Del 920: Två rivaler och ett poem

Som framgår av gårdagens betraktelse var de två konkurrerande inriktningarna i konsten under 80-talet, dels Octoberredaktionen med dess utvalda konstnärsproselyter och dels det neoexpressiva måleriet. Båda riktningarna var överens om en sak: Att modernismen inte längre var giltig. October för att avfärda det estetiskas hegemoni, neoexpressionisterna för att kunna rättfärdiga dess fortlevnad.

Det stora neoexpressiva utspelet, väl det sista i sitt slag, kom genom utställningen Zeitgeist i Berlin 1982 och fylld av europeisk självmedvetenhet: Att äntligen vara på banan och utmana den amerikanska dominansen. Den enkla tankegången var att man inte skulle se det neoexpressiva som verk av epigoner. Modernismens linjära utveckling med stil som avlöses av en ny stil skulle inte längre gälla. Man skulle helt enkelt se på det individuella uttrycket i sig själv. ”Den omedelbart sinnliga betingelsen i konstverket eftersträvas. Det subjektiva, det visionära, myten, lidandet, den behagfulla gestaltningen har återtagits från förbannelsen.”, som Christos M. Joachimides med patos framhåller i katalogförordet. Utställningen var en succé (men naturligtvis såg inte October den på det sättet, Buchloh hade gjort rent hus med det tyska måleriet året innan) och ledde till ett penslande och stänkande över åtskilliga kontinenter under de kommande åren.

Denna ”romantiska” version av modernismens död visade sig inte ha någon framtid. På den europeiska scenen var det färdigmålat strax efter 80-talets mitt. Så också i USA. Konstkritikern Robert Hughes tog redan 1984 hem några spirituella poäng med ett långt poem om New Yorks konstscen The Sohoiad. Här återfinner man ”Jean-Michel Basketcase”, ”David Silly”, Keith Boring”. Mest krut spiller han på Schnabel som han redan retat upp genom att säga att han var för konsten vad Sylvester Stallone mäktade som skådespelare:

”And now the hybrid child of Hubris comes-
JULIAN SNORKEL, with his ten fat thumbs
Ad nauseam, he babbles, honks, and prates
Of Death and Life, Careers and Broken Plates

Much wind, slight talent, and vast self-esteem”

Det går fortfarande inte att föra Hughes på tal i Schnabels närvaro.

Därmed kan man säga att Den Stora Estetiken fick en värdig epilog genom en utpräglat konservativ kritiker.

(fortsättning följer)

schnabel-aorta-1981mind.JPG
Julian Schnabel Aorta 1981 (3×4 meter)

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 920: Två rivaler och ett poem

  1. TJ skriver:

    Jag var i Berlin och tittade på Zeitgeist och redovisade saken med ett bildspel på mejan vid hemkomst. Själv positivt neutral inför det hela men minns att bemötandet på skolan var djupt skeptiskt, närmast fientligt. Tidsbild.

  2. Lars skriver:

    TJ. Tack för intressant svar. Skulle vara ännu intressantare (inte minst som konsthistoriskt material) om du kunde säga något om vilka inriktningar som dominerade vid den tiden på Mejan. Och om Zeitgeist på sikt förde med sig mera expressivt och storformatigt måleri. En tidigare kollega till mig på Oslo Kunstakademi påstår att Zeitgeist hade en tämligen omedelbar effekt på studenterna som uppfattade utställningen som grönt ljus för måleri.

  3. TJ skriver:

    Lars, vågar mig inte riktigt på att svara på det, helt enkelt för att det är svårt och så brydde jag mig inte så mycket, Då heller :). Visst togs det nya upp på ett liknande sätt som i ditt Osloexempel, om inte annat som en tillåten “stil” ut från modernismens instängdhet (min tolkning som väl är ganska självklar om inte annat). En av invändningarna var naturligtvis att det rörde sig just om “stil”. Men stil kan ha många dimensioner.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.