konstens roll till enbart en symbolisk framställning av det politiska landskapets förändring. Utifrån detta kan man förstå Vogels lilla vridning att se en politisk aktivitet nedlagd i konstverket.
Socialkritiken i konsten lever vidare men vad bidde det?
Konstvärldens köld är hård,
artfacts gnistra och glimma.
Socialkritik i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Interaktiviteten vandrar sin tysta ban,
Korrekt agenda lyder smaken
Endast rondellhunden är vaken.
En rondellhund med hemvist på Nätet
visade sig (kanske) förmätet.
Med profetens konterfej
blev hunden pastej
i dagspressens syn på belätet
(Försöker bidra till poesin kring projektet.)
Nja, med hantverksmässighet tänkte jag mig närmast ett något ökat intresse för det noggrant utförda, såsom minutiöst tecknat á la Gunnel Wåhlstrand, grafik, måleri… Du kanske inte har noterat det, men det har jag. Ser du så mycket video numera? Det var bra länge sedan jag recenserade en sådan utställning.
Rodellhund som konstverk
betraktas som härverk.
Men mer av konstvärlden
än i den muslimska sfären.
Det ser ut att vara poeternas afton och jag vill komma med ett bidrag. Dock med ett betydligt allvarligare senario. En parafras på en sång av Bob Dylan.
Today, the artist was buried from the bullet he caught
They lovered him down as a king
But when the shadowy sun sets on the one
That fired the gun
She’ll see by her grave
On the stone that remains
Carved next to her name
Her epitaph plain:
Jihad Jane
Only a pawn in their game
Jag är mycket imponerad av poeternas bidrag till projektet!
Anna! När du säger att du lägger märke till att det noggrant utförda i grafik och måleri har blivit mera utbrett – på vilken nivå och var? Om det verkligen är något att fundera på borde man kunna observera det i större sammanhang.
Det kan väl finnas olika ordningar i olika sammanhang. Det som gäller på de internationella biennalerna är en sak, det som gäller i det lokala konstlivet präglat av galleristernas och konstnärernas behov av inkomster är en annan sak.
Det jag menar är att den institutionella konstteorin ingalunda är rättvisande för hur konstlivet faktiskt ser ut i alla dess delar. Var placerar du t ex den typen av instituionskritik du själv företräder? Om vi skall gå efter måttstocken internationell samtidskonst i alla lägen faller en hel massa intressanta konstnärskap och konstriktningar utanför. Ser du inte detta som ett problem för din teori?
Har läst runt lite bland bloggarnas reaktion på Jonas Gardells TV-serie om Gud. På många sätt liknar en del kristnas reaktioner den muslimska företrädare hade gentemot rondellhunden. Istället för att ta själva ämnet på allvar skjuter man budbäraren. Gardell säges sakna formell teologisk utbildning eller så är han inte ”frälst” på rätt sätt. För vore han frälst så skulle han veta vad som är rätt. Han är så att säga inte värdig på samma sätt som rondellhunden inte är ett värdigt konstverk.
När jag en dag i vinter promenerade med min hund kom vi till en snögubbe som inte funnits där förut. Den var välgjord med ögon, näsa, mun och armar. Hunden stannade upp på långt håll och blev rädd och misstänksam. (en sund överlevnadsstrategi). Han övervann sin rädsla och gick fram och luktade (nyfikenhet, även detta en bra levnadsstrategi som evolutionen försett hunden med) Efter att ha luktat på snögubben var hans värld åter i balans och han avslutade det hela med att kissa på snögubben (blasfemi)
Det tycks mig som om där tron och övertygelsen är som starkas är också tvivlet starkt, men undanträngt. Istället för att låta det sunda tvivlet komma upp till ytan för en medveten analys reagerar man med agressivitet (eller syndar i det fördolda) Se vad som i dag sker i katolska kyrkan.
Det kan väl finnas olika ordningar i olika sammanhang. Det som gäller på de internationella biennalerna är en sak, det som gäller i det lokala konstlivet präglat av galleristernas och konstnärernas behov av inkomster är en annan sak.
Det jag menar är att den institutionella konstteorin ingalunda är rättvisande för hur konstlivet faktiskt ser ut i alla dess delar. Var placerar du t ex den typen av institutionskritik du själv företräder? Om vi skall gå efter måttstocken internationell samtidskonst i alla lägen faller en hel massa intressanta konstnärskap och konstriktningar utanför. Ser du inte detta som ett problem för din teori?
Jag har inget emot den institutionella konstteorin som en beskrivning av sakernas tillstånd, det är bara det att jag tycker att Bourdieus fältteori är så mycket bättre.
Bra att Anna ovan inspirerar till en rymligare syn på konst och kultur.
Jag har länge vänt mig mot att skapandet i dess möjliga och ”omöjliga” former ska tuktas och placeras i listvyer, sådant där lämpar sig i första hand för indolenta kvällstidningsläsare vars värld i huvudsak bara delas in i det som kan mätas, vägas och räknas på.
Samtalet om någots värde ska inte kunna förlamas av siffran 2, 16 eller 51!
Det är helt orimligt att tro på att kunna omvandla konstens värde till siffror. Och kapitalet i konsten måste få vara ovidkommande för eventuella andra kvaliteter.
Bourdieus fältteori är visserligen ett hyggligt försök att nyansera listvyn, men försvarar samtidigt densamma.
Om konsten är den enda pålitliga pådrivaren av civilisationens utveckling bör lönsamhetsaspekten reduceras till en parallellhändelse.
Ramlade på den här artikeln
http://audita.se/cgi-bin/db.pl?template_file=artikel.html&text=133
som är mycket läsvärd.
Jag läser Vilks.net regelbundet men har inte sett den omskriven här på bloggen tidigare, trots att den är skriven av Vilks.
Nåväl, en kommentar från min sida; det är tunnsått med reaktioner och kommentarer från konstnärer. En tänkbar orsak som berörs i texten ovan (om än av andra skäl) är vad som kan beskrivas utifrån det gamla McCarthy-iska begrepper Guilt by association. Eftersom Vilks på politiskt korrekt goda grunder kan misstänkas för att låta sig utnyttjas av reaktionära krafter eller kanske t.o.m. hyser sådan sympatier själv gör man (jävligt) bäst i att undvika att försvara muhammedhundar.
Om man nu tänker igenom var Vilks eventuellt skulle befinna sig någonstans i det politiska fältet är väl det mest rationella antagandet att han återfinns någonstans strax till vänster om mitten. Jag gissar att de flesta konstnärer skulle göra den bedömningen – men pga av att man alltså gör bäst i att undvika någon som är besmittad, om än på osäkra grunder – så gör man likafullt så. Och varför uttala sig när det inte föreligger någon fördel att vinnas med att uttala sig. Inte någon fördel den närmaste tiden åtminstone.
En mening i min kommentar ovan blev obegriplig.
Så här ska det vara:
Jag gissar att de flesta konstnärer skulle göra den bedömningen men pga av att man alltså gör bäst i att undvika någon som är besmittad, om än på osäkra grunder, så gör man likafullt det.
Jag har märkligt svårt för syftningar vilket man kan se i mitt inlägg, därför rättar jag lite tjatigt för andra gången. Ber om ursäkt.
Ramlade på den här artikeln
http://audita.se/cgi-bin/db.pl?template_file=artikel.html&text=133
som är mycket läsvärd.
Jag läser Vilks.net regelbundet men har inte sett den omskriven här på bloggen tidigare, trots att den är skriven av Vilks.
Nåväl, en kommentar från min sida; det är tunnsått med reaktioner och kommentarer från konstnärer. En tänkbar orsak som berörs i texten ovan (om än av andra skäl) är vad som kan beskrivas utifrån det gamla McCarthy-iska begrepper Guilt by association. Eftersom Vilks på politiskt korrekt goda grunder kan misstänkas för att låta sig utnyttjas av reaktionära krafter eller kanske t.o.m. hyser sådan sympatier själv gör man (jävligt) bäst i att undvika att försvara muhammedhundar.
Om man nu tänker igenom var Vilks eventuellt skulle befinna sig någonstans i det politiska fältet är väl det mest rationella antagandet att han återfinns någonstans strax till vänster om mitten. Jag gissar att de flesta konstnärer skulle göra den bedömningen, men pga av att man alltså gör bäst i att undvika någon som är besmittad så undviker man följaktligen Vilks. Och varför uttala sig när det inte föreligger någon fördel att vinnas med att uttala sig. Inte någon fördel den närmaste tiden åtminstone.