Millou Allerholm har recenserat Istanbulbiennalen i DN. Hon tycks vara klar över det dilemma som socialkritiken har hamnat i. Den vill göra nytta och undervisa medborgaren och hamnar i den besvärliga dragselen – och dessutom till ingen nytta.
Bland de få konstnärer Allerholm nämner (jag kan tänka mig att DN inte vill veta mer om de relativt okända konstnärerna på denna biennal) finns Ruti Sela och Maayan Amir, båda från Israel, med filmen Beyond Guilt. ” Ett av de starkaste verken…, där två kvinnor bjuder in män de kontaktat på nätet till ett hotellrum. Alla är före detta soldater, och de positioner personerna intar skapar en stark sammanflätning av sex och strukturellt våld.”
Den här filmen (som består av tre delar, 2003-05, varav del två visas i Istanbul) är ögongodis för konstvärldens representanter. Den har dessutom angelägna budskap och kan läsas ur flera synvinklar. Filmen kan sägas vara populär inom den smala samtidssektorn och har visat på åtskilliga platser i världen.
Nå, Allerholm kommer så småningom fram till slutsatsen ”Fast det blir väl som vanligt: man sliter sitt hår och kämpar vidare.” Hon är nog inte ensam om det, så fungerar konstvärlden; det kanske går ändå.
Men det var bättre förr – eller i varje fall skenbart. Tidigare var konstens identitet det estetiska, något som inte kunde definieras utan enbart upplevas. Man var ändå säker på sin sak: Konsten var på något sätt en njutning, men alltför andlig för att kunna kallas för underhållning. Publiken var inte heller något stort problem. Konsten ägde ett så stort värde att blott publiken (vem som helst) fick upp ögonen för den skulle den omedelbart förstå det fina i kråksången. Men långt innan konsten hade nått ut (ni minns det stolta slagordet ”alla har rätt till konst”) kom den förödande kritiken mot det estetiska. Konsten blev konceptuell och sedermera socialkritisk. Och nu kan man inte längre vara säker på att publiken någonsin blir intresserad. Även om det handlar om en begränsad grupp som blir intensivt uppvaktad (tänk på Amit Sens projekt i Hammenhög som tidigare redovisats) går det ändå inte. En publik i allmänhet kan bli en smula intresserad men är mer intresserad av annat. Sådant som publiken inte borde förorda framför konstens välsignelse – vilken den nu skulle kunna vara.
Det estetiska är sekundärt i samtidskonsten och måste så vara eftersom den givna förutsättningen är att konsten skall handla om angelägna sociala frågor. Det blir cyniskt att nöja sig med att estetisera sådant. Men antagligen får man säga att det faktiskt är det som sker. Under protest, naturligtvis, men likafullt.
I vissa länder och under vissa tider kan konsten agera politiskt och estetiskt utan att det blir ett konsumtionsproblem för konstvärlden. Men det kräver en diktatur. Ur en sådan synpunkt var Brasilien gynnat på 1960- och 70-talen. Cildo Meireles är en del av den historien.
Contempoary art shits about the public, sa en ryss till mig idag. I Moskva så har Universam – Artist Run Art Fair, blivit en stor hit. Konkurrensen är mördande med en Moscow biennal och Moscow art fair som öppnar samma dag men folket hittade till slut den första kosntnärdrivna mässan i Moskva.
Replik till Rasmus West finns på Del 834. Lätt att missa, tänker jag.