Min artikel på Newsmill om den konstnärliga rättegångens välsignande egenskaper kommer med all säkerhet att visa sig korrekt. Genom rättegången förskjuts Odells projekt i en riktning som konstvärlden kan betrakta som riskfritt intressant. Problemet med den konstnärliga kvaliteten har ju handlat om att den är alltför illustrativt journalistisk och dessutom patetiskt personlig. Konstnärer som idag gör projekt om allt möjligt har stor nytta av direkt erfarenhet av sitt ämne. För Odells del är erfarenheten något nertyngd av att den delvis utgörs av hennes personliga problem. Men vem behöver bry sig om konstnärens intentioner när projektet har kommit att domineras av helt andra faktorer. Med utställningen på Kalmar Konstmuseum fick det en ny kontextmöjlighet och kunde börja avläsas på andra sätt. Och nu är det alltså rättegång. Konstvärlden kan inte komma ifrån att konsten har lämnat gallerirummet och tagit sig ut i verkligheten. Ulrika Stahre i Aftonbladet är imponerad av det och ger sitt fulla stöd. Mötet med rättsväsendet är betydligt intressantare än de fåfänga försöken att diskutera psykvården. Mårten Arndtzén ställer också upp (Kulturnytt) i denna fråga. En av poängerna är kostnaderna som psykvården har belastats med. Den bekräftade summan är 35:20 kr.
Verkets kvalitet blir naturligtvis större genom tingsrättens omsorg. Konstnären får hoppas på en fällande dom eftersom det inte är bra att komma undan. Rättsväsendet bör utdela ett straff för att bekräfta att konsten var överskridande. Ett mindre bötesstraff är den rimliga utgången. Ett frikännande skulle göra åklagaren missnöjd och han skulle förmodligen överklaga domen.
Det är ytterst sällsynt med rättegångar mot konst. Och den här rättegången är den första som sker under den fullt utvecklade digitala tidsåldern vilket för med sig att antalet röster och kommentar är oöverblickbart. Konstkritikerna kan inte hålla sig undan utan kommer mangrant att dyka upp med sina spalter. Det handlar också om att hävda och försvara konstens position.
En rättegång är alltså ett säkert kvalitetskriterium.
Dennis Dahlqvist lämnade sina synpunkter på fallet Odell i gårdagens Kulturnyheterna. Hans slutsats var att det var bra för Konstfack som nu får skärpa sig och förbättra sin handledning. Det är rätt tveksamt hur bra det är eftersom vad vi sannolikt får se är ingående granskning och fastlagda etiska regelverk. Den tilltagande tendensen till kvalitetssäkrad konst fortsätter sin frammarsch.
Jag tycker t ex det som utspelar sig på axess blogg nu liknar vandring mot målrelaterad konstbetygsättning – där uttalar sig en figurativ målare, Rudolf Österberg, som bl a säger: ”Många är vi -nog inte minst många konstkritiker idag- som trots allt tröttnat på intetsägande koncept och installationskonst som under avsaknad av estetiska kvalitéer försöker övertyga oss om vikten av för det mesta ointressanta frågeställningar”
vidare ”De flesta klarsynta är nog överrens om att vi idag år 2009 måste försöka komma bortom gränsöverskridning, desperat sensationsjakt och framåtskridande för framåtskridandets egen skull. Det är dags att hitta tillbaka till den för konsten så avgörande estetiska kvaliteten -upplevelsen av något som kan uppfattas som vackert och medryckande och det personliga engagemanget från konstnärens sida -dvs det långsiktiga förädlandet av en idé och teknik.”
Vidare: ”Vad vi behöver nu är en stark och enad konstnärsgrupp kompletterad med hågade teoretiker och kritiker som kan fortsätta att producera utmanande och förföriska utställningar enligt tydliga och gemensamt överrenskomna figurativa riktlinjer”
Låter inte detta mer eller mindre fruktansvärt.
kommentaren undertecknas
”Med Vänlig Hälsning,
Rudolf Österberg.
Figurativ målare.”
Jag vet inte. Det är något i tonfallet som liknar det litterära manifestet.
Kommentaren föranleddes av text i Johan Lundbergs bloggpost som sa t ex:
”tolkar jag det som ett tecken på att det är fler än de norska figurativa konstnärerna, som ser ett mer positivt laddat tillbakablickande som en möjlig väg att göra konsten vital och engagerande igen. Detta genom att helt enkelt sätta parenteser runt både den avantgardism och den kommersialism som har gjort de konstnärliga uttrycksmedlen till förutsägbara, tomma gester som alltför få orkar bry sig om.”
Vad är det som säger att konsten inte är vital och engagerande. Är inte hela samhället mer eller mindre i brand av Odellaffären.
Det är nånting som inte stämmer. Skojar de?
Hej Lars Vilks. Jag tycker att du är en skön debattör och intressant konstnär. Dock håller jag som vanligt inte alls med dig. Nej, jag tycker precis tvärtom: Jag har inget emot personligt pathos (även om det förstås inte räcker med det för att konst ska bli bra). Däremot tycker jag att rättegången är tämligen ointressant ur ett konstnärligt perspektiv.
Nemokrati. Jag har sagt det hela tiden. Figurationsuppropet är utsiktslöst men har ett värde i den debatt som uppstår. Jag skulle t ex gärna se en seriös diskussion kring estetik och ”det sköna”. ”Estetik i ett samtidsperspektiv betyder mer än påtaglig formkomposition.
Nu flyttas du ut i kylan igen Lars. ”tämligen ointressant ur ett konstnärligt perspektiv”. Proposition väntas inom kort. De målrelaterade konstbetygen med sjuttiofjorton helvetiska leijonborgsgrader. Efter fil mag i oljemåleri kommer figurativ doktorsexamen – det akademiska måleriets slutstation. I kursbeskrivningarna skall ingå omformulerat lärandemål som preciserat innehåll – håll dem på mattan.
Jacob C. Det är svårt att hantera ett personligt patos. För att framställa det måste det ske utan patos annars kommer upphovsmannen att se sitt patos verkställt i vad helst som görs. Odells patos hänger samman med hennes tidigare psykiska problem och vägen från detta till uppgörelsen blir alltför enspårig. Du kan naturligtvis tycka vad du vill om rättegången, men det är ett faktum att den är synnerligen intressant i ett konstnärligt perspektiv – ur konstvärldens synpunkt.
Jag är ju inte konstmänniska men intresserad och tycker det är roligt med allt möjligt. Brukar se konstprogram och tycka att allt är jättebra och säger mig något hela tiden. Det de kallar intetsägande tycker jag inte alls är intetsägande. Dessutom är det så uppiggande att läsa dina påprickentexter. Håller med dig om att estetik verkligen skulle vara intressant att samtala kring – att hitta fram till den med tanke på allt som redan funnits och gjorts – mot ja vad – det finns där men hur kan det se ut nu med alla existerande möjligheter att uttrycka och finna ett språk. Jag menar jag vet inte vad ni konstnärer kallar det – men bara det här att rummet finns med hela tiden tredimensionaliteten. Var man placerar vad. På 1800-talet det nya friluftsmåleriet. Nu har tillkommit friluftsinstallationen.
För mig är det sköna t ex Hammershöi om man skall säga något traditionalistiskt (vilket väl är det enda jag klarar av att säga om konst förutom mina ’impressioner’). Det är så härligt att se de stora målningarna. Som att betrakta en himmel.
”finna ett språk” – nej så menade jag inte.
Tänkte på friluftsinstallationen igen. Just den här dubbla känslan av att nu har landat en alien som kommer inifrån och samtidigt från rymden. Att man ställer fram något okänt. Ingen vet vad det är men närvaron är påtaglig.
Är det nån estetik i det. Läran om förnimmandet.
Med friluftsinstallation menar jag ju då inte ’skulptur i park’ vilket man lätt kan tänka sig med tanke på min bristfälliga referensförmåga.
”betrakta en himmel” nej så menade jag inte heller. För det är ju inte det med Hammershöi. Det är något annat.
Nemokrati. Som vi har varit inne på här tidigare. Estetik är inte begränsat till det sköna utan har hela raden av känslomässiga lägen som det groteska, tragiska, komiska etc. Och att göra installationer blir särskilt komplext när man för in den levande verkligheten, den ovetandes, i ett arrangemang. T ex en rättegång där alla uppträder som om det var en rättegång på riktigt.
Eller t ex en riktig rättegång helt enkelt. Jag lovar dig. En riktig rättegång blir ett konstverk när man väl är inne i den. Så grips man av spelet att man stelnar till en bild. Man förstår helt plötsligt att man är inne i en bild och det är bara man själv som vet om det. De andra är så upptagna av att vara bild att de inte märker något (tror man själv då – medan de andra säkert kan tänkas tänka liknande tankar – tankar som nästan också stelnar till bilder av spelet).
Om man tänker sig att vara inne i ett tv-program (ja, såna tv-program har du säkert sett – när folk är inne i tv-program och övriga är en film och ser en inte – alltså de ser inte mig då utan bara rör sig och talar som de gör i ett tv-program).
Nemokrati. Man kan distansera sig på olika sätt. Ett sätt är att göra det med konstens villkor och språk. Jag tror inte att det finns något ”helt enkelt”.
Alltså jag är rätt dålig på att prata om estetik. Märker jag. Men ändå – det här att gå tillbaka, jag menar är det inte mer spännande ändå att göra det där riktigt svåra – hitta estetik som inte utgår från att 1900-talet aldrig ägt rum, som någon smart person sa.
Jag fastnade t ex för något som du tyckte var en ramsa – Singapore (visserligen 11 september) men
”it is through Wonder that we are asked to reach beyond the apparent and to delve deeper into a new revelation and understanding about our world.” (alltså konstens under)
Är det inte det som nån gång ändå måste inträffa. Ett under. Det vore åtminstone någonting nytt.
Jag tycker t ex det sköna kan vara att gömma sig. Och sen komma ut igen – förvandlad. Och då inte till skalbagge.
Anna Odell, ”konsten” att spela tokig? Eller nej, vid närmare eftertanke, hon kanske inte behövde spela så väldigt mycket. Vad hon skall kunna tillför den kommande konstvärden har jag mycket svårt att förstå. Men hur som haver, nu har rättegången gett henne ny gratis reklam. Hade jag varit i hennes kläder hade jag nog varit utan den ”gratisreklamen”. Det var inte små kostnader hon slog sig till hos polisen och den akuta psykvården. Är det inte rätt magstarkt att uppta en plats inom den akuta psykiatrin, som säkert hade behövts betydligt bättre av en verklig sjuk person, är också ett dilemma av nog så allvarig natur. För att inte tala om polisens insats, det kan nog förgrymma oss alla som suttit i en allvarlig situation och inväntat polis som aldrig kom!
Dessutom anser jag inte att hennes examensarbete borde ha godkänts. Därför att det konstnärliga inslaget är det inte ens hon som står för. Det är någon annan som filmat det hela och är därmed den riktige/verklige konstnären bakom ”verket”.
Mer solklart examensfusk kan man väl knappast prestera?
Fr Lolo Felicia. Det verkar som om du menar dig besitta en kompetens att bedöma examensarbeten i all tänkbara ämnen.
Men jag ser Odell har en viktig uppgift nämligen att ha ett projekt som är terapi för alla missbelåtna och missnöjda med behov att klaga. För om man verkligen vill klaga på något finns det saker som verkligen skulle kräva uppmärksamhet än denna obetydliga händelse en gång i Stockholm på 35 kr och 20 öre.
Nemokrati. Visst är det fint med under. Men det var länge sedan sist. Förhoppningens retorik är inte till mycken tröst.
Lars Vilks, var inte så defaitistisk. Du gör mig missmodig. Jag tycker ändå på något sätt att tillvaron inrymmer en inte särskilt väl undersökt möjlighet. Förresten så säger du emot dig själv lite grann nu – jag läste t ex i en intervju här på nätet (så bekvämt att man kunde hitta något där – ja, eller här är det ju). Där sa du t ex så här:
”Det som jag tänker mig skall kunna skönjas är svaret på frågan: Vad är det som pågår? Det kan tyckas som en omöjlig uppgift, men, som jag brukar säga, svåra problem har oftast en mycket enkel lösning.”
Här visar du ju upp en tro på en storslagen lösning av en gordisk knut.
Jag tycker att det visar en antydan till tilltro på oanade möjligheter i alla fall.
Det är väl bra.
Och ett under är ju just ytterligare ett exempel på en sådan.
Det kommer att ske. Särskilt om det aldrig skett förut. Då ökar ju till och med den statistiska möjligheten. Statistik t ex – kunde man inte bygga en estetik på det. Finns det inte också i statistiken en oanad möjlighet som ingen utom de allra särskildast intresserade skulle uppmärksamma. Den här mönsterbildningen – liknar något i naturen tror jag.
Nemokrati. Jag är inte defaitistisk utan realistisk. Ett under i konsten måste inte bara bekräftas av konstvärlden utan främst skapas av den. Det finns inget under i sig.
Det där med att finna en estetik som inte beaktar 1900-talet är en omöjlighet. Estetik är något som konstrueras fortlöpande och alla erfarenheter är väsentliga. Att man skulle försöka satsa på att uppfinna hjulet en gång till tror jag inte på.
Ja men det är ju undret i sig jag menar. Förstår du väl.
Du missförstod mig om du trodde jag menar att omintetgöra gjorda erfarenheter. Absolutment non.
Jag tror att jag förstår hur du menar – gå vidare. Utifrån gjorda erfarenheter i bagaget som man har med sig – men det gäller – som alltid – to travel light. När man genomlevt en erfarenhet så har man ju gjort just det och känner sig mätt och går vidare. Helt enkelt. En ny resa börjar.
Det är därför som jag känner att de här figurationsivrarna – inte för att det skulle vara uteslutet med figurationer – det känns som de har fastnat i det förflutna – liksom intrasslade i gamla vrak på havsbottnen. Där ligger de som ljuskippande storögda och gigantmunnade havsvidunder och kippar efter ljus som de inte kan finna sjunkna i djup på ogenomträngligt mörka vatten. Betraktandes verk som inte går att se längre för att tiden har svunnit. De vill se dem men de kan inte för det är alldeles opakt – finns ingen transparens genom tiden som gått längre och längre bort ifrån dem.
Man måste lära känna sina tragedier intill dödstråkighet. Som Kristina Lugn brukar säga: ”Jag är nog bara en sorg av svenskt tenn i en kropp som har förlorat hela sitt underhållningsvärde”
Fast det där med statistik det var nog ett väldigt passerat exempel, så du kanske har rätt – jag är ju inte så bevandrad i allt som pågått. Men man kan ju alltid spetsa till det lite extra även om det är samma sak. Då kanske det händer något – annat.
Pingback: Milla, kolla upp Odd Nerdrum! « Gotiska Klubben
Pingback: Han önskar att hans älskade vore död « Gotiska Klubben
Hej Lars
Det enda jag egentligen tycker att Odell verkligen har påvisat med sitt tilltag är väl att
Verkligheten ofta är kontigare än konsten.
och kanske att
Konsten ibland är verkligare än verkligheten.
men måste man gå på konstfack för att begripa det ?
När man försöker ”upphöja” vardagen och verkligheten till konst, och man som
konstnär själv deltar i ”verket” så uppstår ju nya intressanta frågeställningar om tex
VEM som är upphovsman till verket, Odell som idékreatör, de inblandade ”ofrivilliga” personerna
i själva omhändertagandet som gör det till ”konst”, Media som visar upp det, Rättsväsende, Konstfack eller kanske rent utav du och jag som betraktare ?
Dessutom måste man väl kunna fråga sig om ”konstverket” just nu verkligen är så fullbordat att Odell kan upphöjas till ”konstnär” ?.
Borde man inte invänta nästa del i ”skapandet”, då hon blivit dömd och kanske inburad, för hon kan väl inte tänka sig att ”bara” betala böter. Det vore väl förödnade för ”konsten”,
naturligtvis MÅSTE hon ju bli inburad i någon månad, antingen på Hinseberg eller på psyket ?
Kanske hon nästa gång skall försöka sig på ett Bankrån, för att påvisa hur brutal verkligheten är för de som blir utsatta av polisbrutalitet, Media drev eller ekonomsikt fjasko ? Ju större skada hon lyckas åstakomma ju större blir väl ”konstverket”. denna gång var det ju ”bara 36 Kr” = värdet på verket ?
Stefan, du måste vara ordentligt provocerad eftersom du kommer med ett så fånigt förslag som att Odell skulle göra ett bankrån som konst. Nog har du väl fått klart för dig att Odells intresse angående psykvården är äkta intill det patetiska.
Inte heller är hon spralligt spekulativt som att hon skulle välja att försöka komma i fängelse (vilket ändå är omöjligt). Det prövade Isaac Grünewald på en gång i tiden.
Man upphöjs inte till konstnär. Var och en som något så när seriöst kallar sig för konstnär är det också. Men alla är inte lika bra och få vinner konstvärldens beundran.
Och vad gäller vad som utgör konsten i Odells verk blir det även där konstvärlden som kommer att bestämma sig för något.
Georg Brandes sade ju någon gång på 1880-talet att man skulle ställa problem under debatt. Det är traditionalistiskt med andra ord. Nästan som en tankefiguration. Så kanske kan de båda lägren mötas i detta. Det problematiska tycks ändå inte vara detta – motsättningen verkar vara en annan. Antingen ett försvar av etablissemanget eller Outsidern som på distans – självvald eller förinställd – kritiserar det rådande systemet och maktordningarna. Och det är ju en urgammal problematik är det inte. Kanske inte så mycket med modernism, postmodernism, figurativ och non-figurativ.
Eller försöker ta sig in i systemet genom infiltration och vinna inflytande eller rentav eget maktövertagande – för att ändra villkoren på ett eller annat sätt.
Distansen kan då vara von Oben eller von Unten eller till och med mittemellan. Ett oönskat betraktande och registrering av sådant som man inte önskar se synliggjort eller benämnt eller framställt i annan dager eller uttolkat på annat sätt.
1870-talet kanske det var förresten – ja kulturradikalismens dagar.
Förstår fortfarande inte varför du tycker detta med rättegången är så interssant. Det är väl bara en juridisk fråga? Man skall analysera Odells handlande och tolka den positiva lagen. Det är allt.
Men det kanske är som att förklara Gud för en icketroende? Eller som att försöka förklara för en människa som är totalt tondöv varför en del musik är så otroligt vacker? Eller som att förklara ett skämt för någon utan humor?
Jacob C. Jag kan svara på flera sätt. Först att det är ett faktum att rättegången är intressant. Så fungerar det i konstvärlden. Förr som en ofta brutal kontakt mellan konsten och samhället, numera ofta som en del av ett konstprojekt. Rättegång är sällsynt och skapar legender.
En annan ingång är att varje medium kan fungera som konst. Det menade redan romantikerna. Och det visar sig svårt att sätta några gränser. Genom förvandlingen till konst blir den mest hårdnackade byråkrati en poetisk och existentiell dimension, naturligtvis för den byråkratiytövande helt oanad – vilket just är förutsättningen. Byråkraten tror på den lägre ordningen och inte på den högre som konsten representerar.
Ja, istället för att klanka på detektivromanen så kanske man ska utveckla den. Rättegångsromanen är ju för övrigt också en populär genre – det visar ju inte minst Kafka om.
Byråkratier är även tacksamma byten för grov satir – gogolrevisionen upphör inte i första taget – det vittnar ju inte minst nätet om.
Nemokrati. Satir är en möjlighet men det finns djupare källor, byråkratin förmår något som konsten har förlorat (dock påstår sig de retroaktiva ha överlevt): att vara autentisk.
Det här tycker jag var intressant:
”byråkratin förmår något som konsten har förlorat (dock påstår sig de retroaktiva ha överlevt): att vara autentisk”
Fast är det så enkelt? Autentisk i relation till vad? Till ett subjekt med avsikter? Kan man inte bara se det som att byråkratin fungerar enligt sina regler och konsten enligt sina. Vad är det som säger att den ena är mer autentisk eller verklig än den andra? Byråkratin granskar konsten och konsten granskar byråkratin.
Jacob C. Det där är mycket intressant. Den traditionella synen på konstens autenticitet är att det inte handlar om språk utan ett direkt, högre uttryck. Autentisk, äkta vara, som man skulle kunna känna igen om man med öppet sinne tog emot uttrycket. Det postmoderna brottet med den traditionen förde med sig ”unexpressionism”, konstnären som medveten om att hantera språkformer och att kunna laborera med dem, imitera så att de verkade ”äkta”. Gerhard Richters storhet vilar på denna uppfattning. Summan av detta är att konstnären har blivit alltför medveten om sina konstnärliga handlingar. Naturligtvis kan man tala om att konstnärer skapar spontant, det är självklart att de inte konstant är kritiskt medvetna. Men det som görs kommer undantagslöst att bli föremål för reflektion, betraktandet av språkformer eller språkfragment.
I rättsväsendet finns inga sådana komplikationer. Där tänker man sig att nå fram till riktig verklighet, verklighet som dessutom blir institutionellt giltiga.
Till Jacob C – Byråkratin blir autentisk genom sitt maktinnehav. Per en automatik (som är i det närmaste obegriplig) blir besluten verkliga manifestationer – eller ska vi kanske kalla dem för skrivna manifest för nya dokumentära decennier.
Lars. Jag tycker att du beskriver en, också som jag uppfattar det, viktig aspekt av hur det postmoderna brukar förstås med avseende på konst och skönlitteratur (för litteraturen i synnerhet kanske lyrisk poesi). På sätt och vis är vi tillbaka i den mer retoriska syn som rådde för romantiken. Dock verkar inte konstvärlden helt vilja släppa det autentiskt-essentiella, om jag får tro dig.
Av Duttons fyra förslag till vad som gör konst bra: komplexitet, allvarligt innehåll, autentiskt syfte samt distans, förefaller emellertid det sista: distansen, medvetandet, vara av särskild vikt för dagens konstvärld.
Jacob C. Det handlar om stilfrågor. För en konstnär är ett arbete alltid frågan om det: I vilken stil, vilken form, skall användas? En sådan fråga är inte möjlig inom rättsväsendet. Om Odell hade valt att lägga fram sin del av rättegången som opera, att hon och försvarsadvokaten hade sjungit alla sina inlägg och frågor hade det väckt stor förundran. Och man kan inte föreställa sig att den övriga delen av rätten skulle acceptera att hela rättegången skulle framföras i operaform.
Det är också här som autenticiteten hamnar i den ändlösa suspensionen. Om man väljer form så blir det igen ett val av form för att inom denna form uttrycka något. Om man vill vara autentisk, i vilken form skall den visa sig? Men formen i sig kan aldrig vara autentisk vilket kräver ett nytt tillägg etc.
Att vara medveten om formens betydelse och att välja form innebär distans. Det är därför den spelar så stor roll i samtidskonsten. Att försöka strunta i hela saken löser ju inte problemet.
Tack för ditt svar, Lars. Återigen tycker jag att det var intressant läsning. Just stil lyfter ju Dutton också fram, vilket får mig att tänka att den där klusterdefinitionen kanske inte är så dum… Konst som ett komplext fenomen som uppvisar ett antal mer eller mindre interrelaterade egenskaper. Till exempel så finns, som du beskriver, ett samband mellan distans och stil, även om man förstås också kan tänka sig att själva konstverketets fysiska utförande ej uppvisar många tecken på medvetenhet. Medvetenheten, ironin, måste då framgå av situationen.
Detta med stil och distans är ju även kopplat till konstegenskapen imaginär egenskap, eftersom det, som du också påpekar, riktar blicken bort från den konkreta verkligheten.
Sen kan jag iofs tänka att det är en fråga om nivåer. I någon mening är väl konsten också autentisk, också natur. Det blir ju tydligt om man använder konst som material för konst, som du gör i dina videor. Där kan jag fundera över om det är någon större skillnad mellan materialet Muhamed Omar och materialet Paul Chan.
Jacob C. Den postmoderna läxan gäller än. För naturligtvis är det inte så att konstnären står och väljer stil hela tiden. Den som gör något brukar bli gripen av det och den situationen och det som skapas kan på ett sätt kallas för autentiskt och äkta. Men resultatet visar i regel att det var lite si och så med den saken. Om stilen känns igen som ett konventionellt drag (t ex att någon utan medvetet stilval gör en målning som lätt känns igen som impressionistisk eller expressionistisk) är det uppenbart att konstnären har lagt sig till med detta, gjort ett spontant val av någon annans stilskapelse. Kan stillån vara autentiska uttryck? Klart att ett stillån kan kompletteras med något avvikande och personligt men igen frågar man sig om även detta känns igen osv. Men i regel rör det sig om reflektioner i efterhand. Att vara påverkad är något som kan sitta djupt.
Om jag alltid byter ut ”konstvärlden” mot ”Lars Vilks” går det riktigt bra att läsa dina inlägg.
Läs det nedanstående utan att tro att jag tror att du känner speciellt för provokationen som konstform, konstvärlden.
Så. En generell och enkel retorisk fråga med ett synnerligen enkelt svar.
Vad är provokationens slutstation? Jo ….
När den (snart?) nås kommer konstvärlden gå vidare till ett annat sätt att värdera konst, eller åtminstone släppa det där med korrelationen mellan kvalité och pressuppbåd, eftersom just provokationer är det som skapar mest medialt hallaballo. Fortfarande kommer det gälla men det blir oväsentligt, eftersom dit den nya konsten måste gå kommer att vara något som inte alls skapar ett hallå! och oj oj oj.
En rättegång i operaform – är ju kanske svårt att tänka sig i en ’autentisk’ rättegångssal – men en opera i rättegångsform, det däremot, känns som många redan skrivit. Varje person lägger fram sin sida av saken med retorisk bravur. Straffet brukar också finnas med på slutet. Vem får mest sympatier osv.
Jacob C skrev och frågade sig om ”distansen, medvetandet, vara av särskild vikt för dagens konstvärld.”
Vilken konstvärld har egentligen distansen inte varit av särskild vikt för. Man formar något och medan man formar betraktar man hela tiden det formade – utan distans går inte detta, ungefär som fåglar med högt utvecklad orienteringsförmåga – de betraktar verkligen jorden på distans – och lär sig mönster.
Till Lars Vilks – en konst helt utan igenkänningsfaktor är väl svårare att tänka sig. Det är ju genom gemensamma associationsbanor som kommunikation möjliggörs. Annars krävs tolk. Om man då talar på ett språk som ingen enda annan förstår något som helst av – då förblir man väl helt och hållet en främmande fågel.