Ett av mina större projekt för 2010 är att skriva en ny bok som skall behandla estetiken och den institutionella teorin. Det kan verka vara ett stort område, och är det också, men det skall främst handla om hur det kom sig att estetiken försvann som konstens givna ledmotiv.
Förmodligen sker den avgörande bataljen under 1980-talet i New York. Denna strid, som nog så självklart handlar om postmodernismen inträde, har konsekvenser på vilka den internationella samtidskonsten alltjämt vilar tungt. Händelseutvecklingen startade i slutet av 1970-talet och kombattanterna var å ena sidan det nya måleriet, ”New Image” med storheter som Julian Schnabel, David Salle, Erich Fischl och å den andra tidskriften October som startade 1976. October hade en mäktig redaktion: Rosalind Krauss, Craig Owens, Douglas Crimp, Benjamin Buchloh. October attackerade måleriet och modernismen och favoriserade approprieringskonst och fotokonceptualism. De konstnärer som framhölls var bland andra Sherrie Levine, Cindy Sherman, Robert Longo, Louise Lawler. På motståndarsidan framträdde en rad kritiker som Robert Storr, Robert Pincus-Witten, Barbara Rose och inte minst den konservativa tidskriften New Criterion med Hilton Kramer och Roger Kimball i spetsen. Någonstans i mitten fanns konstnären och kritikern Thomas Lawson.
Octobers utgångspunkt var marxistisk, en politisk linje som backades upp av postmodern filosofi som främst hämtades från Derrida och Roland Barthes. Man agiterade för en hårdför social konstruktivism som inte minst involverade ”postfeminism” i kontrast till 70-talets särartsfeminism. Den egentliga fienden var kapitalismen, borgerskapet, modernismen och måleriet vilka alla befanns skyldiga i det konsumtionssamhälle som växt fram och förvandlat konsten till en simpel vara.
Inledningsvis verkade det som om Octoberredaktionen stod långt ifrån sina målsättningar. Måleriet fick en väldig dominans under 1980-talets första hälft när Julian Schnabel var den verkliga storheten. Det nyexpressiva måleriet bröt fram överallt, inte bara i USA utan också i Tyskland och Italien. Men redaktionen hamrade på med sina ofta svårlästa texter och mot slutet av 1980-talet stod de som segrare: Julian Schnabel utbytt mot Cindy Sherman. Estetiken utbytt mot dekonstruktionen. Dekonstruktionen var grundtanken. Den konst som förordades av October skulle montera ner den existerande bildvärlden och visa vilka politiska postulat och manipulationer som fanns under ytan. Den avgörande fördel som man hade var naturligtvis att man kom med något nytt och originellt, en starkt teoretiskt orienterad infallsvinkel som gav upphov till en konst som var helt annorlunda än nyexpressionismen. ”Originalitet” var dock ett modernistiskt begrepp som avskyddes av October.
Octoberutspelet under 1980-talet var en excess i fransk postmodernism och förefaller idag närmast parodiskt och dessutom troskyldigt. Enkelt formulerat (1979) har dock programmet ännu full giltighet: ”art is not a timeless manifestation of human spirit, but the products of a specific set of temporal and topical, social and political conditions. The investigation of these conditions defines for us the activity of postmodernism.”
Från den andra sidan menade Barbara Rose i sitt försvar av måleriet att “The capacity of painting is to evoke, imply and conjure up magical illusions that exist in an imaginative mental space and achieve transcendence.” (1979 i American Painting: The Eighties)
Det blev alltså October som gick segrande ur bataljen och redaktionens idéer spriddes under de kommande åren över hela världen. Estetiken ersattes av dekonstruktionen. Dekonstruktionen har sedan förändrats till en något lättare diskurs dessutom mer inriktad på politiskt innehåll.. Approprieringen har också ändrat gestalt från att vara mer eller mindre bokstavlig till att utformas genom referens och citat.
Problemet med en politisk konst och dess publik var välkänt och diskuterades ingående under stora delar av 80-talet. Det är samma diskussion som vi har idag.
Sherrie Levine Utan titel 1978 (Återgiven i October 1979)
(profilen av president Kennedy)
Det fria skapandet följer som du säger tillståndet i samhället och åt vilket håll vindarna är på väg att blåsa. Visst vore det mer än önskvärt om det konstnärliga skapandet hade det estetiska som mål och ledstjärna samtidigt som det kompromisslöst och sanningsenligt skildrar de faktiska förhållandena ute i världen. Estetisk konst skulle dessutom locka en långt större skara av människor vilka i största allmänhet dras till allt som är vackert och fysiskt tilltalande. Den medvetna konstnären har helt säkert ett samhällsansvar där bilder och skulpturer påverkar det omedvetna psyket hos den stora massan. Dessutom behöver vi slå ett slag för skapandet i största allmänhet som något livsnödvändigt för oss människor.
Venus. Att packa in budskapet i ett estetiskt tilltalande format har prövats många gånger men det kommer då inte att handla om estetisk konst eftersom estetiken är planerad, en biefffekt. Estetisk konst har estetiken som sitt huvudsakliga föremål och är en helt annan sak. Vilken denna sak är förblir dock en gåta.
Låter som ett intressant bokprojekt och välbehövligt för alla som glömt bort hur det kom sig att det blev som det blev. Lycka till!
Anna
Blir det inte lite problematiskt att tala om ”konst” om man med detta avser icke-estetiska verksamheter? Det borde i alla fall bli lite besvärligt om man anser att konstbegreppet endast bör förstås i enlighet med de teorier som utgår från Kant och romantikerna. För dessa teoretiker var nämligen det estetiska centralt.
Tack Anna för dina lyckönskningar. Jag kommer att publicera lite utdrag och utkast när det kommer sig och hoppas då på eventuella kommentarer.
Jacob. Den problematiken är välkänd och dök upp på 60-talet när konceptkonsten förde fram icke-estetisk konst. Då hade man Duchamp att åberopa. I estetiken fanns det många teoretiker som ville avvisa Duchamp och konceptkonsten som icke-konst med uppfattningen att det handlade om konst men var inte konst i sig. Men såväl konstvärlden som estetikern (det finns naturligtvis några undantag) accepterade icke-estetisk konst som konst.
Så skall man också erinra sig att Kant och hans efterföljare avsåg en särskild estetik. Vad den innebär kunde aldrig klarläggas eftersom den försvann i mystiska dimfält. Så det fanns utrymme.
dessa tröttsamma marxister
Å inte så negativ TJ. Marxisterna på October satte verkligen fart på konsten. Och deras marxism var djupt teoretisk. Man kan inte heller förneka att deras framhävande av feminism och kritiken av kommersialismen (dessa faktorer inte minst i konsten) var helt befogad.
Kant och romantikerna kopplade det estetiska till det sinnliga. Kan det vara så att när vi idag pratar om estetik är det en koppling till det medvetna? Med postmodernismen och dekonstruktionen kom kontexten och tanken bakom med som en viktig del till verket. Allt upplevs inte av våra sinnen (syn, hörsel, känsel, smak doft) utan även till det vi känner till. Ett verk som jag först tycker inte är något speciellt kan när jag får en viss medvetenhet (kunskap) bli estetiskt.
Ska bli mycket intressant att följa ditt arbete!
”Marxisterna på October satte verkligen fart på konsten.”
Absolut. Det var verkligen fart ett tag, på båda håll s.a.s.
jag minns ännu ett verk av Longo (vill jag minnas det var) från Nittves postmoderna sammanfattning på MM vilket bestod av en samling (ask)urnor och hette (vill jag också minnas) ”vehicles”. Det är den mest slående metafor jag nånsin stött på och slog med flera hästlängder den metafor som Ulf Linde tidigare vid en föreläsning på mejan framhållit som mästerverket i genren, nämligen Karlfeldts kopparkastrull (måne).
TJ. Du minns historien även om urnorna var av Allan McCollum: Perfect Vehicles från 1986.
Ahh, tack – ja just så – perfekta t.o.m.
Carin. Du har naturligtvis rätt i att vad vi vet förändrar upplevelsen. Och då inte minst att en upplevelse alltid måste bli medveten. Annars vet man inte att man haft den. Problemet är dock att det genomsyrar så mycket. När vi sitter i restaurangen kommer strax kökschefen ut och berättar att det vi äter är en specialitet från Mellanamerika: marinerat fårkött med peruanska lingon på en bädd av broccolimos, en rätt med traditioner som ofta åts av kejsar Maximilian.
Så vi behöver något mer.
”När vi sitter i restaurangen kommer strax kökschefen ut och berättar att det vi äter är en specialitet från Mellanamerika: marinerat fårkött med peruanska lingon på en bädd av broccolimos, en rätt med traditioner som ofta åts av kejsar Maximilian.”
värre än; när vi läser menyn.
Lycka till med projektet! Jag hoppas att du även tar upp argumenten mot den institutionella konstteorin och den postmoderna teoribildningen. Tar gärna del av arbetet.
hej Lars hoppas allt ar bra med dej. och vad kul jag ser verkligen fram emot at lasa denhar boken. lycka till med skrivandet. laser garna utdrag och skisser pa bloggen med
Hej Karin. Och jag hoppas allt är bra med dig. Ser fram emot lite uppdatering på vad du håller på med.