Ett decennium har nått sitt slut och gamle teoriräven Hal Foster sammanfattar i Artforum med ”prekärt”. Detta prekära läge är knutet till konstens sociala och politiska intressen. Ett antal, och får man säga, för konsten välbehövliga injektioner, har skapat förutsättningarna. 9/11 kom att prägla (även) konsten, George Bush visade sig vara en ofantlig tillgång. Irakkriget och skandalen i Abu Ghraib blev också väsentliga inspirationskällor. När postkolonialismen på allvar drog igång med Okwui Enwezors Documenta 2002 var huvudlinjen i 00-talets konst given. Giorgio Agamben och ”The State of Exception” var givna kompositionselement som refererades och citerades i all oändlighet.
Socialkritikens decennium; Hal Foster väljer Robert Gober, Mark Wallingers rekonstruktion av en demonstration mot Irakkriget 2006-07, Isa Genzkens paraplyer i Münster 2007, Thomas Hirschhorn samt Paul Chan som fick sitt genombrott med sina videoprojektioner 2006.
Därefter, vilket dock inte behandlas av Foster, kom konstmarknaden att övermanna allt annat. Innan decenniet var tillända hade den också lyckats med att haverera.
Roger Scrutons program för BBC om skönheten finns sedan någon vecka på YouTube. I sin åkallan av högre ideal och med sin uttalade aversion mot den samtidskonst som han inte behärskar kan åtminstone inte jag ta honom på allvar. Hans motförslag till dagens förfall finner han i en neoklassisk skulptör, i ett besök i Poundbury, Prince Charles lilla Disneyland på engelska sydkusten samt ett av honom ordnat uppförande ute bland folket av Pergolesis Stabat Mater.
Mark Wallinger, State Britain 2006. Scruton har med den som ett exempel på hur illa det är ställt med dagens konst.
Hur underhållande var inte The Philosopher Scrutons inlägg? Samtidigt så häpnar jag över att någon kan vara så mycket ute på cykeltur..
Och visst har Hal Foster rätt, det är en prekär situation..
Aningen OT, men ändå:
”Artists have a responsibility to art, not to anything else, or anyone else”
Är detta ett uttalande som är helt otidsenligt?
Ja Scruton är ganska rolig faktiskt, men det hindrar inte att han har en hel del intressanta att säga, precis som du, Lars Vilks!
Problemet är att han är helt under isen såväl från konsthåll som filosofihåll, som jag ser det. Vissa saker får han till snitsigt, men för det mesta är det lite David Brent över såväl videon som agerandet. Pinsamt och komiskt.
Jag tror att Scruton pekar på något nästan bortglömt, som det dock ligger mycket i. Det behövs tänkare som Scruton i vår tid.
Vad består det bortglömda i? Varför behövs Scruton?
Scrutons program är populistiskt och som sådant blir det grovt onyanserat. Han väljer några exempel av Sensation Artists (Damien Hirst, Sarah Lucas och Tracey Emin) och vill visa hur tom och ful samtidskonsten är. Han är indignerad över Gilbert & Georges fotografi av ett kors av exkrementer och är inte intresserad av deras religionskritik utan ger det enbart en ytlig estetisk värdering.
Han nämner inte med ett ord att konstens historia handlar om överskridandets estetik och det man idag uppfattar som vackert sågs på ett helt annat sätt tidigare.
När han far ut om den moderna betongarktitekturen visar han naturligtvis inte några lyckade exempel utan väljer de mest misslyckade projekten. Det finns ju ingen som säger emot honom på den punkten. Han har svårt att finna något som helst alternativ. Prins Charles Poundbury med sin falska och vattenläckande skorstenar skulle vara en plats utan klassklyftor och med begränsad biltrafik. Denna lustiga (”autentisk postmodernism” är väl ordet) plats blev naturligtvis en samling för den välsituerade medelklassen och med mer biltrafik än den omgivande bebyggelsen.
Jag kan förstå att han inte kan gå en på en diskussion om skönhetens väsen. Men det är det som är det intressanta. Skönhetsupplevelse kan dyka upp i alla sammanhang och fästa sig vid obetydliga händelser och objekt. När man för in ett högre värde blir det svårt och man hamnar i Kants dilemma med en otrolig apparat av psykologiska faktorer. Skönhetens sammansatta väsen gör det ännu värre eftersom det skall ge utrymme åt dess många facetter: Det komiska, det tragiska, det groteska, det sublima – och även det fula. Och med vilka sinnen? Enligt den godtyckliga regeln om estetiskt andligt värde godkänns inte smaken – t ex.
Så visst är det en eländig tillställning han presenterar. Dock är han en bildad och kunnig man som inte borde låna sig åt den här sortens ytliga populism.
Scruton representerar en typ av elitär brittisk konservatism som man knappast kan förvänta sig att individer uppvuxna inom svensk medelklass utan vidare skall anamma. Och visst finns en del att invända mot i Scrutons bok. Själv funderade jag till exempel över hans kanske väl kategoriska avfärdande av popmusiken. Men det hindrar inte att jag håller ”Kultur räknas” för alldeles utmärkt essäistik. Den syn på skönhet som Scruton företräder, med rötter i den europeisk upplysning (Kant) och romantik, men också bakåt i antiken (Platon), har ifrågasatts så mycket under de senaste decennierna att jag ibland undrar om vi inte glömt något viktigt, något grundläggande, ja kanske MER grundläggande än dekonstruktionen?
För mig, uppfödd och utbildad, inom ramen för en modernistisk och postmodernistisk kulturuppfattning var det därför upplysande att ta del av ett engagerat inifrånperspektiv på denna måhända konservativa estetik. Och då sväljer jag gärna att Scruton ibland blir väl schematisk när han går till storms mot det moderna. Förresten kanske just för att en något patosfylld framställning är så mycket roligare att läsa.
En sak som glömts bort tror är just att konst inte nödvändigtivs måste bygga på överskridande.
Jag har nu fått mig tillsänt ett exemplar av Scrutons Kultur räknas och jag tänker läsa den och begrunda den utan att mobilisera ett försvar för kulturradikalismen, vilket vi i tid och otid ser av recensenter i dagspress. Här håller jag med Jacob C. som skriver: ”Jag tror att Scruton pekar på något nästan bortglömt, som det dock ligger mycket i. Det behövs tänkare som Scruton i vår tid.” Det är väl ändå mångfalden av perspektiv vi vill ha i vår samtid? Vad är det som är så farligt med att vara otidsenlig? Håller OT och pk på att bli vår tids rättesnören? Jag undrar om det inte var enklare förr när akademierna styrde och ställde över smaken. Då fanns det i alla fall något konkret för konstnärerna att opponera mot.
Anna Brodow Inzaina: det handlar inte om politisk korrekthet, otidsenlighet utan om filosofiska problem som helt bortses ifrån. (Men det är ju essä! Sånt krävs inte – då är det fritt fram att skita i det mesta!) Lars var inne på andra saker.. Handlar mångfald om sakens skull, att det ska vara för att vara?
Scruton är en gruvarbetare, som grävt ner sig i underjorden genom att ha följt spår av glimmer och kvarts. Omvärlden ses, endera i det dova ljusskenet, reflektionerna i glimret, eller så i ljuset av facklan och människan är hans egen skuggbild. Förutom att gräva och tänka (och emellanåt posera såsom Ernst Kirschsteiger), konstruerar han allehanda figurer utav stenblock. . Ibland dyker det upp någon kvarlämning från andra gruvarbetare.
Behöver en gå till Scruton för att i glaskulan få fram att överskridandet inte är nödvändigt? Det finns andra saker på tapeten.
här kommer lite nytt från agamben:
http://www.16beavergroup.org/mtarchive/archives/002884.php
Rasmus säger att det finns andra saker på tapeten. (Jag lägger märke till det rika bildspråket och metaforiken här: tapeter, julgranar och gruvarbetare.) Är det Agamben du tänker på? Ja, han är ju ett namn som man inte behöver vara rädd för att uttala högt – en trygg referens. Scruton däremot har liksom effekten: ”Göran Hägglund”, ”Verklighetens folk”, ”Sverigedemokrater”. Hu! Så du skräms!
Lars Vilks utnämnde Scruton till populist så det ger ju rika associationer till de övriga fulorden. Jag antar att det var det du syftade på när du säger att Lars var inne på andra saker, rätta mig gärna om jag har fel.
”Handlar mångfald om sakens skull, att det ska vara för att vara?” Ja, varför inte, bättre mångfald än enfald.
Hej Rasmus!
Jag förstår inte riktigt din attack på essägenren. Jag tror inte alls att man kan, som du säger, ”skita i det mesta” och samtidigt skriva en så innehållsrik och välskriven text som Scrutons ”Kultur räknas”. Men det är förstås omöjligt att ta upp alla filosofiska problem i en kort bok som, efter vad jag förstår, riktar sig främst till en bildad allmänhet. Är det något särskilt problem som du skulle vilja att Scruton tog upp? (Nu var det kanske i och för sig BBC:s tvprogram som vi diskuterades). Nåväl, oavsett vad man tycker, så har Scruton tagit plats på den svenska intellektuella tapeten nu, och jag tror att han åtminstone sticker ut.
Nå, en annan fråga: Varför behövs Agamben? Går det att förklara för en oinvigd? Vad var det viktiga ”nya” i artikeln som det länkas till? Menar du att han tar upp just det problem som Scruton förbiser? Kontrasterar han också mot den övriga tapeten? Eller har han helt enkelt bara formulerat något som både är sant och relevant?
Jakob: Jag säger inte att Agamben behövs, men faktum är att han är välanvänd och aktad inom samtidskonsten. Han är heller ingalunda den enda som är inne på det spåret som han nosar upp i sin föreläsning (och bok). Jag tänkte framförallt att Lars kunde finna det intressant – och inlägget hade inte något direkt med Scruton-diskussionen att göra.
Scruton gör en hel del misstag som filosof, medvetet eller ej. Han bortser helt från problemet med kroppen och ser ord som ting (i videon – märk lustigheterna kring sängen och konceptkonsten). Man kan heller inte se det som att han försöker sig på något fenomenologiskt. Det finns många problem med detta förhållningssätt och som Lars var inne på är det en populistisk framställning. Han åberopar ”common sense” som att det var en naturlag, när han egentligen vänder sig till likasinnade gruvarbetare.
Anna. Den omskrivning du tar till att jag ”utnämner Scruton till populist” är väl onödig. För det kan vi nog vara överens om att han faktiskt är. BBC-programmet är en populistisk manöver där han tar till det gamla knepet att visa några exempel på sådan konst som han vet ogillas av allmänheten och de kulturkonservativa. Genom att inte visa något annat får de representera hela den samtida konsten i sitt förfall. Jag undrar bara hur långt du är beredd att gå i din omställning till kulturkonservativ försvarsadvokat?
Käre Lars. Jag skrev bara Lars först, men ändrade sedan tilltal. Du undrar hur långt jag är beredd att gå i min omställning till kulturkonservativ försvarsadvokat. Jag tror faktiskt att jag alltid har varit lite kulturkonservativ. Det är ingen omställning från min sida. Och du som i din dator har 3049830934 e-mail från vår tidigare brevväxling borde väl känna igen ett och annat från förr. Jag förstår faktiskt inte riktigt vad det är för omställning du ser hos mig. Du, som är av de få som har fått lyssna på alla mina tankar kring konst och estetik, borde väl veta. Vi kanske borde ge ut vår brevväxling i bokform? Intressant projekt.
Den förändring som har skett det senaste halvåret är kanske bara att jag är en smula mer ärlig idag. Att jag knäpper dig på näsan lite titt som tätt beror på att jag ser att du inte är så neutral och objektiv som du vill låta påskina. Genom ditt sätt att uttrycka dig, dina ordval, tar du omedvetet ställning för att bevara maktordningen. Du verkar inte se den och du har tappat din kritiska skärpa. Det är det jag vill hjälpa dig att hitta tillbaka till.
Och apropå Scruton och BBC-inslaget: det där får väl ändå räknas som tv-dramaturgi. Jag har nyss börjat läsa boken och vill inte uttala mig om Scruton innan jag har läst klart. Jag tänker faktiskt ge honom en chans och inte bara gå på hörsägen.
Bästa hälsningar, Anna