Mina små nedslag i 80-talet siktar också framåt. Hur kan en förändring se ut? 80-talets förändring var så omfattande att den får betecknas som paradigmatisk. En del begrepp justerades ordentligt.
När Douglas Crimp gör upp med måleriet 1981 (October: ”The End of Painting”), är hans måltavla kritikern och curatorn Barbara Rose (Frank Stellas hustru) som försvarar den med klassisk retorik om transcendens och gränslös mänsklig fantasi. ”Why destroy the humanist conception of man and the art that exemplified it?”, skriver Rose i sin bok American Painting. Crimp svarar:”They are all notions that sustain the dominant Bourgeois culture. They are the very hallmarks of bourgeois ideology.”
Måleriet som inte längre skapar någon oro i mottagarläget har blivit borgerlighetens godkända estetik. Här har han onekligen rätt. Konsten som subversiv och överskridande har i sin moderna skepnad inte haft något annat mål. Liksom den ständigt har fraterniserat sig med sin fiende. October och de postmoderna konstnärerna länkar in konsten på dekonstruktionen och detta leder sedan vidare till nya konceptuella äventyr med socialkritiken som det senaste tillskottet. Men här är väl att märka en utvidgning av estetikbegreppet, även det icke-estetiska tar plats i ”estetiken”, vilket lätt skapar förvirring.
Men tillbaka till den förändring som konstvärlden så ivrigt väntar på. Förändringar kan äga rum på olika nivåer:
1. Identitetsskifte (paradigmskifte). Alltså tidigare när konstens identitet försköts från det estetiska till det icke-estetiska något som var genomfört i början av 1990-talet. Idag är det svårare att föreställa sig hur en sådan förändring skulle se ut. Teoretiskt kan man tänka sig att renodla den konstnärliga ”twisten” alltså det som i allmänhet tillförs konsten för att den skall skilja sig från annat. Lika teoretiskt skulle man kunna tänka sig en genomförd ”cross-over”, alltså att konsten öppnade sitt fält för design och andra form- och bildvärldar tillika för de andra konstarterna och skapade ett kolossalfält. Konstvärlden älskar att påstå att de redan har gjort det men det är naturligtvis en ren lögn.
2. Opposition inom paradigmet. Sådant är vanligare och modernismen myllrar av det. I DIS-världen har det däremot varit tunnsått. Möjligen väckte Whitneybiennalens politiska version 1993 ett visst motstånd liksom de unga och högröstade konstnärerna på Apertoavdelningen i Venedig samma år. Aperto togs bort vid nästa biennal. Den relationella estetiken togs inte heller emot med öppna armar utan hade länge enbart regionala framgångar. Däremot är det ingen tvekan om att YBA eller Sensation Artists från England väckte mycket ont blod. Samtidigt skall man erinra sig att dessa konstnärer marknadsfördes hårt av både Saatchi och British Council. Det räcker inte med att något nytt kommer till som kan verka intressant och avvikande. Exponering och lansering är helt nödvändiga inslag. Därför kan det t ex aldrig dyka upp någonting som får internationell betydelse i Sverige. De resurserna saknas. Ett tredje exempel skulle kunna vara Enwezors Documenta 11 år 2002 som renodlade sitt postkoloniala budskap med ett direkt politiskt innehåll.
3. Smärre svängningar i intressesfären som mottas positivt. Så var det t ex 1991-92 när den tunga postmoderna diskursen blev tröttsam och ersattes med projekt kring kroppen och det fysiska. Här är det annars relativt banala nypositioneringar: Mer performance i år. Måleriet är på väg tillbaka. Socialkritiken skall lättas upp med poetisk inramning.
En sak kan man lära sig av denna lilla sammanställning. Borgerligheten (alltid identisk med kapitalet) finns så gott som alltid inom konstvärlden. Undantaget är Sensationkonstnärerna i England som siktade under bältet och använde sig av tabloidpressen som provokationsinstrument. Men den huvudsakliga effekten var att man just därigenom retade upp stora delar av den seriösa konstvärlden. Att konstvärlden själv tillhandahåller borgerligheten kan lätt förklaras bort. Angriparna, helt enligt Octobers recept, kan kalla den delen av konstvärlden för kapitalets lakejer, de förförda och manipulerade. Som konstvärlden ser ut nu är den väl sammankopplad och det är svårt att finna några fraktioner som befinner sig utanför en allmän välvilja och konsensus. Lojaliteten är påfallande liksom flexibiliteten inom det utrymme som finns. Venedigbiennalen var lite mer inåtvänd än politisk och den fann nåd. Liksom den mera radikalt politiserade Istanbulbiennalen.
Skall de ske något får det handla om nr 2. Jag tror inte att det är konsten som saknas. Det finns nog tillräckligt med material. Men det gäller att skapa en konstriktning, ett alternativ, en lansering och naturligtvis en oväntad diskurs.
James Casebere Pink Hallway 3, 2000
(arrangerad fotoarkitektur)
Konsten lyder sålunda under samma ok som alla andra företeelser – de ekonomiska styrmedlen. Detta är den yttre formen, den inre, den kreativa processen går nog inte att stoppa, i alla fall inte i det långa loppet. Kreativiteten och dess alster tar sig fram på de vägar som står till buds där ett outröttligt uppövande av det gedigna hantverket lyser som den klarast lysande stjärnan på konstens himmel. Sedan må experimentellt lekande från yrkesmässigt utövande konstnärer, vars alster liknar de naturliga -räknat i levnadsår- målningar som barn i sin spontanitet frambringar, bromsa utvecklingen och dölja den verkliga och tekniska talangen som faktiskt finns hos de flesta konstnärliga utövare. Men kanske hänger det mesta på den inre visionen och kraften att genomföra den i fysiskt tappning, modellerna och dess specifika detaljer finns ju numera på bekvämt avstånd magiskt frambringade genom de elektroniska landvinningarna i datorn.
En utvecklinga av konsten som jag på allvar tror vore något att satsa på är att seriöst utveckla den internt kriminella sidan av konstvärlden, dvs förfalskningar. Konstförfalskning är något som upprör även de värsta omstörtarna inom DIS och utvecklingspotentialen behöver man bara vara utrustad med moderat fantasi för att inse. Faller under kategori 2 antar jag.
TJ. Jag skulle gärna vilja vet hur du har tänkt dig det här. Först och främst riskerar det att bli en förfalskning, alltså att genomföra det av kommersiella skäl. Om inte det är fallet, att det skulle vara en konstprojekt som bygger på appropriering kan jag inte se något problem för konstvärlden. Kanske du tänker dig att man hemligt skall sätta in förfalskningar i systemet. Hur detta nu skulle kunna gå till.
Jag hade det sistnämnda i tankarna men hur det skulle gå till kan jag ju inte avslöja.