Del 813: Ett något förvirrat försvar från Peter Luthersson

Peter Lutherssons debattinlägg i SvD (finns på Axess) om retrogardismen är inledningen till ytterligare debatt i SvD. Jag har dock svårt att se att han lyckas säga mycket mer än det som tidigare, och helt berättigat, sagts om naziestetiken. Han skriver:

”Att göra exakt detsamma vid två olika tidpunkter är att göra något radikalt annorlunda. Att måla en vit kvadrat på vit botten när Malevitj gjorde det var fullt av innebörd. Att göra det idag är tämligen tömt på innebörd. Att måla en figuration när Malevitj målade en vit kvadrat på vit botten var tämligen tömt på innebörd. Att göra det idag är fullt av innebörd”

Att göra en figuration idag; det verkar som om Luthersson saknar kontakt med samtidskonsten som ju inte har något emot figurationer. Frågan är snarare vad det betyder att använda sig av 1600-talsteknik i framställningen av figurationer – om man bortser från den ironiska aspekten som hade sin tid på 1980-talet. Jag har fortfarande inte fått klart för mig vad retrogardisterna menar om den saken. Ibland åberopas ”skönheten” i en eller annan form, svårt att säga vilken man avser. Roger Scruton har framhävts på Axess men Scruton är alltför svag för att kunna tas på allvar (se Peter Cornells recension). Vill man få igång någonting i den riktningen krävs bättre teori.

Luthersson kommer också med en debattharang om modernismen:

”Och de får något sagt om den modernism som trots sina upptåg och sin formella uppsluppenhet, trots sitt dunkel, sitt ständiga oscillerande mellan svårbegripligt och obegripligt, och trots sina stolta deklarationer om att öppna dörrar och vidga synfält framför allt har stängt inne och slagit sönder, stängt inne i nu och slagit sönder alla broar som leder bort. De får något sagt om nuförgiftningen i nuet, om den förhärskande provinsialismen i tiden, om kontaktlösheten med alla de världar som har varit med sina existensvillkor och normsystem, sina förhärskande trosbilder och uppfattningar, sina gudar och demoner.”

Emellertid är det mera komplicerat än så. Med postmodernismen förlorade modernismen sin hegemoniska position under 1980-talet. Postmodernismen fick större konsekvenser för bildkonsten än för de andra konstarterna. Som väl de flesta känner till blev 1990-talet en i vid bemärkelse socialkritisk era i bildkonsten. Vi fick något som fortfarande saknar namn men som man brukar benämna den internationella samtidskonsten (DIS). Den är konstant kritisk mot modernismen och bygger sin egen historia i en konceptuell tradition med Duchamp som utgångspunkt.

Jag undrar också vad ”den förhärskande provinsialismen i tiden” skall vara för något. Vad man än må säga om samtidskonsten är den inte provinsiell. Inte heller lider den av ”kontaktlöshet med alla de världar som har varit med sina existensvillkor…” Samtidskonsten globala perspektiv har fört med sig att konstnärer från alla tänkbara delar av världen gräver i sina kulturarv med många olika tekniker.

Som jag ser saken ligger problemet inte i detta. Den svaghet som har uppstått i den internationella samtidskonsten är att dess berättelse har blivit kraftlös. DIS har avvisat den modernistiska inriktningen på formens hegemoni. Alltså enligt Clement Greenbergs formel om att ”innehåll i konsten måste fördömas”. Samtidskonstens socialkritiska innehåll kan enkelt beskrivas som en politisk agenda av vänstervärderingar. Det fanns en tid när sådana värderingar framstod som radikala och provocerande men den tiden är förbi. Idag visar det sig att de värderingar som samtidskonsten framhäver är ungefär desamma som Alliansen står för, eller i stort sett vilken som helst demokratisk regim.

Man är medveten om problemet och som vi har sett under senare tid har konsten fått en större frihet gentemot de sociala förpliktelserna. Så är det med Venedigbiennalen med en markant ökning av en frisläppt estetik. Vad denna innebär är emellertid fortsatt okänt.

Självmedvetenhet i samtidskonsten har skapat den fasta institutionen ”institutionell kritik”. Just nu pågår en utställning i Schirn Kunsthalle i Frankfurt om institutionell kritik. Inte för att den har någon effekt men det är också ofrånkomligt att detta perspektiv ständigt dyker upp när konstnärliga alternativ skall diskuteras.

nerdrum-mal-frals-1997mind.JPG
Luthersson: ”trotsar samtiden genom att försöka göra det omöjligaste uttrycket möjligt på nytt”. Odd Nerdrum (utan ironi) Måleriets frälsare, 1997

Det här inlägget postades i debatt, Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

58 svar på Del 813: Ett något förvirrat försvar från Peter Luthersson

  1. Johan Lundberg skriver:

    Lars, du missförstår uttrycket “den förhärskande provinsialismen i tiden”. det betyder att man ser våra värderingar just här och just nu som den slutgiltiga sanningen: jfr exempelvis Brodow som velat se oss använda queerteoretika modeller i analysen av Nerdrum o co, men man kan lika gärna hänvisa till postkoloniala teorier, feminstiska osv…

    Jag kan bara fråga mig: varför skulle jag använda den sortens modeller, jag ser den inte som mer relevant än andra modeteorier från 1900-talet såsom den rasbiologiska,

    Nu får för övrigt ditt perspektiv Lars idag eldunderstöd av en annan Lars i SvD:
    http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/artikel_3324587.svd

  2. Lelle skriver:

    “En visuell motsvarighet till Nordmans musik”. Faktiskt mycket träffande! Skulle inte kunna komma på en bättre karakteristisk åtminstonde när kommer till det innehållsmässiga. Även de som är positiva inställda måste slås av likheterna… Tekniskt stämmer det förstås inte riktigt överens.

    http://www.youtube.com/watch?v=_vsWekSNcfo&feature=related

  3. Johan Lundberg skriver:

    Lars skriver: “Den internationella samtidskonsten (DIS) (…) är konstant kritisk mot modernismen och bygger sin egen historia i en konceptuell tradition med Duchamp som utgångspunkt”

    Är det verkligen ingen mer än jag som skymtar motsägelsen i den satsen?

  4. Anna Brodow Inzaina skriver:

    Johan: Det jag nämnde i ett inlägg på Axess blogg var inte menat att tolkas bokstavligt som en uppmaning. Dessutom finns det ett mått av ironi även i det jag skriver. Jag ser plötsligt bilden framför mig: docenten i litteraturvetenskap Johan Lundberg tolkar Nerdrum och hans elever och letar i den teoretiska verktygslådan. Vilket verktyg kan vara vassast? Hur skall jag kunna få fram ett intressant innehåll av det här?

    Jag kan inte se att du skulle ha några större framgångar där. Nerdrumskolan är ett pastischmåleri. Nerdrum har ibland sina poänger, höjdpunkter och kvaliteter, men det jag har sett av de andra i hans närmaste krets förtjänar inte den uppmärksamheten.

  5. Håkan Sandell skriver:

    Dåliga krtitiker som Anna Brodow lever ofta i ett omvänt perspektiv: Nerdrum blir liten liten, Brodow blir jättestor.
    Det är som det ngn gng kan bli när en gymansieelev skriver uppsats om Sartre.
    H. S.

  6. Lars skriver:

    Johan. Duchamp, Dada och surrealismen har aldrig passat in i modernismen. Modernismen är en historia om form och formuttryck, kanske bäst manifesterad av Clement Greenberg.

  7. Anna Brodow Inzaina skriver:

    Håkan: vad är det med dig och maktkritik egentligen? Du utropar mig ständigt till den stora stygga kritikern. Res dig ur offerrollen någon gång. Det är under din värdighet.

  8. Håkan Sandell skriver:

    Inte stygg. Orealistisk – vad gäller proportioner.
    H. S.

  9. Anna Brodow Inzaina skriver:

    Men du har väl inte sett mina proportioner? 90-60-90. Hade jag åtminstone, för 20 år sedan.

  10. Håkan Sandell skriver:

    “..i så mycket rostigt gammalt hat/ och så mycket rostig gammal kärlek”
    (Pasolini)

    J inte bara älskar det bästa i Nerdrums verk, eller von Triers, j förstår också deras format som konstnärer.

    Däri ligger det hela, Anna Brodow.

    H.

  11. Jacob C skriver:

    Ok, ni gillar inte Scruton. Vilka filosofer har ni försvarare av samtidskonsten då att komma med som är mera intressanta?

  12. Christer Eriksson skriver:

    Anna Odell har snart sprungit förbi Lars rondellhund med sitt mediaintresse.
    http://www.expressen.se/ledare/1.1664750/storforetagen-sviker-konsten#comments

  13. Lars skriver:

    Håkan. Det tycks vara så att de kritiker som inte delar din kärlek till dina favoriter är dåliga kritiker.

  14. Lars skriver:

    Jacob C. Ett av de starkaste namnen är Boris Groys.

  15. Anna Brodow Inzaina skriver:

    Håkan: kör för Trier. Jag har inte sett hans senaste, men jag gillar honom.

  16. Reale Bert skriver:

    INGA KOMPROMISSER

    Dan Jönsson skrev följande om Boris Groys:

    ”Konsten är primärt en näringsgren. Konstens uppdrag består i produktion,distribution och försäljning av konstverk. Konstverket är en vara som alla andra.Konstmarknaden är en del av marknaden som sådan och fungerar enligt devanliga lagarna för varuekonomin. Konstverken cirkulerar i vår ekonomi som allaandra varor också i den allmänna varucirkulationens sammanhang. Detta ärkonstateranden som i vår tid är obestridligt giltiga. Svårigheterna börjar först närman försöker kvalificera och precisera dessa allmänna konstateranden och frågarsig vari det specifika består för den vara vi betecknar som en konstvara, ellerrentav ett konstverk. Det är lätt att hävda att konstverket är en vara. Betydligtsvårare är det däremot att avgöra, vilka varor konstverk är.”Det här citatet inleder den ryske konstteoretikern Boris Groys senaste bok ”Topologie der Kunst”,Konstens topologi. Jag ska återkomma till den senare mer specifikt, men jag vill gärna börja i en annan ända med den frågeställning Groys inbjuder till i det här stycket.Alltså, vad för slags vara är ett konstverk? Är det viktigt att ta reda på det? Är det viktigt att förståkonsten som en del av den allmänna ekonomin, och mer exakt: konsten som en ekonomisk process isig? Jag ställer de här frågorna eftersom jag inte tycker att det i allmänhet ses som särskilt viktigt idag.På ett plan är det förstås inte det heller: är man inställd på att verka praktiskt inom konstens institutioneroch följa deras spelregler så är det inte särskilt intressant, ungefär som det inte är så intressant för en aktör på den internationella valutamarknaden att veta vad pengar egentligen är för något. Huvudsaken äratt det fungerar. Däremot tror jag det här är viktiga frågor om man vill förstå det sätt som konsten verkarpå idag: vilken funktion den fyller i samhället – och i våra liv. Att vända blicken mot konstensproduktionsvillkor blir intressant eftersom produktionen i ett konsumtionssamhälle har en tendens attförsiggå i det fördolda. För konsumtionsideologin, den ideologi som i västerlandet har besegrat allaandra ideologier, är produktionen något som helst inte ska synas. Ett tabu, i en tid som brukar beskrivassom befriad från tabun.Boris Groys har i en tidigare bok, ”Über das Neue”, försökt förklara hur konsten i vår tid opererar somekonomiskt system, det vill säga som producent av konstnärliga eller kulturella värden. Hans slutsats äratt den gör det precis på samma sätt som den alltid gjort det: genom att skapa nytt. Det här, medgerhan, kan låta lite egendomligt i en tid som har avskaffat utopierna och proklamerat historiens slut: men det är just därför, i precis DEN meningen den i sig själv innebär en nyhet. Postmodernismen, och denkonsumtionsideologi som vi måste förbinda med den, skiljer sig från alla tidigare utopiska ideologiergenom att inte föreställa sig något framtida lyckorike, genom att inte kunna föreställa sig någon annan framtid än en oändlig rad variationer på det förhandenvarande – helt enkelt eftersom den bästa av världarredan är här.Det här är den centrala innebörden i begreppet ”samtidskonst” – det är inget epokbegrepp, det ligger idess natur att det helt enkelt inte går att föreställa sig något som kommer efter den. Den tycks hakompenserat denna brist genom att istället bre ut sig i det närvarande: konsten efter readymaden skapar,menar Groys, sitt nya genom att låta kulturen i allt högre grad kolonisera det profana rummet.Vardagslivet estetiseras. Skapandet av konstnärligt värde, det vill säga av det värdefulla nya, skergenom ett ständigt utbyte över gränsen mellan kulturen och det profana, där företeelser erhåller ellerförlorar sin kulturella status.Hur tar sig då detta uttryck i praktiken? Ser man på konsten som en näringsgren, som Boris Groysföreslår, så är det omöjligt att förbigå det som har varit den antagligen största förändringen både iekonomin och i konsten de senaste decennierna: internationaliseringen, eller globaliseringen.Globaliseringens effekter på konsten och kulturen diskuteras för det mesta på ett väldigt ytligt sätt – i en tunn visionär luft, där svävande begrepp som ”hybriditet” och ”glokalisering” gör det lätt att bortse från de verkliga problemen. Förvirringen är allmän. Strax innan jul presenterade regeringens utredare IngridDahlberg den så kallade internationella kulturutredningen: Sveriges första kulturpolitiska svar påglobaliseringen, hette det. Vad den kom fram till var att svensk kultur måste bli bättre på export. Varfördet, kan man ju fråga sig. Har inte svensk kultur, just under det senaste decenniet och i stort sett i allasina grenar från populärmusik till litteratur till konst, faktiskt varit väldigt bra på just export? Jovisst, men alltså inte tillräckligt. Vi måste exportera mer. Man måste alltid exportera mer. Det är helt enkelt så att i ettsamhälle som ska fungera enligt frihandelns principer kan den kulturella produktionen inte längre skiljasfrån all annan produktion. Precis som vi är tvingade att kriga om marknadsandelarna för mobiltelefoneroch massaprodukter, så måste vi föra handelskrig med vår kultur.
    ——————————————————————————–
    Page 2
    Det är precis det här som globaliseringen har inneburit, skriver den holländske samhällsvetaren JoostSmiers i sin bok ”Arts Under Pressure”. Med de senaste årtiondenas avregleringar, genomförda underfältrop om mångfald och yttrandefrihet, har konstnärlig produktion öppnat en ny guldåder för storatransnationella företag. Efekterna har varit dramatiska: överallt har ägandet av medieföretagenkoncentrerats, mindre aktörer slagits ut eller marginaliserats. Trots löften om det motsatta harmångfalden helt enkelt minskat. Drastiskt. Men, skriver Smiers, om den rika världen ändå fortfarande harmarknader och stödsystem som gör även det marginella möjligt, så är läget ett helt annat i fattiga länder.Med rader av exempel visar han hur åttio- och nittiotalens liberaliseringsvåg krossat den kulturellainfrastrukturen i land efter land, region efter region; dränerat produktionen i tidigare rika filmländer somAlgeriet, Indonesien och Turkiet; splittrat den gemensamma latinamerikanska bokmarknaden och slagitundan benen på den inhemska musikproduktionen i många afrikanska länder – allt till förmån för denkapitalintensiva västliga kulturindustrin. Samtidigt försiggår en omfattande braindrain av konstnärer och artister från Tredje Världen till den Första.Smiers kallar den här processen delokalisering: en tendens att kulturella uttryck alltmer frikopplas från engeografisk, och därmed social verklighet – blir ”platslösa”. Varför ska vi då bekymra oss för det? Svaret,säger Smiers, stavas demokrati. Det borde ju egentligen vara självklart – men måste tydligen slås fast pånytt: yttrandefrihet och ekonomisk frihet ska inte blandas ihop. En mångfald konstnärliga uttryck, med en mångfald oberoende aktörer, är inte bara en del av en fungerande demokrati: de är en förutsättning,själva jordmånen. Varje vecka dör ett språk. Precis som den biologiska mångfalden, skriver Smiers,behöver den kulturella skyddas, kultiveras. I det globala handelskriget blir allt som har ett värdeförsvarslöst, säger Smiers. Han har ett radikalt förslag till hur den här utvecklingen ska kunna brytas – ettfullständigt avskaffande av upphovsrätten. Jag tänker inte diskutera det här – istället vill jag passa på attvarna för hur dagens konstinstitutioner alltför villigt låter sig bli redskap i den här delokaliserings-processen. När en efter en av våra lokala och regionala konstinstitutioner draperar om sig till ett centerför internationell samtidskonst riskerar något väldigt viktigt att förloras: förankringen i den mängd lokalaerfarenheter som tillsammans bildar jordmån för en demokratisk diskussion. Kan vi vara säkra på attinternationaliseringen är värd det priset?Utvecklingen är antagligen omöjlig att hejda. I ”Topologie der Kunst” beskriver Boris Groys hurkonstinstitutionerna idag fungerar som ett slags definitionsrum – där konstnären spelar rollen av en sortsställföreträdande konsument genom att utföra en urvalsprocess som avgör vad i det profana rummet,dvs verkligheten utanför, som är värt att uppmärksamma, och som på så vis ska erhålla konststatus.Readymaden och den konceptuella estetiken har alltså ytterligare bidragit till att beslöja produktionen och istället framhäva konsumtionen som en skapande handling. Tesen att ”betraktaren gör konstverket”med allt vad den har knoppat av sig i form av interaktiva verk ser ut att vara det förlösande mantrat fördenna konsumtionsideologi.Det är alldeles logiskt. Så logiskt faktiskt att man måste misstänka att något ligger dolt inunder. Men det fungerar. Boris Groys urskiljer två huvudformer för hur den samtida konsten och kulturen utför sinafunktioner i manifesterandet av postmoderna konsumtionsmönster. Installationen är den ena: den harenligt Groys innneburit en privatisering av det offentliga institutionsrummet – och då inte i termer avägande utan i termer av funktion. Istället för att uttrycka en kollektiv, samhällelig världsbild ger dagensinstitutioner uttryck åt enskilda konstnärers och framför allt curatorers värderingar. Den andra ärcirkulationen: här ser Groys framför allt på hur dagens konst och konstinstitutioner arbetar medmassmediala uttryck och tekniker, som möjliggör snabb produktion och cirkulation.Cirkulationen, menar Groys – och då kan det röra sig om cirkulation av konst, varor eller människor – ärytterst ett sätt att härma beteendet hos den energi som i vår tid efterträtt det gudomliga, som alltsåbinder världen samman – nämligen pengarna. Kännetecknande för dagens internationella konst är kortsagt dess penninglikhet.Självklart är det då inte så underligt om även konstpubliken dras in i denna konsumtions- och cirkulationsspiral: förvandlas från passiva betraktare till aktivt cirkulerande besökare, eller kulturturister.Som såna spelar de definitivt en viktigare roll inte bara i konstens ekonomi utan i samhällsekonomin istort. Men frågan är vilken roll de i framtiden kommer att spela för demokratin? Vi vet det inte än;effekterna av de förändringar vi ser idag blir knappast tydliga förrän om tio eller tjugo år. Just därför ärdet viktigt att vi ställer den idag. Just därför finns det skäl att fråga sig hur institutionernas ansvar ser ut -och framför allt på vilket sätt en offentlig kulturpolitik kan ta sitt ansvar. En sak är säker: så länge den inte har nåt mer att komma med än att vi måste exportera mer, så är det illa ställt inte bara med fantasin. Utan framför allt med analysen.

    Dan Jönsson är konstkritiker på Dagens Nyheter

    Den bittra sanningen är väl den att konstverk är handelsvaror. I nya eller gamla förklädnader. Kritikerna är smakdomare, konstvärlden ett rikt förgrenat träd.

  17. Håkan Sandell skriver:

    Lars Vilks, gamle skojare. Nej, vad j tyckte gjorde Brodow dålig när hon skrev in här på sidan f en stund sedan, i hennes formulering; “Nerdrum har ibland sina poänger hödpunkter, och kvaliteter”.. så är det att få höra DN-språk från en SvD-kritiker, gafflandet om poänger sätter henne, för oss som känner Nerdrums konst och tankar väldigt väl, på en helt annan och lägre nivå. Att hon fortsätter; “det jag har sett av de andra i hans krets förtjänar inte den uppmärksamheten”, visar tydligt hennes avsaknad av nyfikenhet, att hon är snabb att uttala sig om vad hon likväl erkänner sig känna så dåligt till, att utestänga, avfärda, det gör henne också till en kritiker ej på nivå med de ideal f kritik som har existerat tidigare.
    Lutherssons text i SvD igår hade sina djup, j vet vid det här laget , Lars, att du inte är mannen till att upptäcka dem.

    Jacob C, nu går j ut och lämnar nattskiftet här t er teoretiker. Senast j hörde av dig här på bloggen så förundrade du dig över den gamla favoriten om hur Platon ville utestänga poeterna från sin idealstat. J har en kommentar, t nattpasset, i internationell forskning/debatt har j sett flera uttolkare luta åt att Platon avsåg orfikerna, vilka på den tiden höll till på slänterna längs Akropolis baksida, han torde inte avse epikerna el. klassikerna. Säkert når tanken efterhand också svensk humaniora. När Göran Hägg, femitio år försenad, lade fram Parrys, Lords och Naglers teorier kring Homerus muntliga strukturer var man ju rent paff hemma på vita bergen. Godkväll t dig

  18. Håkan Sandell skriver:

    Och j kan väl f fan inte vara hård och konsekvent med Brodow när hon börjar tala om sina bystmått, då blir det en mjukare ton.

  19. Johan Lundberg skriver:

    Lars, ja med en sån definition av modernismen så förstår jag att du och Lars O Ericsson anser att man har gjort upp med modernismen. När Greenberg skrev sina första uppsatser så hade det som de flesta kallar “modernism” redan avklingat. Men visst: det råder väl inget förbud mot att ur modernismen utesluta dada, surrealism och expressionism. Dock bör det i så fall också nämnas att det som vi menar med modernism i boken Figurationer är ngt helt annat, nämligen det som de flesta avser med termen och ur det perspektivet har det knappast skett ngn uppgörelse med modernismen. Men: man kan ju definiera modernismen som vad som helst och sedan göra uppror mot detta.

  20. Lars skriver:

    Johan. Njaa, det är väl lättvindigt. Den definition som jag och Lars O använder är vida spridd och har varit så sedan 80-talet. Den internationella samtidskonsten är inte modernism. Däremot är termen “modern konst” ibland i bruk för att beteckna konst i samtiden. Jag antar att du är helt klar över den kritiska inställning man har i den internationella samtidskonsten gentemot modernismen. Att vara “modernist” har länge varit ett nedsättande omdöme.

    Greenberg räknas till senmodernismen och det är först under 60-talet som modernismen på allvar börjar ifrågasättas. Expressionismen tillhör däremot modernismen.

  21. Johan Lundberg skriver:

    Ja allt detta förstår jag till fullo men min poäng är alltyså att denna självbild inte är med verkligheten överensstämmande utan att man i själva verket bygger vidare på modernismen, men givetvis påstår att man gör ngt helt annat och nytt, låt vara att man naturligtvis samtidigt vill ge historisk legitimitet åt det man gör genom att skapa en successionsordning av det slag som Cornell helt okritiskt rapar upp i sin recension av Scrutonboken. Jag är nog alltför påverkad av Harold Blooms gamla bok om influens-ångest för att okritiskt köpa olika konstnärers och konsthistorikers beskrivningar av hur den tradition ser ut som de själva ingår i.

  22. Lars skriver:

    Johan. Jag vill mena att du går fram alltför kategoriskt. Tänk bara på hela den uppsjö av modernister som ställer sig avvisande till de särdrag som uppstått sedan postmodernismen: autenticitetsproblematiken, konsten som språk, tyngdpunktens förskjutning från form till innehåll, avvisandet av expressionismen etc.

  23. Johan Lundberg skriver:

    Bara för att klargöra: inte heller jag kallar dagens konstnärer för modernister. Jag menar att man måste utgå från dem som kallade sig modernister och basera sig på deras självförståelse. Att skapa en definition som är så snäv så att den utesluter stora grupper av dem som på den tid då det begav sig kallade sig modernister, blir ju bara fånigt, då man med den sortens förfarande kan nå fram till nästan vilken definition som helst.

    Dock: utan att kalla dagens konstnärer för modernister, kan man ändå på goda grunder argumentera för att modernismens (liksom ytterst sett romantikens) tankefigurer fortfarande är dominerande i kulturlivet i stort – och då alltså inte bara inom bildkonsten.

  24. Lars skriver:

    Johan. Det är inte fråga om “vilken definition som helst”. Samtidskonsten kommer in på en ny bana från slutet av 80-talet då den avskiljer sig och entydigt tar avstånd från modernismen. Som jag har nämnt vid flera tillfällen får den inte något namn. Till en början kallas den postmodern men den benämningen blir snart inaktuell eftersom den hänvisar till några bestämda hållningar under en begränsad tid. Jag vet inte riktigt vad du syftar på med “stora grupper” som kallade sig modernister.

    Hur som helst är det en helt vedertagen uppfattning som inte är någon godtycklig definition.

  25. Johan Lundberg skriver:

    Med stora grupper avser jag helt enkelt de kretsar som utgjorde modernismens kärna under perioden efter första världskriget – grupperna runt modernistiska galjonsgestalter som Hugo Ball och André Breton. Räknar man bort de gestalterna kan man definitivt aldrig förstå själva essensen i den modernistiska rörelsen… Att tro att Clement Greenberg, Olof Lagercrantz och Isaac Grünewald var modernister är att missförstå vad modernismen gick ut på…

  26. Jacob C skriver:

    Hej Håkan. Jag kände inte till det du berättar om Platon och orfikerna. Jag är dock lite osäker på om Platons kritik inte drabbar också epikerna.

    Sedan är jag lite osäker på hur bokstavligt man skall läsa allt som Platon skriver. Jag tar fram min gamla bok från tiden då jag läste litteraturvetenskap, “Texter i poetik” och läser utdragen ur “Staten”. Där står bl a:

    “Men sådana berättelser, som att Hera fängslades av sin son, och att Hefaistos slungades ner på jorden av sin far, därför att han ville skydda sin mor för att få stryk, och alla dessa Homeros’ berättelser om gudarnas strider böra vi ej släppa in i vår stat. Sak samma om de äro diktade i allegorisk betydelse eller ej; ty den unge är ej i stånd att bedöma, vad som är allegori eller ej.”

    Men jag är absolut ingen kännare av Platon. Jag har bara läst de vanliga antologiutdragen, och så Gästabudet.

    Sen gillar jag att läsa utdraget ur “Ion” som i min bok står alldeles före det ur “Staten”. Där står om de lyriska diktarna, vilka enligt denna dialog är inspirerade av “gudomlig kraft”. Detta verkar även gälla episka diktare:

    “Ty det är väl ej på grund av konst utan på grund av gudomlig hänryckning som de episka skalderna dikta dessa härliga sånger. Och på samma sätt är det med de lyriska diktarna. Alldeels som korybanterna som aldrig dansa utom i besinningslöst tillstånd, så äro de lyriska diktarna från sina sinnen, när de dikta sina sköna sånger; de måste komma in under harmoniens och rytmens makt och bli gripna av backantisk yra. Backantinnorna ösa mjölk och honung ur floderna endast när de äro uppfyllda av guden, men ej då de äro vid sina sinnen”.

  27. Lars skriver:

    Johan. Du strider för en egendomlig historieskrivning. Clement Greenberg är en självklar av modernismen även om du har en personlig uppfattning i en annan riktning. Grünewald tillhör också modernismen. Det är klart att man kan föra dada och surrealism till modernismen eftersom det inte fanns något alternativ på den tiden. Men som jag skrev har de inte passat in i den formestetik och expressiohism som utgör modernismens kärna. När man så bygger upp en konst som avvisar modernismens teorier är det naturligt att finna de historiska rötterna till denna avvikelse.

    Du hamnar nu lätt i ett läge där man för be dig tala om för oss andra fåkunniga vad modernismen egentligen gick ut på.

  28. Anna Brodow Inzaina skriver:

    Håkan Sandell: Jag gav dig, i kraft av min personlighet och humor, chansen att upprätta dig själv och lämna din självpåtagna offerroll. Du tog den men i ett svagt ögonblick föll du åter ner i tarvlighet, ovärdigt en författare och debattör som du. Jag har förstått att du ser mig enbart som en representant för den symboliska makten och som sådan är jag förstås ett lämpligt föremål för er “maktkritik”. Men en maktkritik som bygger på att utropa sig själv till ett offer och söka sin förövare ger inte jag ett skit för. Oavsett om den proklameras på DN:s kultursidor och är pk eller äger rum på Vilks blogg.

  29. Johan Lundberg skriver:

    Lars, Men en definiton av modernismen kan ju inte basera sig på annat än dem som ingick i de rörelser som såg sig själva som just modernister. Dessa förenades av att de med hjälv av bildkonst, litteratur, musik, arkitektur etcetera ville skapa en ny, modern människa. Därav modernismens samröre med de totalitära ideologierna. Det kommer en strid ström med böcker årligen som utreder detta med närheten mellan modernism och fascism, modernism och kommunsim etcetera. I internationell modernismforskning är det en helt etablerad uppfattning.

    Att påstå att dadaism och surrealism inte tillhör modernismen må vara en i vissa postmodernistiska och vissa konstteoretiska kretsar etablerad sanning men det är ju definitivt ingen sanning som slagit igenom i bredare kretsar vare sig akademiskt eller inom en bildad allmänhet. Jag har undervisat på diverse universitet under 90 och 00-talet och där har dadaism och surrealism fortsatt att tas upp under rubriken modernism på de officiella litteraturlistorna och kursplanerna, oberoende av mina personliga åsikter. Det är helt enkelt den etablerade uppfattningen, vilket det ter sig märkligt att behöva påpeka i en så bildad församling som denna.

  30. Jacob C skriver:

    Lars Vilks. Tack för att du tipsade om Boris Groys. Jag har inte läst hans böcker, men jag har googlat lite och fann t.ex. den text av Dan Jönsson som Reale Bert postat i en kommentar. Jag fäster mig i den särskilt vid följande passage:

    “Boris Groys urskiljer två huvudformer för hur den samtida konsten och kulturen utför sinafunktioner i manifesterandet av postmoderna konsumtionsmönster. Installationen är den ena: den har enligt Groys innneburit en privatisering av det offentliga institutionsrummet – och då inte i termer av ägande utan i termer av funktion. Istället för att uttrycka en kollektiv, samhällelig världsbild ger dagens institutioner uttryck åt enskilda konstnärers och framför allt curatorers värderingar. Cirkulationen, menar Groys – och då kan det röra sig om cirkulation av konst, varor eller människor – ärytterst ett sätt att härma beteendet hos den energi som i vår tid efterträtt det gudomliga, som alltså binder världen samman – nämligen pengarna.”

    Alldeles särskilt ser jag: “den energi som i vår tid efterträtt det gudomliga, som alltså binder världen samman – nämligen pengarna”.

    Jag är inte helst säker på att jag förstår exakt vad Groys (eller snarare Jönsson) menar med “den energi som efterträtt det gudomliga”. Jag skulle naturligtvis behöva läsa mer av Groys och även av Jönsson. Skall det tolkas som att Groys (Jönsson) anser att vi i dagens samhälle inte räknar med något annat motiv för mellanmänskliga relationer än utbytet av pengar (alltså intressen), och att vi därtill gjort penningen till någon sorts gud?

    Ett sådant resonemang torde väl kunna stödja sig både på vulgärdarwinism och på tron på marknadskrafternas om inte godhet, så åtminstone på en tro att ingen annan ordning är möjlig än den som bygger på kalkylerade intressen.

    Mot detta skulle jag vilja citera några passager ur “Kultur räknas” av den i bloggposten omnämnde Roger Scruton.

    Först ett citat som antyder att människohjärtat kanske äger potential till något annat än endast det kalkylerade egenintresset:

    “Kort sagt bör vi betrakta kulturen som Schiller och andra tänkare under upplysningen gjorde: ett förråd av emotionell kunskap med vars hjälp vi kan komma att förstå meningen med livet som ett mål i sig. Av religionen ärver kulturen “hjärtats kunskap” vars innersta natur är medkänsla”.

    Sedan ett citat som försvarar de estetiska objektens egenvärde:

    “Skämt och komedier finns för att avnjutas för sina värden i sig. Det är kort sagt estetiska objekt och när vi kritiserar och hyllar dem är vi i färd med att uttrycka och försvara estetiska objekt och när vi kritiserar eller hyllar dem är vi i färd med att uttrycka och försvara estetiska värden. De som tror att det inte föreligger några estetiska värden borde titta på funktionen hos det mänskliga skrattet, vilket […] är ett ständigt sökande efter dem och en upprepad explosion när det hittas.”

    Detta med att de estetiska värdena bör vara ett mål i sig är viktigt för Scruton, liksom det var viktigt för Kant. Och Scruton gör här en analogi med vänskap:

    “Endast de som kan se inneboende värden hos andra kan skaffa sig vänner. Det betyder inte att dessa vänner inte skulle vara av instrumentellt värde.”

    Här tycker jag förresten att man ser en likhet mellan Kants etik och hans estetik: Etikens bud att man bör behandla andra människor som mål i sig har en analogi i estetikens idé om intresselöst skådande.

    Man kan förstås invända mot Kant och Scruton att dessa resonemang är för idealistiska. I den materiella verklighet som vi kausalt förklarar fungerar det inte så. Där råder intressenas kalkylerade utbyte, medvetet resonerande eller omedvetet, instinktivt, i överrensstämmelse med de biologiska lagar som styr oss, som de djur vi är.

    Men då vill jag ställa två frågor mot bakgrund av det lilla jag vet om Groys/Jönsson:

    1) Blir inte den ekonomistiska teori som Groys tycks anföra för reduktiv, för klumpig ställd mot biologiska fakta? Evolutionsbiologer idag intresserar sig även för sådant som samarbete, moral, medkänsla.

    2) Från ett annat, mera radikalt perspektiv. Bortsett från att vi inte kan nå säker kunskap om metafysiska ting som moral och estetiska värden, kan vi människor bortse från dem? Finns de inte alltid där som en pol att ta spjärn emot? Kommer vi inte oundvikligen att leva i ett oändligt tillstånd av antingen saklig platthet eller av mörk satir om vi inte har någon sorts idé om godhet och skönhet?

    3) Och så, från ett mer konkret perspektiv: Är inte Scrutons beskrivning av vänskap och estetiska värden korrekt? Är det inte så vi människor uppfattar dessa företeelser?

    Jag vet inte.

  31. B u A skriver:

    Hej församlingsmedlemmar!

    …, är det inte så att det moderna vill göra något nytt av det gamla.

  32. Jacob C skriver:

    Anna Brodow Inzaina skriver:

    “Men en maktkritik som bygger på att utropa sig själv till ett offer och söka sin förövare ger inte jag ett skit för. Oavsett om den proklameras på DN:s kultursidor och är pk eller äger rum på Vilks blogg.”

    Man kan förstås alltid debattera debatten och olika debattörers retoriska manövrar. Fast återstår inte en viktig sakfråga: Att vi i Sverige saknar en figurativ utbildning och miljö liknande den som finns i Norge. Är det alltså din uppfattning att en majoritet av dem som skriver om konst här i landet, eller åtminstone ett hyggligt antal representanter för dem Vilks kallar “konstvärlden”, skulle välkomna en sådan utveckling?

  33. Pingback: Nu börjar det bli spännande « Nya Babylon

  34. Anna Brodow Inzaina skriver:

    Jaha, och vad blir nästa logiska steg i den retrogardistiska maktkritiken, att kvotera in konstnärer som har gått utbildning i klassisk figuration?

    Problemet är ju en bristande omvärldssyn hos retrogardisterna i kombination med en självutnämnd offerroll och självvald isolering. Har ni varit på konstgallerier under året något? Vi har Natalia Goldin i Stockholm t ex som är ett hett galleri, hon visar företrädesvis romantisk figurativ konst – kanske inte ateljéstycken á la Nerdrum – men naturromantik och tomtar finns det gott om.

  35. Johan Lundberg skriver:

    Anna, Nästa steg? Det blir givetvis att invadera Polen…

  36. Håkan Sandell skriver:

    Jacob C/
    Fram t för ett par veckor sedan hade j aldrig tidigare skrivit en bloggkommentar, o j har bestämt mig f att dra mig undan den nyfunna leken, o vill hellre igen likt andra skönandar önska flyta likt lotusblomman på världens dyvatten? Vill gärna fortsätta prata om Platon med dig en gång, men inte på en blogg, färdig m det. Tack Jacob.

    Anna Brodow/
    J lovar att även Min sistkomna formulering var humoristiskt menad.

    Men ditt senaste inlägg här: “ateljéstycke a la Nerdrum, men naturromantik och tomtar” etc. – är du konstkritiker?

    Det där med kritik av åberopande-av-marginaliserad-underifrånposition-även-hos-etablissemang, du har det från Thomsens/Stjernfelts bok “Kritik af den negative Oppbyggelighed, så som alla andra har det som kvittrar på i ämnet dessa sommardagar (så det känns kul att kunna nämna att Fredrik Stjernfelt var den förste till att presentera retrogardismen i Danmark). J kan inte föreställa mig en mer självsäker grupp konstnärer än de norska klassiskt-figurativa; Trine Folmoe, Helene Knoop, Gøril Fuhr etc, inte mycket offer där, hoj hoj de hade ätit dig till frukost.
    H. S.

  37. Lars skriver:

    Jacob C. Groys beskriver väsentliga drag i samtiden. Han är en stram och hård kritiker. Hans synpunkter är knappast någon sammanhållande modell men han lyckas ofta sätta fingret på ömma punkter.

    Det är svårt att odla godhet och skönhet eftersom sådant alltid kommer att uppträda i relation till den värld vi lever i. Hur vi än gör kommer vi att göra något som är fel.

    Det stora problemet med Kant/Scruton och värden i sig är att det inte bara handlar om ett privat nöje. Det finns ambitioner att det skulle vara något långt större. Jag tänkte skriva några rader om Kant som amatörpsykolog så snart jag får tillfälle.

  38. Håkan Sandell skriver:

    “En ryktbar tibetansk eremit inskränkte sina andliga övningar till att iakta sitt sinne. Varje gång han tänkte en tanke som inte var ädel ritade han ett märke på väggen. I början var alla hans väggar svarta; men allteftersom hans uppmärksamhet växte blev hans tankar ädlare, och vitt började ersätta det svarta.” ur Dalai Lama/”Ett öppet hjärta”.

    Från det svarta till det vita, ja, hellre borde j kanske mer konstruktivt erbjudit, låt säga, Anna Bodrow, möjligheten att efter ev. avtal få följa.. Trine Folmoe under ett dagspass i ateljén. J vet, faktiskt vet, att det hade förändrat, låt säga, Bodrows schablonbild av norsk klassisk figuration. Dilemmat ligger i hur j, ärligen, på djupet inte kan önska, låt säga, Bodrows omsvängning t sympati för denna konst. När det otillåtna i den, innanför denna speciella och f all del ganska banala kulturpolitiska situation lokalt i Skandinavien några år, efterhand övervinns så försvinner också en liten del av magin och kan inte ersättas av reformivrares förverkligade klassiskt-figurativa skolor. Om det bara kunde få förbli så här. Glädjen över både ngt så vackert, annorlunda, och förbjudet, vid besöken i Folmoes ateljé. Kulturväktarans härliga gläfsande från Stockholm. Kvällen som sänker sig över de jättelika målningarna. Inga “framgångar” kan ersätta detta, för mig.
    H.S.

  39. Anna Brodow Inzaina skriver:

    Håkan: För mig låter detta som att du håller upp utanförskapet som ett skydd. Det gör att det du älskar och den miljö du identifierar dig med blir något speciellt. Utan detta säregna rum försvinner magin. Men Håkan, jag kan inte dela det rummet med dig. Det är för trångt.

    Det har funnits tillräckligt många män i mitt liv som har velat dela sin ensamhet med mig utan att för den skull söka gemenskap. Det är något som jag bara har blivit olycklig på. Behåll dina magiska rum för dig själv. Jag har mina. Däremellan någonstans kanske vi kan mötas.

  40. Jacob C skriver:

    Vilks skriver:

    “Det stora problemet med Kant/Scruton och värden i sig är att det inte bara handlar om ett privat nöje. Det finns ambitioner att det skulle vara något långt större. Jag tänkte skriva några rader om Kant som amatörpsykolog så snart jag får tillfälle.”

    Nu skall jag nog börja med att säga att jag inte riktigt kan ta ställning för/emot Scruton. Jag gillade hans bok och tycker att de ideologiskt väluppfostrade recensioner jag läst av den, bl a den du länkar till, inte riktigt gör den rättvisa. Nå, mer om det en annan gång, kanske.

    Vad jag ville fråga var bara om inte konsten också för Groys – och för dig Vilks! – är något större än ett privat nöje?

  41. Lars skriver:

    Jacob C. Visst, det är hela saken. Den kantianska traditionen siktar på något mycket större men när det skrivs in i smakens korridorer kan det verka som om det handlar om det som var fallet före Kant: att fördriva tiden på ett belevat sätt för överklassen.

  42. Jacob C skriver:

    Du återkommer ofta till det där med överklassen, att konsterna före 1700-talet var något för överklassen, deras tidsfördriv. Det var förstås enbart ekonomiskt sett mycket priviligierade människor som kunde ägna sig åt de mest avancerade formerna av konst då. Dock tror jag inte att man bör reducera konstnärliga prestationer före år 1700 till “fördriva tiden på ett belevat sätt”. Också i det mycket elitistiska, superaristokratiska Frankrike som strålade ut från Ludvig XIV:s hov skapades t.ex. (om än socialt begränsad) stor litteratur. Och den bildkonst som skapades vimlar ju av kristna och grekisk-romerska motiv, som skriver in den i den tidens stora existentiella berättelser (myter).

    Men nå… om den tidens konst var ett belevat tidsfördriv för överklassen, så har kanske vår tids konst blivit ett belevat tidsfördriv för konstvärlden?

  43. Lars skriver:

    Jacob C. Visst är samtidskonsten ett statusfyllt tidsfördriv för konstvärlden. Men det går inte ut på det och det är man överens om. På den gamla goda tiden var smakens nöje inte förenat med något annat. Och kom ihåg att det gick lika bra med några intressanta och ovanliga stenar som med målade bilder.

  44. Jacob C skriver:

    “På den gamla goda tiden var smakens nöje inte förenat med något annat.”

    Nej, det tror jag inte. Bara för att man inte levde i/med vår tids romantiska och moderna myter, så innebär ju inte det att konsterna inte hade existentiella dimensioner för de människor som levde då. Man måste ju vara blind för att inte se det existentiella och filosofiska innehållet i mycket äldre konst och litteratur.

    Sedan har jag fortfarande lite svårt att förstå varför det skulle vara ett problem att Scrutons konstsyn syftar till något större än till enbart privat nöje, medan det inte är ett problem att samtidskonsten lever i denna föreställning.

  45. Håkan Sandell skriver:

    Jacob C/
    När Vilks har rätt, i att konsten före Kant – eller före romantiken, “på 1700-talet” (“på 1700-talet” – j blir så full av skratt 🙂 mycket var angelägenhet mest som överklassens tidsfördriv, och – ja, han har rätt, så har han rätt på grunden av ett grunt historiskt rum. I en essä om den walesiska 1300tals-poeten Dafydd ap Gwilym så skriver j “Hundra år bakom Dafydd ap Gwilym ligger en mer dunkel, defintivt stelare, och för oss kulturellt svårtillgängligare diktning. Hundra år fram i tiden väntar en renodlad resnässansdiktning där bardväsendets poesi blivit en överlevande form tömd på sitt innehåll. ” Vad j syftar på är förstås hur Vilks glömmer att tiden före 1800-talet inte är entydig, inte en stor mörk säck, utan att konsten-som-överklassnöje föregicks av andra epoker, j syftar på gotiken, där mina otaliga besök i kyrkomuséer i främst Frankrike o Tyskland övertygat mig om att konstens sociala funktion den gången var bredare. Inte en häpnadsväckande upptäckt. Men säg detta t Vilks och kan kommer att retirera till renässansen, glömsk av konstens starka politiska roll i renässansens Italien. Eller, om han pressas ytterligare, på nytt retirera t Kant och så förklara att det inte fanns konst på 1700talet, inte ens överklasskonst.
    J ska senare idag skriva ett litet svar till Brodow, f att ta det samtalet ur dess personliga ram.
    Sedan tänker j mig att vara färdigbloggad.
    H. S.

  46. B u A skriver:

    H. Sandell. “Världen skapas av diktaren åt drömmaren”, N.N.

  47. Jacob C skriver:

    Håkan. Mycket intressant! Tyvärr är mina kunskaper i äldre tiders konst och litteratur begränsade till några få epoker, och främst är det väl den franskspråkiga litteraturens kanoniserade författarskap som jag har någorlunda, om än också där ofullständig, koll på. Min poäng var, som du förstår, att man nog bör akta sig för att rakt av döma ut ens den konst som företrädesvis som skapades under de mycket socialt skiktade 1600- och 1700-talen som konstnärligt och existentiellt ointressant, även om det nu till största delen råkar ha varit ett överklassfenomen. Ej heller kan jag tro att måleriet, musiken och litteraturen från denna tid inte alls fungerade som konst gör idag, att det var något fullständigt väsensskilt.

  48. Håkan Sandell skriver:

    Jo, Jacob, men att konst var ngt väsensskilt i äldre epoker behöver ju inte ses som ngt negativt – särskilt inte om den utgjorde ngt bättre! J tror ju som du på att mycket är konstant i människan, men gissar att du alltför mycket föreställer dig även konsten och kulturen som ngt konstant, och det är där Vilks då blir mer intressant än en normal akademisk dekonstruktionist. Annars har han ju som de flesta konceptuellt orienterade konstnärer och kritiker, en påfallande vag bild av äldre epoker. Inte riktigt som skolpojken som föreställde sig elektriskt ljus i riddarborgarna men det är en bra bild. Men j förstår inte heller att allt det här skall behöva vara ett så stort problem, som litteraturvetare så har du ju sett att alla, faktiskt alla, Baudelaire-studier menar att han nådde det tidlösa just genom det tidsbundna.
    H. S.

  49. Håkan Sandell skriver:

    Anna Brodow/
    Karlarna diskuterar Duchamp vid groggbordet i rummet intill, och så du o j i köket då. Jacob C hörs från hallen. Och Vilks undrar när vi allihop eg. tänker packa oss hem från hans våning.

    Men sedan ha vi också det offentliga rummet. Där bland annat du verkar i egenskap av konstkritiker på den enda svenska dagstidning med en smula respekt i behåll. Att tala i ett sådant offentligt rum innebär att man står i en talarstol, på en stor el. liten tribun. Hade j varit du, där, så hade j varit mycket mer försiktig med att använda begrepp som “hot gallerist” e l l e r med att intet-förklara ett konstnärssammanhang där inte bara de runt femtio konstnärerna märker att du inte tagit dig tid till att sätta dig in i det sammanhang du talar om.

    När DN:s gamle konstkritiker helt från Arne Ruths dagar, L O Ericsson, äntrar talarstolen, nu på lördagen i SvD, så förlitar han sig på att han känner sin församling. När han avfärdande använder orden “mytiskt”, “ockult”, “nostalgiskt”, “existentiellt”, i en formulering om de norska (svenska) klassiskt figurativa/retrofigurativa/kitschprojektsmålare el. nerdrumskola, som varande eller producerande: “något slags mytiskt, ockult, nostalgiskt, existentiellt rötslam”, då förlitar han sig likt alla folktalare på ett bifall, ett sus. Men om applåderna har dragit bort, om tiden har svept förbi hans negativa värdeord som varande just negativa, om han för mycket tagit sin gamla auktoritet för given, om publiken och läsarna förändrats till mentalitet och värderingar, och om således det bifallande suset blivit borta, DÅ löper han själv en risk.

    Samma regler gäller för dig, Anna. Och det är vad j har att säga dig angående naturen hos det offentliga rum där du verkar.

    H. S.

  50. Lars skriver:

    Håkan. Jag har inte talat om någon “konst”, bara om smaken och estetiken. Det finns målade bilder, dikter och vad du vill och allt detta har sin historia. Konstens historia är en annan. Det första problemet är att få tag på “konsten”. Hur känner man igen den?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.