Det är en odiskutabelt stark tradition som förordar att ett konstverk helst skall vara subversivt. Man kan ju tycka att det har blivit lättare sedan konsten lämnade den estetiska arenan där det subversiva området tog slut på 60-talet. Sedan dess kan en subversiv konsthandling sikta på vad som helst i linje med att allting kan vara konst. Det hjälper emellertid inte, subversivt är svårt, inte minst då den skall ta plats inom ramen för en institutionellt kontrollerad utställning. Det subversiva kan aldrig räkna med applåder. Vi har då det pseudo-subversiva där det räcker med att tänka sig att det utställda borde vara subversivt även om det inte förekommer några egentliga reaktioner. Sådant kan emellertid bli rätt tråkigt om det inte kombineras med en annan faktor som är åtråvärd för alla konstagenterna: Att konsten är tillräckligt annorlunda för att den skall märkas i mängden..
Tino Sehgal som visas på Magasin 3 har lyckats med att skapa en stark och lätt igenkännlig profil i konstvärlden. Han låter människor utföra sina instruktioner vilka ofta bär fram institutionskritiska aspekter. Sehgals stora genombrott kom på Venedigbiennalen 2005 då han lät ett antal personer klädda som utställningspersonal dansa fram i den tyska paviljongen och avsluta sitt framträdande med ”Ohhh, this is so contemporary, contemporary, contemporary!” Han involverar publiken i sina aktiviteter och blir ett exempel på relationell estetik. Men det är för sent att dra det dit. Snarare är det en profilstark variation på temat, en profil som kan lastas med både institutionell kritik och som han gärna själv tillägger, en grön konst som är så enkel att den inte slösar med några resurser.
”Art is very powerful,” säger han. Och i en intervju: ”Den stora utmaningen för min generation är självklart frågan om vi kan förändra vår livsstil till en som är hållbar. Mitt arbete föreslår en produktionsmodell som är arbetsintensiv men inte förbrukar världens resurser.”
I ett av verken på Magasin 3 är det människor som kommer och går, vänder och vrider på sig samt säger: ”The objective of this world is to be the subject of discussion”. Både tänkvärt och sevärt. Mårten Arndtzén som recenserat utställningen i Expressen avvisar den kritiska Sehgal och ” Själv faller jag handlöst för ett ”mindre” verk, bestående av en ensam aktör på golvet i ett litet rum. Han/hon åmar omkring med halvslutna ögon och vrider sig i en långsam, fridfull koreografi…. Vem bryr sig då om institutionskritik?”
I Sehgals fall är alltså institutionskritiken lam. Dessutom är genren utomordentligt svår: På samma gång skall en konstnär utmana konstvärlden och omfamnas av den. Sehgal lyckas bara med den andra delen. Däremot är det ingen tvekan om att Sehgal är ett exempel på en konstnär som lyckats mycket väl. Vad han åstadkommit är att finna en ny kombination av möjligheter utifrån relationell estetik, interaktivitet och cross-over från dans och ekonomi. Diskursbildningen är ändå tunn och det räcker inte ens med tillägget att han är en grön konstnär. Eftersom det går så bra, går det lite för bra och det innebär nog att han i längden blir alltför bekräftande. Under det senast året har han pendlat mellan platserna 400 och 500 på artfacts. Lite högre kan han nog klättra men mycket mer än så orkar han förmodligen inte.
Mycket hemlig är Sehgal, inga bilder i katalogerna, fotografering etc. förbjuden. Ett och annat slinker genom, här är ett kort inslag från hans utställning tidigare i år i Walker Art Center.
Här ett tjuvtaget foto från hans omfamningsperformance på biennalen i Berlin 2006, ett par som oavbrutet ägnar sig åt koreografisk kärlek.
Som sagt är det svårt med institutionskritik. Andrea Fraser är det största namnet i denna verksamhet och hon försöker verkligen. Betydligt vassare än Sehgal men inte ens det räcker fullt ut. I ett just nu perspektiv är Fraser och Sehgal ungefär likvärdiga i kvalitet.
Här en glimt av en exponerande Fraser i Hamburg 2003, citerande konstnärer och kritiker.
Tino Sehgal kanske är något på spåren?
— ”Art is very powerful,” säger han. Och i en intervju: ”Den stora utmaningen för min generation är självklart frågan om vi kan förändra vår livsstil till en som är hållbar. Mitt arbete föreslår en produktionsmodell som är arbetsintensiv men inte förbrukar världens resurser.”—
Kanske världen (väst…) har förändrats? Kanske det skett ett generationsskifte i hur man uppfattar saker och fokus har förskjutits?
Kanske traditionellt fokus är av banan? Hurra!
För det kommer säkert att sätta spår.
Spår av att man skiter i traditionerna på allvar. Nya är på väg… 🙁 ,eller kanske det är så, att traditioner inte gäller alls mer?Kanske vi är på väg mot ett samhälle som är rart,
Christer Eriksson: ”Det värsta med dej, Hawler, är att jag inte litar på några muslimska yttringar.. den dagen som Ni erkänner Israel som en suverän stat då kan vi börja snacka med varandra”!
– Jag är INTE muslim.
– Du behöver inte NIA mig.
– Du kräver av mig ett erkännande av Israel, som jag vore någon slags statschef!
Det kan tyckas smickrande, men..
Det du skriver här, Christer, låter inte nyktert. Jag har nu förlorat allt förtroende för dig.
Du gör, tvärtemot vad du tror, Israel en otjänst. Det här är ingen bra PR för Israel!
Christer Eriksson,
När ska NI erkänna Kurdistan som en suverän stat?!
och mänskligt?
Kanske FN:s rapporter stämmer – att världen blir rikare, diktaturerna färre. Och allt bättre.
Kanske därför ”väst” struntar i fundamentalistiska islams maktkamp. Eftersom de flesta västerländska islamer är rätt fredliga :-).
Och ”väst” är egentligen rätt trötta på religiös maktkamp, eller hur? Så det är kanske därför de blandar ihop det?
Jag hade en gång också blandat ihop det på intellektuellt västerländskt sättet att tänka & resonera – med politiska motiv. Oljan och så.
Nu tycker jag att jag kan se att det bra handlar om – historia. Yieppie!
Framtida då. Eller är ni av banan? Tänk. 2054 t ex? är det intressant? Kanske lever era barn då? Eller?
Jag tycker ”Heja Israel”:
Min början föll bort. ”Shit happens” :-)))))
Förutom Heja Israel! Så tycker jag fortfarande ” Heja – Tino Sehga”.
Gillar nya medvetandet. Av dialog, oavsett om man är svensk eller muslim :-). Visst är det så. Eller har jag missat något?
Hawler :
När Kurdistan utropar sin självständighet skall jag gärna erkänna den även om jag varken är statschef eller utrikesminister.
Kurderna har ett berättigat krav på en egen nation.
Om du själv varit i Kurdistan vet du att muslimer i allmänhet har en negativ inställning till staten Israel existens.
Detta är en viktig fråga för Christer Eriksson. Om du önskar hans vänskap bör du efterkomma hans önskan.
Hawler:
Jag har inget att säga.
Mer än förlåt. Inte har jag läst det du skrivit.
Tycker du jag ska läsa?
RURIK,
Att ”muslimer i allmänhet har en negativ inställning till staten Israel” bestrider jag inte.
Men JAG ÄR INTE MUSLIM!
När det gäller befolkningen i Kurdistan så finns det en utbredd ateism främst bland den yngre generationen.
Det kurdiska nyårsfirandet Naorooz, som av muslimer betraktas som hedniskt, blir allt viktigare för kurderna.
Alltfler kurder ser Zarathustra som sin profet istället för araben Muhammed.
Den kurdiska flaggan innehåller, till skillnad mot Iraks flagga, inga islamiska texter eller symboler.
Flera sekler av arabisk-muslimsk ockupation av Kurdistan har naturligtvis satt sina spår. På landsbygden där en stor del är analfabeter har religionen fortfarande ett visst grepp om människorna. Men något Israel-hat liknande det som finns bland araberna är det inte tal om. Att befria sig helt och hållet från den arabisk-muslimska kulturen kan ta tid, men utvecklingen går i rätt riktning.
Ps Om du tror att du (eller Christer Eriksson) är en större Israelvän än jag så tror du fel!
Hawler :
Tack för en intressant beskrivning av de religiösa förhållandena i Kurdistan.Tror den kurdiska saken har mycket att vinna på att dessa förhållanden blir allmänt kända.
Är övertygad om att du är en större Israel-vän än vad jag är.
Men det är inte mig du ska övertyga . . .
Ser från mot fler initierade beskrivningar av förhållandena i Kurdistan.
Ni tar död på mig. 😉
Med allt snack….,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
Lämnar in. Förr nu, i alla fall. Zzzzzzz-.
Så, det har övergått i en inbördes tävlan i vem som är den störste Israel-vännen? Må bäste man vinna…
Rogosjin,
Det är inte fel att vara Israel-vän. Jag har dessutom en personlig anledning att vara det. Jag sökte nämligen asyl i Israel, en gång i tiden, och blev välkomnad. Så det är lite grann en tacksamhetskänsla mot staten Israel.
Därmed är det inte sagt att Israel är det bästa tänkbara fulländade landet i världen. Israel har liksom andra demokratier sina brister. Men jag skulle utan mista tvekan välja att leva i Israel framför något arabiskt- muslimskt land. Det tror jag du också skulle göra!
Rogosjin :
Jag har den största beundran för serbernas 500-åriga kamp mot turkiskt förtryck och terror och förstår även mycket väl den serbiska bitterheten gentemot förrädarna i Bosnien , men serber har också det moraliska ansvaret för den största katastrof som någonsin drabbat denna planet – Första Världskriget !
Det är en ödets ironi att storserbisk nationalism och dåligt politiskt hantverk denna gång slår tillbaka mot Serbien självt.
Om jag vore religiös skulle jag i detta se Guds straffdom !
Nu börjar RURIK helt plötsligt sjunga om ”det moraliska ansvaret”, som han igår inte ville befatta sig med!
Snacka om inkonsekvens!
Hallå där!
Tror inte du riktigt förstått vad jag debatterade med Christer Eriksson igår.
Om jag har fel får du vara så vänlig att förklara vad du menar.
RURIK,
”…fler initierade beskrivningar av förhållandena i Kurdistan”:
http://www.krg.org/
http://www.portfolio.com/news-markets/international-news/portfolio/2008/02/19/US-Oil-Plans-in-Kurdistan
Hawler :
Tack !
Hallå där!
Kanske ska passa på att ”sjunga”
om något du gillar bättre ? – Jag anser att Kosovo är serbiskt territorium.
– Jag anser att den s k självständighetsförklaringen är olaglig.
– Jag anser att de länder som har erkänt Kosova bryter mot internationell rätt.
Hur låter det ?
Rurik frågade mig (22/3 15:18:33) varför jag kallade Saddam fascist i stället för stalinist. Baath-partiet, ”Arabiska socialistiska återfödelsepartiet”, grundades ca 1940 i Syrien av Michel Aflaq, som hade framför allt Mussolini som förebild, men även Hitler. Baath har haft makten i Syrien sedan 1963, och tog makten i Irak (1963 och) 1968. Baath var (och är) ett ”socialistiskt” parti — men inte kommunistiskt i sin ekonomi. Det privata ägandet försvann inte. Man var aldrig med i Internationalen.
”Fascistisk” förefaller mig alltså vara en mycket mer korrekt etikett på Saddam än ”stalinistisk”.
Jag är förvisso inte någon expert på Baath-partiet. Men något vet jag. Ser t.ex. nu att Saddam Hussein, född 1937, uppfostrades av sin farbror Kharaillah Tulfah, som var pro-nazi och samarbetade med den beryktade nazi-vännen Stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini (i Berlin 1941-45).
Tapani :
Tack för ditt svar!
Det är just detta med ”socialism i ett land” utan kopplingar till de internationella socialist organisationerna och det faktum att Saddam uttryckt sin beundran för Stalin som brukar anföras som belägg för Baathpartiets och Saddams stalinism , men du pekar ju på goda argument för att ifrågasätta detta faktum.
Vi kan väl konstatera att det finns ett visst släktskap mellan dessa ideologier. Mussolini startade t ex sin politiska karriär som socialist.
RURIK och Tapani,
Fascist: är en person som saknar självironi.
Ett bra kriterium för att urskilja fascister från demokratiskt sinnade människor!
”The objective of this world is to be the subject of discussion”
Ska det inte vara ”work”?
En som inte omfamnar Sehgal är förresten konsthistorikern och -kritikern Sven Lütticken, som skrivit en riktigt läsvärd kritisk essä i ämnet.
Hawler
Inser att jag i diskussionens hetta provocerade dig onödigt mycket, då jag var intresserad att veta om du var muslim eller inte!
Jag tar tilbaka mina sista inlägg och ber ödmjukast om ursäkt ifall jag har sårat dina känslor!
Tack Rasmus för tips och påpekande. Om det skall vara work eller world är frågan. Jag har citerat en tidning där det tydligen skall vara så att båda meningarna sägs. Om det stämmer. Vi får gå dit och lyssna.
Sven Lütticken är inte den ende som är kritiskt. Det är bokstavligen mycket luft i Sehgal men ingen kan förneka att han har lyckats väl. Han kan dessutom det här med positionering.
Christer Eriksson (ria) :
”Tillbaka till gårdagens debatt ;
För mig är frågan om huruvida vi är skyldiga att ingripa mot tyranner ett politisk-moralisk spörsmål.
Individens suveräna rätt att välja sin egen principiella hållning får inte kränkas av andras principiella uppfattningar. Detta gäller i synnerhet vilken princip man eventuellt är beredd att dö för.
Har svårt att tro att vi egentligen är oeniga i detta. Det omoraliska ligger i att ifrågasätta detta synsätt.”
Här är jag enig med dig. Om vi istället lutade oss mot en pliktetik så kunde vi inte själva välja våra etiska ställningstaganden. Men för att återgå till den ursprungliga frågan så var vi först oeniga om detta är en faktuell eller normativ fråga, vilket jag med ditt sista svar nu tolkar som att vi är eniga om att den är normativ när du själv nämner att den är ett politisk-moralisk spörsmål.
Christer Eriksson (ria) :
Om man accepterar de grundläggande filosofiska betingelser har du självfallet rätt i din analys.
Min något kontroversiella ståndpunkt är emellertid att det är omoraliskt att se detta problem som en filosofisk fråga.
Orsaken är att redan genom att ställa den normativa frågan ifrågasätts det tankekomplex som vi är eniga om.
Med andra ord försöker jag hävda att just denna fråga inte bör bli föremål för en filosofisk diskussion.
(Har inte lyckats i min föresats)
RURIK (ria) Jag kan vara enig med dig om att det borde framstå som självklart och odiskutabelt huruvida man har rätt att kvitta sig med en diktator eller inte. Det hindrar däremot inte att man alltid måste ha en utgångspunkt för sina handlingar och meningar. I detta fallet så är det en humanistisk moralfilosofi som ligger till grund för ett sådant ställningstagande, alltså att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad och att minimera lidandet i världen!
Christer Eriksson (ria):
Du har just presenterat en principiell uppfattning grundad på humanistisk moralfilosofi som
man mycket väl kan dö för så länge den är ens EGEN principiella uppfattning.
RURIK (ria)
Ja, antar att det är så, men det är samma principiella uppfattning som ligger till grund för rättsstaten för att garantera individen ett skydd mot övergrepp. Jag antar att Magna Charta i England var den första lagtexten, efter romarriket, som deklarerade att lagen tillhör folket och inte ledarna.
Hallå där!
Moraliskt ansvar kan man ha gentemot andra människor.
Du kan aldrig göras moraliskt ansvarig inför en princip , oavsett vilken princip det rör sig om.
I principiella frågor har man ett intellektuellt ansvar.
Lars postade ett inlägg om humanismens historia för flera månader sedan som jag tyckte gav en fin bild av densamma. Tar mig därför friheten att posta den på nytt!
Humanitet, förnuft och bildning
En essä om humanismen, dess historiska gestaltningar och framtida möjligheter
Jimmy Sand, den 28 september 2004
Humani nihil a me alienum puto.
”Intet mänskligt är mig främmande.”
– Terentius (ca 195-159 f.Kr.)
Homo res sacra homini.
”Människan är för människan någonting heligt.”
– Seneca (ca 4 f.Kr.-65 e.Kr.)
Hela den hittillsvarande historien har varit en historia om kampen för tolkningsföreträde. Att kunna tolka tillvaron på ett övertygande sätt är i någon mening detsamma som att behärska den. Därför är språket – den mänskliga tillvarons pragmatik och semantik – ett kraftfullt medel till makt. Den som kan sätta betydelse till de värdeladdade orden kan också avgöra vilka sanningar som är oantastliga och vilka lögner som är försumbara.
Ett sådant värdeladdat ord är humanism, eller har i varje fall varit det. Innan vi frågar oss om det gått inflation i detta begrepp – om det över huvud taget är någonting värt att kämpa för längre – bör vi ställa frågan om vilka betydelser det givits av dem som haft tolkningsföreträde. Är humanism, liksom de närbesläktade idéerna om demokrati och mänskliga rättigheter, någonting specifikt västerländskt som man måste bomba fram i vissa länder? Är humanist något man kan kalla sig för att slippa ta ställning för jämställdhet mellan kvinnor och män, eller reflektera över de invanda föreställningarna om vad som är kvinnligt respektive manligt? Eller är det humanism att tolerera vilka som helst förtryckande och diskriminerande sedvänjor, med den postmoderna motiveringen att vad som anses rätt och riktigt i en kultur inte behöver vara det i en annan?
En kort idéhistorik
I framställningar om humanismen brukar man ofta presentera en idéhistorisk bakgrund till begreppet. Det ser jag som relevant även för vår del. Under århundradet före vår tideräknings början förespråkade romaren Cicero studia humanitas, studerandet av de gamla filosoferna, historieskrivarna och poeterna – detta för att utveckla egenskapen humanitas (’humanitet’). Under den italienska renässansen (från 1300-talets slut) dök ordet umanista (’humanist’) upp, som en beteckning för dem som sökte kunskap och föredöme hos de antika författarna. Ordet humanismus (’humanism’) är en uppfinning av det tyska 1800-talet, först om renässansens återupptäckt av det sekulära, antika kulturarvet, senare också om själva studiet av detta arv. Av detta kommer begreppet humaniora. Man kan säga att det i detta historiska hänseende funnits tre slags humanism: först under den romerska antiken, Ciceros tid, därefter under renässansen, representerad av män som Petrarca, Erasmus av Rotterdam och – ofta förbisedd – Michel de Montaigne, samt slutligen under upplysningstiden, i det som idag är Tyskland, med bland andra Wilhelm von Humboldt och Johann Wolfgang von Goethe.
Vad var då det väsentliga hos dessa tre slags humanism? För att börja med Cicero, retorikern och politikern som levde under första århundradet före vår tideräknings början, så var denne i sina filosofiska ståndpunkter en stoiker, med influenser från både Aristoteles och skepticismen. Inom etiken stod stoikerna – till skillnad från de grekiska filosoferna – för en kosmopolitisk solidaritet och humanitet. Alla människor har ett egenvärde, oavsett etnicitet, kön och klass. Dessutom införde de naturrättstanken, enligt vilken rådande lagar kan vara bristfälliga – men att det finns en naturlig rätt som människovärdet bygger på. Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna anknyter till denna tradition. Märkligt nog kunde Cicero se naturrätten förverkligad i det romerska samhället (liknande Hegel i 1800-talets Preussen och Fukuyama i USA efter kalla kriget). Att det sedan fanns stora sociala klyftor var tydligen något han kunde bortse från eller bortförklara.
Renässanshumanismen kan sägas ha uppstått som en rörelse i opposition mot medeltidens tänkande, där humanisterna såg den komplicerade skolastiska filosofin som en dimridå mellan den enskilda människan och den verkliga kunskapen. I mycket handlade det därför om litteraturstudier och språkvetenskapligt arbete, som i fallet med Martin Luthers översättning av Bibeln till folkspråket. Humanisterna eftersträvade att göra det komplicerade begripligt, så att lärdomen tillsammans med livet kan bilda en odelbar helhet, och anklagade den medeltida lärdomstraditionen för att ha tappat kontakten med den konkreta verkligheten. Den hade gjort människor omyndiga, medan humanisternas mål var att göra människan myndig. Som Georg Henrik von Wright och andra påvisat lade detta projekt grunden för den vetenskapliga revolutionen, det kapitalistiska systemet (jfr. Max Webers tes om den protestantiska etiken och kapitalismens anda) och över huvud taget det moderna samhället.
På samma sätt som renässanshumanismen hänger samman med reformationen och den vetenskapliga revolutionen, så kan man inte förstå den s.k. nyhumanismen annat än i samband med upplysningen och franska revolutionen. Det är först under upplysningstiden – den fas i den kulturella utvecklingen som inträder i ett land, vilket som helst, när det lämnar den feodala samhällsformen – som renässansens ideal om den fria människan slår igenom. Immanuel Kant, den filosof som kanske bäst sammanfattat arvet från denna tid, beskriver upplysningen som ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet” (ur Svar på frågan: Vad är upplysning? från 1784). I enlighet med Arsenij Gulygas biografi om Kant kan man hos upplysningen urskilja tre bärande element: För det första idén om formella mänskliga rättigheter, som man uppfattar som humanismens garant; för det andra spridandet av kunskaper som ett universellt botemedel mot alla sociala missförhållanden; samt för det tredje det historiska perspektiv som inte bara lägger grunden för det moderna studiet av historien, utan också har en genomgående optimistisk syn på den historiska utvecklingen. Ett karakteristiskt exempel på detta är markis Jean Antoine de Condorcets Människosläktets andliga förkovran (eller, med en direktöversättning av den franska titeln: ’Utkast till en historisk översikt över det mänskliga tänkandets framsteg’), skriven 1793, medan författaren var på flykt undan franska revolutionens skräckvälde.
I anslutning till von Wright kan man hävda att om renässanshumanisterna kämpade för människans värdighet, hennes oberoende av etablerade auktoriteter i frågor om sanningen, så var nyhumanisternas nyckelord bildning. Två månader innan Kants publikation skrev Moses Mendelssohn: ”Ett språk uppnår upplysning genom vetenskaperna och kultur genom socialt umgänge, poesi och tal. Det förra gör oss skickligare i teoretiskt bruk, det senare i praktiskt. Tillsammans förlänar de språket bildning.” (ur Om frågan: Vad innebär upplysning?). Sedan använde den preussiske utbildningsministern Wilhelm von Humboldt detta relativt nyskapade, tyska ord – Bildung – som ledstjärna för det 1809 grundade Berlins universitet. Denne efterföljare till Kant ville med ordet återuppväcka det grekiska idealet paideia, uppfostran eller utbildning. Grekernas föreställning om ett nära samband mellan människans kunskap och den värld varom kunskapen handlar, blev hos Humboldt förbunden med den tyska idealismen, för vilken han var en viktig talesman, men också oundvikligen de moderna föreställningarna om individ, utveckling och natur. Bildning är någonting som utvecklar den människa som skaffar sig den, vidgar hennes horisonter och fördjupar hennes förståelse. Därför handlar det för Humboldt inte så mycket om innehåll, utan snarare om ett tillägnande av ett visst sätt att tänka. Om Cicero förespråkade studiet av poeter, filosofer och historieskrivare, så ser Humboldt språk, matematik och historia som de viktigaste ämnena. Språket bör helst vara modersmålet olikt, så att dess struktur framträder tydligt; matematiken är vid åtminstone mer avancerade stadier tillräckligt abstrakt för att forma förnuftet; inom studiet av historien, slutligen, gäller det att förstå de stora skeendena. Tanken är förstås att individen genom denna formella bildning ska lägga grunden för en livslång process av lärande.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att det vi kallar humanism, i dess olika historiska gestaltningar, centrerats kring idéer om en universell humanitet (naturrätten och de mänskliga rättigheterna), ett lika universellt, kritiskt förnuft i livets tjänst (sökandet efter kunskap oberoende av auktoriteter), samt bildningen som en process för att förverkliga dessa idéer. Andra historiska fenomen, nära besläktade med humanismen, är sekularisering, vetenskapliga framsteg och ekonomisk liberalism – men dessa är snarast sekundära, för den sakens skull inte mindre viktiga, följdföreteelser. Begreppet humanism har ofta fått stå för en ideologi om ”människan i centrum”, vilket gör att humanister under det gångna århundradet bildat front mot religiös fundamentalism och politisk totalitarism, men de har också fått ta emot kritik för att stå för en ohållbar världsbild och ofta också en dold agenda. Hur detta kunnat ta sig uttryck ska vi undersöka i det följande.
Nittonhundratalets humanister och antihumanister
Under 1900-talet fick humanismen genom sina företrädare en mer uttalat politisk, eller i varje fall ståndpunktsorienterad framtoning. Mitt under depressionen kom i USA Humanistiskt manifest (1933), undertecknat av bland andra den pragmatiske filosofen och pedagogen John Dewey, som förespråkade en icke-teistisk livsåskådning som alternativ till världens religioner, men också nationell ekonomisk och social planering. På den europeiska kontinenten försvarade Jean-Paul Sartre sin filosofi med skriften Existentialismen är en humanism (1946), där han hävdar människans radikala frihet och förnekar varje form av högre instans över henne. Innan dess hade Sartres landsman Albert Camus med boken Myten om Sisyfos (1942) beskrivit människans situation i en värld som i sig saknar mening, och med Människans revolt (1953) angav han kampen för mänsklig värdighet som en väg till att ge livet mening. I Sverige polemiserade den analytiske filosofen Ingemar Hedenius mot framför allt kristendomen, med skriften Tro och vetande (1949), medan den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright med böcker som Vetenskapen och förnuftet (1986) och Myten om framsteget (1993) snarare riktade udden mot övertron på naturvetenskap, ekonomi och teknologi.
Det förra seklet skådade också fenomen som humanistisk marxism, vilken med representanter som Sartre och Maurice Merleau-Ponty utgick från de 1932 publicerade Ekonomisk-filosofiska manuskripten (som Karl Marx skrev 1844). Bland annat ville man, med stöd hos den unge Marx, ta avstånd från stalinismen och marxism-leninismen för att istället betona teorierna om alienation och om människans frigörelse från exploatering och förtryck. Ett annat fenomen var den humanistiska psykologin, som på 1960-talet framträdde med anspråk om att vara en tredje väg vid sidan av behaviorismen och Freuds psykoanalys. Som grundare brukar Abraham Maslow utpekas, men bland övriga namn i samma krets finner vi Aldous Huxley, Viktor Frankl, Arthur Koestler och Rollo May. Med influenser från bl.a. österländsk filosofi och meditativa praktiker, existentialism och fenomenologi, betonades den enskilda människans potential till självförverkligande. Personlig utveckling och frigörelse, en befrielse från falska jagbilder, betraktades som en angelägenhet för psykologisk teori och praktik.
Samtidigt med detta genombrott på bred front, om man nu vill tolka ovan uppräknade uttryck som ett sådant, så har humanismen under 1900-talet stått inför allvarliga utmaningar och mött sina skarpaste kritiker. Människan har med de natur- och samhällsvetenskapliga framstegen, genom dess medicinska, teknologiska och administrativa tillämpningar, inte bara åstadkommit världsomspännande och snabba kommunikationsmedel, minskad barnadödlighet och sjukdomsrisk samt ökad genomsnittlig livslängd – hon har också skapat dödslägren i Auschwitz och Gulag samt bomberna över Hiroshima och Vietnam. Människan har från rymden sett den planet som är hennes hem, vilket om något bör mana till större insikt om nödvändigheten av en global solidaritet och humanitet, men hon har också vållat de globala utmaningar som den ekologiska krisen innebär.
Inte bara har sådana som Hitler, Stalin och bin Ladin förlöjligat humanismen och dess ideal, utan den har också kritiserats av mer välmenande personer för sina brister: Den franske idéhistorikern Michel Foucault talade om ”människans död”, med vilket han menade att idén om människan som sådan är en uppfinning av 1800-talet. Inom humanvetenskaperna har man under 1900-talet fått allt större insikt om människan som en bärare av inte någonting substantiellt, utan snarare av olika struktursammanhang: språkliga, sociala, kulturella, etc. Det vi ser som den mänskliga individen är i stort formad av olika slags socialisation. Annan kritik liknande Foucaults är feministisk (Simone de Beauvoir, Judith Butler) eller s.k. postkolonial (Frantz Fanon, Edward Said). Med tiden har också en biologistisk människosyn, med betoning av genernas och evolutionens betydelse, fått ett allt större genomslag. Frågan om arv eller miljö är inte längre relevant. Den stora frågan är snarare huruvida det bortom de språkliga, sociala och biologiska kontexterna alls går att finna den individ som för humanismen är så central. Utan en kritisk omvärdering kan inte det humanistiska credo bli något annat än en läpparnas bekännelse, ett till intet förpliktigande sätt att försköna sitt moraliska kapital – hur mycket dess ideal än propageras.
Perspektiv inför framtiden: Humanitet, förnuft och bildning
Hur kan då en humanism för det tredje millenniet formuleras för att övervinna de brister som dess kritiker påtalat? Som Alf Ahlberg en gång påpekat, i sin utmärkta bok Humanismen: Historiska perspektiv och nutida synpunkter (1951), är humanismen i grund och botten en livsåskådning. Den kan inte – lika lite som socialism eller feminism – vara vetenskapligt motiverad. Som all livsåskådning bygger humanismen på en kärna av övertygelse, eller tro om man så vill, vad gäller ideal och mål. Sedan kan – och bör kanske också – medlen för att uppnå dessa mål vara föremål för vetenskapliga undersökningar. Enligt Ahlberg är det här som skiljelinjen mellan profan och religiös humanism går: hos den förra kan en vetenskaplig människosyn tjäna som grund för humanismen, medan den senare snarare hävdar att det hos människan finns något ”som på en gång är högre än människan men som hon likväl upplever som sitt innersta och sanna väsen”. Detta essentiella, som måste vara föremål för vördnad, är vad man kan kalla humanitet – gemensamt för alla människor i konkret mening.
Kritikerna av humanismen, ofta kallade antihumanister, har pekat på det ohållbara och ofta farliga i att alltför skarpt åtskilja människan från resten av verkligheten. Darwins teorier har idag blivit allmänt erkända, så till den grad att sociobiologiska föreställningar – ofta konservativa när det gäller sexualitet eller etnicitet – kan samsas med uppfattningen att djur och natur helt oproblematiskt kan exploateras i den hejdlösa tillväxtekonomins namn. Mot detta kan sägas att människan i någon mening naturligtvis är ett djur som vilket annat som helst, men hon äger samtidigt förmågan att reflektera kring sina givna förutsättningar. Man kan formulera det som att förnuftet, eller kulturen om man så vill, utgör hennes evolutionära försprång. Lustupplevelser kan äga ett egenvärde, men de behöver inte vara det enda, eller ens det högsta. Att som levnadsprincip ha ohämmad behovstillfredsställelse är inte individualism, utan blott naken, narcissistisk egoism. Människan är för det första ett socialt djur, med vilket menas att hennes välbefinnande förutsätter andra människors välbefinnande. Egoismen sätter den egna personen i första rummet; individualismen är en hållning där man erkänner varje annan individs rätt till välbefinnande i lika hög grad som sin egen. För det andra är människan som alla andra djur beroende av de ekologiska sammanhangen. Som von Wright argumenterat för, så bör människans herravälde över naturen förenas med en besinningsfullhet och beredskap att respektera det jämviktstillstånd som råder i naturen.
Humaniteten är, som vi ser, förenat med vad man kalla ett praktiskt förnuft eller gott omdöme. Hur uppnås då ett sådant? Jo, genom bildning förstås, skulle humanisten svara. Det bildningsbegrepp vi här vill propagera för kan förstås ur två perspektiv, omöjliga att helt skilja åt: dels den aristoteliska etiken, med dess betoning av odling av karaktären, dels den hermeneutiska kunskapsteorin, sådan den lagts ut av Hans-Georg Gadamer. Hermeneutiken uppstod som en vetenskapsfilosofi för humaniora (ett ord som lustigt nog betyder ungefär ’studier för att göra människan mänskligare’), men under 1900-talet har den utvecklats till en filosofi med giltighet också utanför den akademiska världen. I likhet med Humboldt betonar Gadamer språkets betydelse – det är ju främst det som skiljer människan från djuren och hjälpt henne utveckla sitt förnuft och sin kultur. Språket kännetecknas också av den dubbelhet som präglar den mänskliga tillvaron som sådan: det formas och förändras av den individ som brukar det, samtidigt som språket i gengäld också formar individen. Martin Heidegger, Gadamers mentor, var ibland mer nyanserad än Sartre i sin existentialfilosofi: Han talade om ”kastadhet”, med vilket åsyftades att människan alltid redan befinner sig i en situation som bär på mening av olika slag. Den enskilde har inte själv skapat sin värld. Men samtidigt är människan också ”kastande”, vilket också Sartre ansåg, då hon är engagerad i att skapa sin framtida värld. Överfört till hermeneutiken innebär det att vi alltid kan vidga våra vyer, det vill säga överskrida de kontexter som begränsar oss. Det är bildningens intellektuella sida: Att intressera sig för det Annorlunda, inte för att kunna känna igen sig – inte på något ytligt plan – utan snarare för att få förståelse för det mänskligas mångfald. Ökad förståelse för den Andre medför att man själv växer som människa, men det är i likhet med språket en process som aldrig kan fullbordas. Historien når aldrig sitt slut. Man måste utgå från att alltid kunna lära sig någonting nytt.
Trots att den katolska, medeltida filosofins intresse för Aristoteles kan ha bidragit till att ha gjort honom ideologiskt suspekt i somligas ögon, så är det viktigt att skilja på den aristoteliska metafysiken och den aristoteliska moralfilosofin. Den förra var ju en viktig grund för den världsbild som Nikolaus Copernicus och hans efterföljare såg till att avskaffa, medan den senare blev föremål för uppskattande studier från renässanshumanisternas sida. Aristoteles talade om arete, tidigare ofta översatt som ’dygd’, medan senare översättningar föredragit ’förträfflighet’, ’duglighet’ eller ’förtjänstfullhet’. Han ansåg att lycka (eudaimonia) är människans högsta mål. För att tala om moraliskt handlande måste man förutsätta aktörens frihet, att det goda inte är bestämt på förhand. Men för att kunna välja det goda måste man ha arete. Denna egenskap uppnår man genom övning i måttfullhet, ”den gyllene medelvägen”, dvs. en balans mellan övermod och feghet, slöseri och snikenhet, tygellöshet och känslolöshet, etc. För den som händelsevis inte uppskattar vare sig tyska eller grekiska filosofer, så kan liknande tankar återfinnas inom den buddhistiska traditionen. Böcker av Dalai lama är ju i våra dagar tämligen lättillgängliga.
Avslutningsvis kan Bengt Kristensson Ugglas Slaget om verkligheten (2002) rekommenderas. Det är en omvärldsanalys som lyfter fram hermeneutiken, ”konsten att tolka”, som en viktig strategisk kompetens i vår postindustriella, postmoderna och globaliserade värld. Där renässanshumanismen relaterar till reformationen och den vetenskapliga revolutionen; nyhumanismen hänger samman med upplysningen, human- och samhällsvetenskapernas framväxt samt de omfattande sociala och politiska omvälvningar som följde på franska revolutionen; likaledes kan den humanism som behövs för vår tid bara förstås mot bakgrund av vår tids förutsättningar. Som von Wright påpekat, så kan historiska kulturer som det antika Grekland eller Indien vara för annorlunda för att erbjuda lösningar för oss västerlänningar idag. Varje tid och varje kultur har sina problemformuleringar. Dock kan studierna av det Annorlunda lära oss att ställa frågorna på andra sätt än de invanda. Vem vet om vi då inte också kan nå fram till mer produktiva svar? Den västerländska kanon måste ge vika för det som Goethe kallade ”världslitteratur” – annars kan inte humanismen vara annat än konservativ. Det sant humanistiska ligger i en ständig beredskap att tänka om, att bildning aldrig kan vara någonting färdigt.
Litteratur
Då jag inte använt mig av notsystem eller litteraturhänvisningar i vanlig mening, även om ett flertal böcker omnämnts, så är följande förteckning att betrakta som tips för vidare läsning:
Ahlberg , Alf, Humanismen: Historiska perspektiv och nutida synpunkter (1951), Dualis Förlag, Ludvika 1992.
Aristoteles , Den nikomachiska etiken, översatt av Mårten Ringbom, Bokförlaget Daidalos, Göteborg 2004.
Azar , Michael, Frihet, jämlikhet, brodermord: Revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon , Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 2001.
Camus , Albert, Myten om Sisyfos ( Le mythe de Sisyphe , 1942), översatt av Gunnar Brandell och Bengt John, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2004.
* Människans revolt ( L’homme révolté , 1953), översatt av Gunnar Brandell, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2002.
Condorcet , de, Marquis, Människosläktets andliga förkovran ( Esquisse d’un tableau historique des progrès de l’esprit humain , 1793), översatt av Arne Klum, Carlssons Bokförlag, Stockholm 2002.
Dalai lama , Etik för ett nytt millennium (Ethics for the New Millennium, 1999), översatt av Alf Galvensjö, Egmont Richter, Malmö 2000.
Fukuyama , Francis, Historiens slut och den sista människan ( The End of History and the Last Man , 1992), översatt av Staffan Andræ, Norstedts Förlag, Stockholm 1992.
Gulyga , Arsenij, Immanuel Kant ( Kant , 1977), översatt av Håkan Edgren, Bokförlaget Daidalos, Göteborg 1988.
Kant , Immanuel, ”Svar på frågan: Vad är upplysning?” ( Beantwortung der Frage: Was ist Aufklärung? 1784), ur Östling, Brutus (red.), Vad är upplysning? Kant, Foucault, Habermas, Mendelssohn, Heidegren , översatt av Ulf Peter Hallberg et al., Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 1992.
Kristensson Uggla , Bengt, Slaget om verkligheten: Filosofi – omvärldsanalys – tolkning , Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 2002.
Kurtz , Paul, ”Humanistiskt manifest 2000: Ett upprop för en ny världsomfattande humanism” ( Humanist Manifesto 2000 ), översatt av Lars Torstensson, http://www.humanisterna.org/HumManifest2000.html
Liedman , Sven-Eric, Ett oändligt äventyr: Om människans kunskaper , Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2001.
Mendelssohn , Moses, ”Om frågan: Vad innebär upplysning?” ( Über die Frage: was heisst aufklären? 1784), ur Östling, Brutus (red.), Vad är upplysning? Kant, Foucault, Habermas, Mendelssohn, Heidegren , översatt av Ulf Peter Hallberg et al., Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 1992.
Schöldberg , Charlotta, ”Martin Heidegger om individualitet och det egna”, ur Glänta 1-2/2001.
Sartre , Jean-Paul, Existentialismen är en humanism ( L’existentialisme est un humanisme , 1946), översatt av Arne Häggqvist, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2002.
Weber , Max, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda ( Die Protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus , 1904), översatt av Agne Lundquist, Argos Bokförlag, Lund 1978.
Wright , von, Georg Henrik, Humanismen som livshållning och andra essayer (1978), Månpocket, 1996.
* Vetenskapen och förnuftet: Ett försök till orientering (1986), Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2000.
* Myten om framsteget: Tankar 1987-1992 med en intellektuell självbiografi (1993), Månpocket 1996.
Christer Eriksson (ria):
Instämmer i din uppfattning och beskrivning av den historiska bakgrunden.
Idéhistorien visar oss vägen till förståelse av tankens rötter men det filosofiska tänkandet har fått finna sig i att stå i skuggan av de mera renodlade naturvetenskapliga disciplinerna
de sista århundradena.
Det kan också ifrågasättas om det längre är möjligt att systematisera allt vetande och all kunskap i ljuset av kvantfysikens senaste rön.
Man kan ju alltid hoppas . . .
det är lite lustigt detdär med den relationella estetiken. referenser till den funkar lite som skällsord nuförtiden.. sehgal får ingen kram utav mej. men jag kan skaka hand. fraser däremot. mamma mia. Lars, tyckte du å martin var lite elaka mot henne i hur-man-blir-boken (läste något utdrag på nätet nyligen). frasers untitled från 2005 e ett genialiskt verk. naken eller ej. till skillnad från sehgal tar hon konekvenerna av sitt handlande. varande. producerande
RURIK (ria) Man framhäver gärna kvantfysiken som om det innebär ett paradigm-skifte för det vetenskapliga tänkandet endast för att vi inte ännu har lärt oss fastställa principerna för dess natur. Det finns i så fall exempelvis kulblixtar eller klotblixar som man än så länge inte lyckats hitta en förklaring på, utan bara en lös teori om att den består av plasma. Sedan är det många som betraktar Einstein’s teorier som ett paradigm-skifte i förhållande till Newton angående kroppar i rörelse. Där måste man också ha klart för sig att medan Newton’s teorier behandlade kroppar i långsam rörelse så är det ändå en avgörande skillnad i Einstein’s fall eftersom kontexten är annorlunda då det handlar om kroppar i snabb rörelse. Det handlade snarare om att Einstein kompletterade Newton. Ett ytterligare bevis på det är att man fortfarande lär ut Newton’s lagar i skolan.
RURIK (ria) Jag tycker också ibland att det är synd att filosofin har fått ge vika för naturvetenskaperna men det är viktigt att få med sig att vetenskapen är ett resultat av det filosofiska tänkandet och lämnar säkrare adekvata svar på hur världen hänger samman. Det var annorlunda under 500-talet e.k. där filosofin fick ge vika för kristendomen som stod i ett klart motsattsförhållande till det förutsättningslösa filosofiska tänkandet.
Ojdå, här var det många paradigm-skifte… 🙂
Det diskuterades väldeliga på 70-talet på landets kultursidor, runt ett avgörande paradigmskifte inom vetenskapen.
Vad jag kommer ihåg, så menade man att vetenskapliga rön är att betrakta under de parametrar man valt att ta hänsyn till. Dvs, det finns många parallellt existerande ”sanningar” – alla empiriska forskningsresultat är lika riktiga, under sina givna förutsättningar. Man förstod att valet av parametrar är personligt.
T ex ”ersätter” då inte Einsteins teorier Newtons.
Det gick en utmärkt serie på TV då också, som förklarade vetenskap ur just den synvinkeln. Jacob Bronowski’s Människans framsteg. Carl Sagan är kanske mer känd – han var en efterföljare till JB.
Sen minns jag att de som sysslade med humaniora var lite putta – för att inte riktigt ”fick va’ me'” i diskussionen…
Antar att de inte riktigt ansågs behöva det paradigm-skiftet. 🙂
Christer Eriksson (ria):
De senaste rönen som också slutgiltigt löser de problem Bell`teorem skapade ,är mer än ett paradigmskifte – faktum är att det logiska tänkandet baserat på empirisk kunskap förvandlats till litteratur.
Forskarna har faktiskt stora problem med att defeniera det de har bevisat i temporär avsaknad av relevanta begrepp !
( I varje fall är det mycket svårt för en lekman att förstå och förklara)
Cecilia: Huruvida man ska tillämpa vetenskapliga metoder på humaniora är bekymmersamt men ta exempelvis kognitiv beteendevetenskap inom psykologin så har det haft en viss framgång i förhållande till Freud och Jung. Problemet är, som sagt, att en rent mekanistisk förklaringsmodell där allt har en orsak och en verkan genast kommer i konflikt med tanken om den fria viljan, eftersom alla skeenden är deterministiska.
Christer Eriksson (ria) :
Jag har stor tro på att ett filosofiskt tänkande som kan verbalisera kvantfysikens senaste rön kommer att återge filosofin dess rättmätiga plats i den vetenskapliga hierarkin.
Kan dock inte se hur det ska kunna åstakommas eller vem som ska påta sig uppgiften.
P.S. Inlägg väntar i spamfiltret som ger en bakgrund till detta resonemang.
Christer:
Jag förklarade nog dåligt…
Vad man insåg är att den fria viljan också ”ingick” i naturvetenskaplig forskning. Och att just den mekaniska förklaringsmodellen du talar om, inte alls står i konflikt med det.
som jag förstått det…
PS. Att bunta ihop Freud och Jung, är väl lite att ta i ;-).
Cecilia: Jag kanske inte uttryckte mig så tydligt själv. Jag menade att naturen och människan skiljer sig på ett avgörande sätt genom att människan är, som John Locke uttryckte det ett ”tabula rasa”, ett oskrivet blad. Djuren har exempelvis instinkter som är medfödda, medan vi har ett förnuft som vi hela tiden måste använda för att träffa rätt val för vår överlevnad. Släng en hund i vattnet och den vet redan på förhand hur man simmar, vi kan förutse det. Själva drunknar vi direkt om vi inte har lärt oss simkonsten. Freud ville förklara psyket gentemot vårat förhållande till fadern. Exempelvis kognitiv vetenskap utgår från den materialistiska världsbilden om orsak och verkan där våra tankar skapar förutsedda känslor och beteenden.
Karin. Institutionell kritik är svårt och även Fraser omfamnas av konstvärlden. Är hon ens kontroversiell? Hennes insats är att hon formulerat problemen och visat hur svårt det är att göra något mer.
RURIK (ria) Jag tycker också att filosofin får oproportionellt liten plats i undervisningen. Varken i grundskolan eller gymnasiet finns ämnet på skolplanen. Först på universiteten och högskolan kan man lära sig det. Det blir ändå fel att ställa vetenskapen i ett motsattsförhållande till filosofin. Vetenskapen har bevisat sin bärkraft genom hela den tekniska utveckling som har följt i spåren av vetenskapliga upptäckter. Vetenskapen har uppstått som en direkt konsekvens av den filosofiska viljan att förstå världen. Genom att pröva teorier gentemot empiriska data så har vi uppnått ett samhälle som saknar motstycke i historien. Filosofin har också sin speciella och viktiga roll som är helt fristående från det vetenskapliga förhållningssättet när det exempelvis handlar om begreppsbildning.
Den stora utmaningen för mig är självklart frågan om jag kan förändra min livsstil till en som är hållbar.
Det är inte många bland svenska ledarskribenter eller bland medarbetarna på SVT som vet vad Anfal är; skrev signaturen Tapani här på bloggen nyligen.
Det är populärt i Sverige idag att leka Irakexpert. Vem som helst har rätt att göra det. Det ställs inga krav på den som vill utnämna sig själv till Irakexpert. Man måste inte besitta specialkunskaper om Irak eller äga kännedom om Anfal. Och det krävs ens inte att man ha varit i Irak för att få bli Irakexpert. Det är snarare en fördel att man aldrig varit i Irak och inte känner till så mycket om Iraks historia, befolkning och förhållandena där. Ju ignorantare desto korrektare åsikter.
Åsikter om Irakfrågan finns det gott om i dagens Sverige, men kunskaperna är ytterst skrala och de konstruktiva idéerna på hur man ska lösa Iraks problem lyser med sin frånvaro.
Det är med andra ord precis som det brukar vara!
Kurdistan puts out welcome mat for Westerners
”The Kurdish people are very open, very friendly”
”The women even dress in a very Western style. You don’t see any burqas in Kurdistan”
”The Kurds are very peaceful people,” ”They don’t seem to have the tribal angst that you find in other regions of the Middle East.”
”We heard some amazing stories meeting with people who were able to survive the atrocities under Saddam. ”But one of the beautiful things about the Kurds is that they didn’t seek out revenge. They’re saying, ’Let us live in peace and govern ourselves.’ It was very encouraging.”
Så skriver Steve Stephens:
http://www.krg.org/articles/detail.asp?lngnr=12&smap=02010200&rnr=73&anr=22810
Kurdistan visar vägen
Ett samhälle som kastat av sig religionens ok och som med stora kliv stegar mot modernism, välfärd och demokrati.
I Suleymania och Hawler ser man faktiskt färre beslöjade kvinnor än i Stockholm och Göteborg!
Fortsättningen på Kurdistans saga hänger i mångt och mycket på västmakternas agerande med USA i spetsen. Måtte västmakterna förvalta detta vänligt sinnade land på rätt sätt!
TJ: om tillräckligt många svenskar förändrar sin livsstil till en som är hållbar kommer sönderfallet av vårt samhälle att accelerera. För då följer ett ekonomiskt sönderfall som påbyggnad på mångkulturens.
Att förändra tillräckligt många människors livsstil kräver global diktatur och är politiskt omöjlig. Så naturförstörelsen och övrigt förfall kommer att fortgå till efter Stora Kriget. Därefter finns nya möjligheter. Att ett totalt kärnvapenkrig skulle utsläcka hela mänskligheten är bara trams.
Frågan om yttrande- och handlingsfrihet gentemot muslimer (och för muslimer) blir nu akut, sedan påven på påskaftonens stora kvällsmässa (då av tradition konvertiter ska döpas) döpte 55-årige Magdi Allam, född i Egypten som muslim, idag vicedirettore för stora Corriere della Sera.
http://erixon.com/blogg/?p=439
Allam har i tidningen berättat att han sedan fem år lever under ständig bevakning, med beväpnad karabinjär-eskort varje gång han ska ut, sedan öppet tagit avstånd från Hamas och Iran och deras terror-metoder. För den som kan läsa italienska finns texten här:
http://www.corriere.it/cronache/08_marzo_23/conversione_magdi_allam_34d0da06-f8ac-11dc-8874-0003ba99c667.shtml
Och tidningsmän i Italien och världen över accepterar tyst att en bestämd grupp hotar en ledande tidningsman till livet, år efter år efter år. Man blir inte direkt imponerad när man ser hur de kryper inför ”insurgenter” och ”frihetskämpar” av den ullen, och spottar på Bush som försökt ta itu med dem.
TJ :
En hållbar livsstil ställer krav på vissa insikter.
Bl a bör man känna till vad som är ohållbart .
Hur ser din analys ut – vad hotar , vilka konsekvenser fruktar du och finns det någon lösning på problemen ?
Att finna svaren på dessa frågor är nog för de flesta den stora utmaningen.