Fram till den 24 januari pågår Damien Hirsts utställning av målningar på Wallace Collection. Det är välkänt att Hirst spenderade £250 000 för att dekorera gallerierna för sina målningar. Museet kan också ta del av det penningflöde som Hirst för med sig. Museidirektör Dame Ros Savill berättar att museishopen tog in £4 000 veckan före Hirsts utställning medan den nästa gav betydligt mer klirr i kassan – £27 500. Väljer man rätt konstnär för att ge en historisk samling en samtidsinramning kan det löna sig.
Gör man inte det får det istället handla om att vinna kulturellt kapital. En längre tid har vi haft utställningskonceptet med att inkludera samtidskonstnärer i samband med historiskt orienterade utställningar. Vi har ju Nationalmuseums Caspar David Friedrich och Daliutställningen på Moderna. Samtidskonstnärerna, som det heter, ”kommenterar” sina äldre kollegor. Vad får man ut av det. Saken diskuterades på Open Critic, där den intresserade kan lyssna på Håkan Nilsson, Sinziana Ravini, Anders Olofsson och Susanna Slöör.
Man kan nog slå fast att det handlar om att få liv i de gamla verken. För, varför skall man visa det som redan har visats många gånger och som är välkänt? Hur ligger det till med gamle Friedrich? Är det så att hans målningar återger en konstuppenbarelse (med modernt språkbruk ”epifani”) och att denna händelse fortfarande förmår att nå fram till publiken? Eller är det så att hans framställning (stil, form, språk) i sig skapar en epifanisk upplevelse hos (den känslige) betraktaren? Eller ser vi in i en värld när man trodde att sådant var möjligt? Eller möjligen att det fungerade förr, i varje fall då och då eftersom Friedrichs aktier har åkt lite upp och ner?
Vad är det sublima utan andligt bistånd? Och vad är det andliga utan en specificerad gudomlighet? Ja, antagligen inte mycket mer än en ”standard of taste”. Som Edmund Burke nogsamt noterade: Stora objekt är inte vackra utan sublima, ”Det sublima berör alltid stora och fruktansvärda föremål”.
Friedrich själv backade upp det sublima med Gud och förtydligade med att sätta in kors och katedraler i sina landskap. För vår tid är det att ta i. Friedrichs politiska linje är knappast något som kan aktualiseras. Han var emot Napoleon och för det tyska. Det är inte så lätt att finna något riktigt gott motiv som skall ge samtidsprägel. Nationalmuseums inställning till sin utställning följer en mycket enkel idé:
”Utställningen koncentreras främst kring tre teman: Bergen, Havet och stranden samt Träden”.
Ja, därmed täckte man så gott som allt. Och så sant att Friedrich var med om att skapa förutsättningarna för vår tids kärlek till den vilda naturen. Kraftfull natur är ju, med smakestetiskt språkbruk, ”häpnadsväckande”.
Jag lämnar tills vidare Friedrich och hans eventuella samtidsaktualitet för att påminna om en motlista. Hans Ulrich Obrist korades som konstvärldens mest inflytelserika person enligt Art Review. Det är svårt att komma undan att listan äger sin riktighet och vill man inte acceptera faktum kan man som Hyperallergic komma med en motlista, de 20 minst betydelsefulla i konstvärlden; sådana som t ex nr 16 och 17 är goda exempel.
C D Friedrich Systrarna på balkongen, 1820.
(”systrarna” tros vara hans fru och svägerska)