I senaste numret av Axess finns ett samtal mellan Stig Larsson, Ulf Linde och Sven-Olov Wallenstein. Ämnet är förstås konstens nuvarande elände. Ulf Linde ondgör sig på postmodernismen som förstörde konsten. Men Walle finner i sin slutreplik en utväg som samtliga tycks vara nöjda med. Han menar att var tid har sina referenser som de delar och är entusiastiska för. Själv medger han att han har börjat få svårt för samtidskonsten. De unga idag ser inte samma filmer och har inte samma favoritkonstnärer som han själv.
Ett förödande svar. Det var inte bättre förr men annorlunda. Den äldre generationen kan känna en trötthet inför de yngres omtagningar av saker de känner till alltför väl men kan inte göra något åt det. Det hjälper inte att påpeka det. Trots att något kan verka vara samma sak är det inte så.
Situationen i konsten kan i ett vidare perspektiv beskrivas som uttalat standardmässig utan några stora överraskningar. För generationen efter postmodernismen, efter den relationella estetikens och den sociala kritikens framväxt finns det inte så mycket att jämföra med. I ett kort perspektiv är det inget problem att uppfatta ”tillräckligt ny och intressant konst”.
Nu är det t ex snart dags för Whitneybiennalen (februari) där några nya grepp kan noteras. Kungörandet av de deltagande konstnärerna ägde rum genom uppläsningar på olika platser i museet (video av framförandet finns på hemsidan). För första gången är det flera kvinnor än män. Och om det politiska säger curatorerna Bonami och Gary Carrion-Murayari att: ”…there wouldn’t be as many political statements as in past Biennials, some artists have, Mr. Bonami said, “used their own personal experiences to explore political issues.”
Mindre politik, mera kvinnor samt totalt sett färre konstnärer än senast (från 82 till 55).
Aurel Schmidt: The Fall 2010 – kommer att visas på Whitneybiennalen
En grotesk bild som skapar associationer till djurens utsatta lidande – under människors hand !
Venus
Se det snarast som odjuret som i apokalyptisk mening har kommit för att fullföra Armageddon.
Baste Herr Vilks,
Just nu i konstvarlden sa har jag begrundat mig over utvecklingen av ”New Media Art”, hur jag ska oversatta detta pa svenska forblir dock en gata for mig. Jag skulle valdigt garna vilja fa din synpunkt pa det hela. New Media Art och betraktarens uppmaksammade roll ses ofta i samband med varandra, vilken potential tror du att den digitala utvecklingen har? Konstnarer som Rafael Lozano-Hemmer foresprakar mediumets sponsring av betraktarens tillfalle att delta i skapandeprocessen. Kommer det digitala att radda betraktaren?
Tack for ditt svar,
Daniel
Hej Daniel. Om det är nödvändigt att översätta New Media Art får du väl skriva ”Nya medier” och inom parentes (New Media Art). Du är säkert klar över att den är en bred ram som inkluderar en relativt lång historia där pionjärer som Nam June Paik får räknas in. Ingen tvekan om att den digitala utvecklingen är högst väsentlig men jag tror inte att den blir dominerande utan snarare det som brukar ske: integrering. Varje arbete som vilar tungt på sin teknik vinner i ögonblicket men förlorar snabbt i längden av två skäl: Dels att den snabbt föråldras och dels att den inte klarar sig utan ett relevant innehåll. Rafael Lozano-Hemmer, som du nämner, var med på Venedigbiennalen 2007 med sina böljande stolar som reagerade genom övervakningskameror när besökarna rörde sig i rummet. Fascinerande men det ligger inte så långt bort från cheap thrills. Interaktivitet är hur som helst ett nyckelbegrepp för samtidskonsten och den digitala tekniken arbjuder många möjligheter för att förverkliga detta – som ett inslag.