Del 790: Kvalitet och jämställdhet, Wentworth

Pontus Raud skriver i en kommentar om sitt deltagande i en paneldebatt i Almedalen. Utgångspunkten var Vanja Hermeles bok Konsten – så funkar det (inte). Vanja Hermeles intresse för samtida bildkonst är nog begränsat. Hennes käpphäst är odelad genusperspektivet.

Raud citerar från boken:

”Synsättet ger uttryck åt tanken att riktade jämställdhetsreformer hotar konstens kvaliteter – istället för att öka dem. Det är en bortskämd inställning, långt borta från en demokratisk förståelse av konst och representation: att jämställdhet är en förutsättning för varje kvalitetsdiskussion värd namnet.”

Nå, undrar Pontus, vad tycker jag, kvalitet eller jämställdhet?

Problemet är inte så stort. Enklast kan man fråga vad konstvärlden tycker. Den satsar på kvalitet före jämställdhet. Självfallet med vederbörligt hänsynstagande. Samtidskonstvärldens korrekta attityder gör att de omsorgsfullt beaktar kön, geografisk spridning, ålder etc.

Birnbaums Venedigbiennal uppvisar relationen 60 % män mot 40 % kvinnor. Birnbaum har säkert ansträngt sig men hans nätverk består uppenbarligen av fler män än kvinnor vilket inte på något sätt är överraskande. Vi skall komma ihåg att den ökade jämställdheten i konsten har skett under några decennier. Ett mindre bakslag kan man konstatera under de allra senaste åren. Eftersom inmarschen av kvinnliga konstnärer har handlat om genusfrågor har ett stort antal av dem varit intressanta (alltså kvalitet) för att de är kvinnliga konstnärer och för att de har gjort feministiska projekt. Konstvärlden har tröttnat på detta och de kvinnor som nu gör sig gällande vill inte framstå som representanter för ”kvinnliga konstnärer”.

Kvalitet är som sagt detsamma som att ha tillgång till goda nätverk och det tar tid att åstadkomma en genusbalans i sådana system. Men inget tyder på att det inte sker och dessutom sker det tämligen snabbt. Se bara svensktoppens översta skikt: Johanna Billing (403), Nathalie Djurberg (490)och Ann-Sofie Sidén (555).

En udda, men ingalunda ointressant konstnär är Richard Wentworth. I Venedig installerade han med paraplyer och sina välkända hängande böcker. I Ladonia är han ännu vassare. Inspelningen av denna händelse kostade emellertid filmaren en revbensfraktur.