Del 813: Ett något förvirrat försvar från Peter Luthersson

Peter Lutherssons debattinlägg i SvD (finns på Axess) om retrogardismen är inledningen till ytterligare debatt i SvD. Jag har dock svårt att se att han lyckas säga mycket mer än det som tidigare, och helt berättigat, sagts om naziestetiken. Han skriver:

”Att göra exakt detsamma vid två olika tidpunkter är att göra något radikalt annorlunda. Att måla en vit kvadrat på vit botten när Malevitj gjorde det var fullt av innebörd. Att göra det idag är tämligen tömt på innebörd. Att måla en figuration när Malevitj målade en vit kvadrat på vit botten var tämligen tömt på innebörd. Att göra det idag är fullt av innebörd”

Att göra en figuration idag; det verkar som om Luthersson saknar kontakt med samtidskonsten som ju inte har något emot figurationer. Frågan är snarare vad det betyder att använda sig av 1600-talsteknik i framställningen av figurationer – om man bortser från den ironiska aspekten som hade sin tid på 1980-talet. Jag har fortfarande inte fått klart för mig vad retrogardisterna menar om den saken. Ibland åberopas ”skönheten” i en eller annan form, svårt att säga vilken man avser. Roger Scruton har framhävts på Axess men Scruton är alltför svag för att kunna tas på allvar (se Peter Cornells recension). Vill man få igång någonting i den riktningen krävs bättre teori.

Luthersson kommer också med en debattharang om modernismen:

”Och de får något sagt om den modernism som trots sina upptåg och sin formella uppsluppenhet, trots sitt dunkel, sitt ständiga oscillerande mellan svårbegripligt och obegripligt, och trots sina stolta deklarationer om att öppna dörrar och vidga synfält framför allt har stängt inne och slagit sönder, stängt inne i nu och slagit sönder alla broar som leder bort. De får något sagt om nuförgiftningen i nuet, om den förhärskande provinsialismen i tiden, om kontaktlösheten med alla de världar som har varit med sina existensvillkor och normsystem, sina förhärskande trosbilder och uppfattningar, sina gudar och demoner.”

Emellertid är det mera komplicerat än så. Med postmodernismen förlorade modernismen sin hegemoniska position under 1980-talet. Postmodernismen fick större konsekvenser för bildkonsten än för de andra konstarterna. Som väl de flesta känner till blev 1990-talet en i vid bemärkelse socialkritisk era i bildkonsten. Vi fick något som fortfarande saknar namn men som man brukar benämna den internationella samtidskonsten (DIS). Den är konstant kritisk mot modernismen och bygger sin egen historia i en konceptuell tradition med Duchamp som utgångspunkt.

Jag undrar också vad ”den förhärskande provinsialismen i tiden” skall vara för något. Vad man än må säga om samtidskonsten är den inte provinsiell. Inte heller lider den av ”kontaktlöshet med alla de världar som har varit med sina existensvillkor…” Samtidskonsten globala perspektiv har fört med sig att konstnärer från alla tänkbara delar av världen gräver i sina kulturarv med många olika tekniker.

Som jag ser saken ligger problemet inte i detta. Den svaghet som har uppstått i den internationella samtidskonsten är att dess berättelse har blivit kraftlös. DIS har avvisat den modernistiska inriktningen på formens hegemoni. Alltså enligt Clement Greenbergs formel om att ”innehåll i konsten måste fördömas”. Samtidskonstens socialkritiska innehåll kan enkelt beskrivas som en politisk agenda av vänstervärderingar. Det fanns en tid när sådana värderingar framstod som radikala och provocerande men den tiden är förbi. Idag visar det sig att de värderingar som samtidskonsten framhäver är ungefär desamma som Alliansen står för, eller i stort sett vilken som helst demokratisk regim.

Man är medveten om problemet och som vi har sett under senare tid har konsten fått en större frihet gentemot de sociala förpliktelserna. Så är det med Venedigbiennalen med en markant ökning av en frisläppt estetik. Vad denna innebär är emellertid fortsatt okänt.

Självmedvetenhet i samtidskonsten har skapat den fasta institutionen ”institutionell kritik”. Just nu pågår en utställning i Schirn Kunsthalle i Frankfurt om institutionell kritik. Inte för att den har någon effekt men det är också ofrånkomligt att detta perspektiv ständigt dyker upp när konstnärliga alternativ skall diskuteras.

nerdrum-mal-frals-1997mind.JPG
Luthersson: ”trotsar samtiden genom att försöka göra det omöjligaste uttrycket möjligt på nytt”. Odd Nerdrum (utan ironi) Måleriets frälsare, 1997

Det här inlägget postades i debatt, Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

58 svar på Del 813: Ett något förvirrat försvar från Peter Luthersson

  1. Håkan Sandell skriver:

    Nej, det var ju klart det, Vilks, du har talat om målade bilder, inte om konst.. Ja, och j har mist intresset f dig.
    Men det var ju roligt så länge det varade.
    H. S.

  2. Lars skriver:

    Håkan. Visst jag förstår dig. När det blir besvärligt att reda ut resonemangen är det enklast att dra sig ur.

  3. Håkan Sandell skriver:

    Dream on, Vilks..
    H. S.

  4. Jacob C skriver:

    O nej, Håkan, det behöver absolut inte ses som något negativt. Men min uppfattning är nog att om allt vad som fanns i äldre tid i form av måleri, musik, poesi, osv var något fullständigt och totalt väsenskilt från det vi idag kallar “konst”, så var det inte konst alls, utan något annat. Och i så fall… ja då vet jag inte vad det var, men kanske – ja varför inte – “belevat tidsfördriv”, som Vilks föreslår?

    Sedan är det ju otvivelaktigt så att mänskliga kulturer varierar kraftigt över tid och rum. Men: Hur är det vissa forskare brukar säga (minns ej var jag hörde det): “Människan är inte 50% biologi och 50% kultur utan 100% biologi och 100% kultur”. Jag tolkar det som att man, om man vill förstå mänskligt handlande och beteende alltid måste ta med såväl biologi som kultur i beräkningen.

    Sedan gällande vad som nu konkret kan tänkas utgöra “konst av konstant värde”, så skulle jag hävda att exempelvis viss kanoniserad litteratur är och alltid kommer att vara av stort värde för individer och samhällen, åtminstone för individer och samhällen av arten människa (det blir svårare att tänka sig universalier utifrån ett fullständigt utommänskligt perspektiv). Det behöver kanske inte innebära att dessa texter är oersättliga var och en för sig; bara att de är i besittning av innehållsliga och formella kvaliteter (t.ex. gestaltning av centrala existentiella teman, medryckande och fascinerande rytm, tematisk och narrativ komplexitet mm. mm.) som människor alltid kommer att kunna uppskatta och även dra nytta av.

    Jag vill tro att något liknande också gäller för bildkonsten. Och även om jag ser ett värde i förnyelse, så tycker jag att imitation och målande i framstående äldre mästares anda OCKSÅ kan resultera i något av värde! Ett rent “avskrivande ord för ord”, liknande det som Pierre Menard ägnar sig åt i Borges novell, är jag kanske mera tveksam till, annat än som ironisk gest. Nej, vad jag syftar på är snarare konstnärer som imiterar mästaren, men sedan lägger in också något av sig själva och av sin epok i verket. Ja detta är vad som fascinerar mig i de tavlor jag sett i boken “Figurationer”, och alltså inte främst den Pierre Menardpryl som Luthersson talar om (även om jag faktiskt måste erkänna att jag tycker att det är något väldigt friskt och lustigt över hela grejen, över den utmanande gesten att ställa ut dessa konstnärer och kritikernas förutsägbara reaktioner).

    Alltså, främst: En estetik ej kännetecknad av totala brott utan mera av kontinuitet, vilket för mig ej är detsamma som stagnation eller pastisch. Jag vet inte, men när jag läste boken blev jag glad att något sådant OCKSÅ kan få finnas och ställas ut. Människor som älskar äldre konst och vill och kan måla så, för mig kändes världen genast lite lite rikare! (Eller var det jag gillade bara det levande och komiska i hela den efterföljande debatten, fräckheten i att ställa ut detta? Nej det vill jag inte tro! Jag gillade också tavlorna jag såg i boken!).

    Nå. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis har något emot storartade och totala brott med traditionen; nej jag tycker faktiskt att även detta kan vara väldigt fascinerande, om än kanske mest på ett intellektuellt plan… alltså jag brukar tröttna ganska snart på mycket modernistisk litteratur t.ex., även om idéerna bakom kan vara spännande. (Men det kan iofs vara min bildning, smak, flit och begåvning som har sina begränsningar.)

    Herregud, nej nu får det vara slutbabblat från hallen! Undrar om någon läser detta överhuvudtaget.

  5. Håkan Sandell skriver:

    Stort tack, Jacob…J har lämnat debatten.. Ett par hundra läsare har du väl här.
    H. S.

  6. Carl skriver:

    Jo, jag läser Jacob. Och jag tror att ett par hundra är en ganska rimlig gissning, men varför inte fråga Vilks själv – han har förmodligen ett statistikverktyg kopplat till siten?

    För mig är samtalet fascinerande därför att vi i Vilks har en så perfekt samtalspartner. Han drar upp varje varje etablerad föreställning som ryms i det regerande konstnärliga systemet och från tre-fyra olika håll får vi sedan läsa konstruktiv kritik mot dem.

  7. Carl skriver:

    Och det hade förstås räckt med ett “varje” i den sista meningen…

  8. Johan Lundberg skriver:

    Anna, Natalia Goldin är inte ett hetare galleri än att det nu är tvunget att slå igen och flytta för att man inte lyckas skrapa ihop till hyran. DN som har svar på alla svåra frågor rekommenderar alla gallerister med dålig ekonomi att börja sälja Karin Mamma Andersson och Ernst Billgren, vilket i mina öron låter som en alldeles förtäfflig idé för alla som aldrig har hört talas om relationen mellan tilllgång och efterfrågan…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.