Del 919: Kriser

Anders Olofsson nämner i konsten.net när han summerar det gångna konståret:

”Årets pseudohändelse: En halvdan utställning med norskt figurativt måleri på Edsviks konsthall gav upphov till en rötmånadsdebatt på kultursidorna (och ännu fler bloggar) om samtidskonstens relation till lika fluffiga som förrädiska begrepp som skönhet, äkthet och sanning. I ett land där konstdebatterna tyckts ha arkiverats på obestämd framtid kanske man skall vara glad för att det hettar till, men visst fanns det väl väsentligare saker att diskutera?”

Visst var det en pseudohändelse, men något gav den. En sak var att konstvärlden faktiskt inte hade något annat att debattera och en annan den hätskhet som kom från vissa kritiker. Som fullständigt enarådande har den styrande DIS-ordningen inte mycket att kämpa ner. Här finns en intressant diskussion. Hurusom en alltmer akademiskt välordnad konstregim skall sköta sitt regemente. Det går bra i konstvärlden. Kritikerna är många och de skriver hela tiden positiva recensioner om all god konst som produceras i stor skala hela tiden. I DIS-fältet dyker det upp en hel del som drar mot modernismen. Det gör ingenting, från det hållet finns det inget hot och det går alltid att med några enkla konceptuella justeringar få saken på rätt bog. Ändå väntar konstvärlden på något nytt som man föreställer sig måste inträffa ganska snart.

”The crisis consists precisely in the fact that the old is dying and the new cannot be born; in this interregnum a great variety of morbid symptoms appears.”

Som jag nämnde igår är jag i full gång med mitt skrivprojekt och har för den skull fördjupat mig i det som sägas vara det avgörande skedet i samtidshistorien, från sådär 1977 och ett decennium framåt. Citatet ovan är av Antonio Gramsci, hans fängelseanteckningar. Det är också ingressen till en artikel av Benjamin H. D. Buchloh, ”Figures of Authority, Ciphers of Regression” publicerad 1981 i October. Artikeln är välkänd och är ett av de värsta utfallen mot måleriet någonsin.
Men inte blev det som redaktionen på October hade tänkt sig med sin postmodernism: Konstnärens död – inte dog konstnären, Bort med originaliteten – den försvann inte, Fotografiet som det ledande uttrycket för konsten. Fotografiet baserades på sitt ”index”, alltså att det bar på ett avtryck från verkligheten, dessutom krävdes ovillkorligen en tillagd text. Inte heller det slog in.

Modernismen var postmodernismens huvudfiende. Emellertid var den redan så gott som besegrad. Den verkliga motståndaren fanns i den falska postmodernismen, alltså den som bars upp av den mäktiga vågen av det nya måleriet. Detta fick först fördömas som modernism vilket bland annat Buchloh gjorde i artikeln ovan. Med det lyckades man väl. Baselitz och Kiefer har blivit kvar på banan men de övriga har hamnat i marginalerna. Gerhard Richter var en målare som var godkänd av October. Han dekonstruerade på rätt sätt. I en paneldiskussion som arrangerades 1981 av Craig Owens mötte Sherrie Levine de båda toppnamnen David Salle och Julian Schnabel. Men framför allt mötte de Owens som hävdade att Levine ”By appropriating information she addresses this issue of ownership, and therefore power.” Salle menade att han gjorde samma sak. Owens framhöll att han talade om en konst som var kulturellt relevant…

Motståndet är helt avgörande när en förändring skall äga rum. Problemet i dagens konst är att det inte finns något motstånd. Inte heller kan den styrande regimen definiera sig själv. Den är inte längre postmodernism. Dess mest uttalade diskussionsämne är vad den är: What is contemporary art? som det just nu ekar överallt. Dekonstruerar gör den fortfarande men mest genom att ”problematisera” diverse sociala och politiska frågor. Frågorna är numera så utspridda att det inte finns någon klar strategi för vad man vill uppnå. Man är emot kapitalismen och borgerskapet och dessutom konstant subversiv. Problemet är att både kapitalismen och borgerskapet har växt in i konstvärldens aktörer och skapat stora svårigheter att skilja den ena från den andra. Subversiv torde betyda att det finns en kritik mot något, en kritik som inte spelar någon som helst roll annat än att vara ett emblem för att man är radikal.

Åsiktsskillnaden mellan den borgerliga politiken (som i praktiken är Politiken) och konstvärlden regimföreträdare är svår att urskilja. De är gemensamt rättänkande. Politikerna har svårigheten att de måste ta hänsyn till folket och att ekonomin fungerar vilket konstvärlden inte behöver. Det betyder inte särskilt mycket.

(En andra del kommer i morgon)

Josh Brand Bed 2009 C-print
(Fotografen som arbetar utan kamera och index. Med i Whitneybiennalen)