I denna tid då vi ser konstvärlden med optimistisk övertygelse utveckla det inkluderande temat som var så populärt på biennalerna för några år sedan: Hur vi skall leva tillsammans. Globaliseringen innefattar också en rättvis fördelning av konsthistorien. Ingen hemlighet att den skrivs om för att ge plats åt alla. Omskrivningen blir dock inte kvalitativ utan kvantitativ. Mindre kända namn med marginella positioner kan kvoteras in för att den västerländska generositeten skall kunna visas upp. Ett och annat kan man dock rucka på men det rör sig då om sådant som redan är känt men som kan och förtjänar att förstärkas. Exempelvis den brasilianska konceptualismen från 1960-talet. Skall man ge sig ut på andra vandringar får det nog bli att jaga skuggor som Roger M Buergel ägnade sig åt i Documenta 2007 när han försökte följa immigrerande former genom tid och rum.
För allt styrs med en osynlig järnhand från Jena. Det tyska filosofigänget i Jena är välkänt men konstteoretikerna vill se dem som upptäckare och beskrivare och inte som uppfinnare. I varje konstteoretisk framställning kan man räkna med att det estetiska tröskverket börjar med Platon och tuggar sig genom samma historia som vi har hört till leda. Ytterst sällan bjuds det på några nyheter. Men i alla fall dyker Jena upp i en rätt intressant artikel skriven av Dieter Roelstraete, curator vid Antwerpens museum för modern konst. Roelstraete kan inte han heller motstå frestelsen att börja med Platons Athen innan han ger sig till Jena för att sedan söka sig vidare till den amerikanska västkusten. Hans utvalda tre orter för avgörande händelser i konsten.
Han nämner inte Friedrich Schlegel som, tillsammans med sin bror August, sannolikt är de verkliga nyckelpersonerna i skapandet av konsten. Hegel avfärdade föraktfullt Schlegel med att i mörkret är alla kattor grå, men det väsentliga är inte filosofisk stringens utan poetisk stimulans. Tillsammans (Schelling, Fichte, Novalis tillhör också Jenakretsen) kunde de kring år 1800 skapa ”Jenakonsten” som idag utgör den globaliserade världskonsten. Jenakretsen hyste inget större intresse för bildkonst men under de följande decennierna av 1800-talet spred sig idéerna i alla riktningar. Och sprider sig än.
I vart fall kan det vara värt för den konstintresserade att ta en titt på Dieter Roelstrates artikel.
Jena, konstens Betlehem
Lite postproduktiv underhållning som berör curatorns görande och låtande kan jag också bjuda på: Finalen på Ladonia Biennial.
Verkar som det drar ihop sig lite grann.
Meanwhile, at städelschule:
”Farewell To Contemporary Art?”
A Conference in two parts
Teil 1: Montag, 14. Dezember, 14-20 Uhr, Aula
Die Veranstaltung findet in englischer Sprache statt.
Die Veranstaltung ist eine Zusammenarbeit mit der ALLIANZ KULTURSTIFTUNG
Speakers: Alexander Alberro, Carrie Lambert-Beatty, Jack Bankowsky
Response: Vanessa Joan Müller, Stefan Deines, Isabelle Graw, Daniel Birnbaum
The category “Contemporary Art” has risen to a label full of promise. This is true for the city of Frankfurt in particular, where the expansion of the Städelmuseum has been justified with the need for collecting Contemporary Art. “Contemporary Art” is a composite term which contains a double charge: it promises “art” and an edgy timeline. It therefore fuses two assumptions of value. As much as “Art” is a term with an evaluative dimension, refering back to the idealist notion of a trans-historical truth and disinterestedness, “contemporary” is a slightly unspecific designator of time because it can designate what is happening at this very moment but also point to the last ten years. Since the 1990´s, contemporariness has come to be firmly associated with hipness and being “in”, and so the contemporary art enthusiast is entitled to see himself as a member of those in the know. Yet the label “contemporary art” also allowed the art world to lose its reputation for elitism. It suggests that being of your time is all it takes to understand this art, for it, too, is a phenomenon of its time. This attempt at popularisation implicit in the principle of contemporary art has worked out well. But it came at a price – the disrespect paid to the traditional specialized knowledge that is indispensable to a proper understanding of artistic practice.
But what happens when this double presumption of value on which the symbolic charisma of contemporary art is founded upon ceases to be self-evident – a process we can currently observe taking place as a consequence of the global economic crisis? Every economic crisis is also a crisis of confidence: our trust in values, both economic and symbolic, is profoundly shaken. Just as the “boom” is now a thing of the past, the principle of “Contemporary Art”, too, epitomizes a past era, despite its invocation of contemporariness. Should we, then, drop the term “contemporary art” altogether because the claim to value it presupposes has always been questionable and is now surely more questionable?