Konstens förmåga att påverka verkligheten har ju visat sig vara begränsad. Läget är emellertid inte hopplöst. Under den gångna veckan har miljöchefen i Höganäs kommun, Richard Åkesson, efter egna funderingar och slutsatser, funnit att den påverkar för mycket. Miljöchefen har mottagit rapporter om flera olovliga trädfällningar i kommunens naturreservat. Men den verkliga boven är konstnär Vilks:
”Det hela förstärktes egentligen med konstnären Lars Vilks och Nimis för många år sedan. Folk ser ju att det inte blir någon påföljd”, säger han till Helsingborgs Dagblad.
I samma artikel får han medhåll från länsstyrelsen:
”Sedan håller jag med om att hela ärendet med Nimis hanterats olyckligt. Det har ju plöjt igenom många juridiska instanser och ändå står anläggningen kvar. Det kan skicka felaktiga signaler till allmänheten att det är fritt fram i naturreservaten, säger Margareta Svenning” (jurist på länsstyrelsen).
Innan konstvärlden kan börja jubla över att konsten nått fram till verklighetens folk får man nog vara en smula försiktig med de raska slutsatserna som miljöchef och länsstyrelse spekulerar fram. Ett minst lika kraftfullt motiv kommer t ex från det av länsstyrelsen sanktionerade skogsbruk som ständigt pågår på Kullabergs naturreservat. Med jämna mellanrum drar skogshuggare och maskinpark fram och åstadkommer storslagna kalhyggen. Trädfällningen på den nivån gör de nämnda incidenterna fullständigt marginella. Inte för att jag har något emot det. Naturreservatet är nämligen ytterligt effektivt på en sak: Att växa. Det växer till överallt. Träd och buskar övermannar raviner och har under de senaste 30 åren närmat sig strandkanten med ett 40-tal meter. Dessutom levererar skogsbruket stora mängder material till Nimisbyggaren. Mycket stora mängder.
Men i alla fall, konsten diskuteras på fullt allvar som en inspirationskälla för delar av befolkningen.
Nimis med besökare den 7 november