Här kommer en liten synpunkt om ett akademiskt försök med ”vardagsestetik”. Den amerikanska professorn Yuriko Saito (Professor of Philosophy at the Rhode Island School of Design) drar en lans för att utvidga estetikbegreppet till att omfatta nästan hela världen. Hon har även ett råd till konstnärer som vill upphäva gränsen mellan konst och verklighet. Hon menar att konstnärerna skulle kunna avstå från att säga att man skapar konst och istället presentera sitt budskap på ett sätt som trots det fyller ett estetiskt, didaktiskt och praktiskt syfte i människors vardagliga liv.
Ibland kan tydligen det vara svårt av vara estetikteoretiker. Och inte blir det bättre när hon siktar på andra hållet. Estetiken finns överallt, också på idrottsarenorna:
”For example, the appreciation of a baseball game may include the noisy cheers of the fans, the hot sun beating down our necks, and the smell of hot dogs, in addition to the quasi-artistic elements such as the player´s body movements, the thrill of stiff competition, and the drama of the recordbreaking home run”
Ja, om vi framkallar visionen av en ishockey- eller fotbollspublik står det klart att den fylls av en otrolig mängd estetiska upplevelser. Det är bara det att denna skrålande hord är fullständigt ointresserad av att upprätta ett reflektionsrum eller meditera över intrycken. Vad som alltid står i vägen, och jag inser att jag måste fortsätta att tjata om det, är diskursnivån. En filosofiprofessor har uppenbarligen stora svårigheter att undvika att se sig själv som det typiska receptionsobjektet och är ännu mindre i stånd att identifiera sig med hejarklackarna på idrottsarenorna.
För mera läsning: Katarina Elam har skrivit en understreckare om Saito.
Rasmus på Copyriot har funderat på konstens framtid och intresserat sig för Arte Povera vilket också är en av Venedigbiennalens och Birnbaums aspekter. Rasmus tror lite på Arte Povera och neomaterialism, alltså att utgå från materialet.
Jag tror att vi får se en ständig genomgång av äldre konstriktningar framöver. Birnbaum har inte enbart satsat sina slantar på Arte Povera. Gutaigruppen (färgskvättare och färgkastare) har en solid trupp. Inte heller saknas den brasilianska konceptualismen. Gordon Matta-Clark får vara med igen, gamle John Baldessari kommer förmodligen med någon konceptuell installation osv.
Vi får nog räkna med att konsten kommer att kasta sig i många riktningar som en ersättning för att det inte finns något särskilt att säga. Rancière är fortfarande den perfekte teoretikern: För att vara politisk, var det inte. Så löser sig den frågan också, åtminstone nästan eftersom konsten inte kan klara sig utan ett otal referenser till den sociala och politiska verkligheten. Men greppet just nu är att packa in det i en överraskande form. På Atenbiennalen som öppnar i juni skall t ex ett 15-tal konstnärer hålla till i ett garage. Adrian Williams (4.570, amerikanska bosatt i Frankfurt) kommer med ett mystiskt projekt som innehåller ett skepp som ligger i hamnen.
Mera skepp i hamnen boys, alltså.
Adrian Williams Hardwater Highway 2008