Alltjämt befinner jag mig långt norrut. Landartbiennalen i Ii öppnas idag. Igår var det seminarium där mitt bidrag handlade om hur man skall placera Landart/environmental art i den allmänna konstvärlden. Och det är givet att som självständig konstriktning har Landart inte längre någon betydelse i de stora sammanhangen. Däremot är den framgångsrik och populär i de små.
För övrigt kan jag bekräfta att något man omedelbart lägger märke till i dessa trakter (alltså i närheten av Uleåborg) är de talrika skarorna av mygg som ständigt slår följe med besökaren. DE härstädes boende tycks ha uppnått en hög grad av immunitet men det gäller alltså inte för nytillkomna. Ett enkelt lager av klädesplagg är inte något skydd mot dessa marodörer något som jag blev varse när jag inspekterade mina vader i går kväll.
Lokalbefolkningen säger att om det bara kommer lite vind förminskas problemen avsevärt.
Min gamle bekant Alfio Bonanno från det danska TICKON har gjort ett större projekt, en platå som är en samlingsplats med eldstad alldeles intill en älv. Också där är det gott om mygg.
Lars, myggorna har väl försvunnit långt tidigare?
Jeg erfarte myggen i Yli-Ii da jeg var der for å se hvor oldefaren min vokste opp. Vår guide Pekka kalte Ii i den tiden for ”verdens ende”. Jeg har også hørt at folk fra Irak nekter å bo der pga redsel for bjørner og villdyr.
Velkommen til Protestfestivalen i september, Lars