Del 358: Kritisera eller kränka

Alldeles ofrånkomligt är att islamdebatten går vidare. Mina hundar är ett bränsle att antingen ta avstånd ifrån eller hylla. Klart att denna diskussion också är en del av konstvärldens bekymmer. Konstvärldens problem har alltmer kommit att handla om svårigheterna för en kritisk vänsterpolitik. Det är inte lätt att finna en motvikt mot supermakten USA, kapitalismens högborg. Tidigare fanns det Sovjet och Maos Kina vilka kunde lägga lite press från en vänsteraspekt – men visade sig synnerligen dubiösa. Var finns dagens utmanare? Ja, det blir återigen en tvivelaktig samling, extrema muslimer.

USA har naturligtvis smutsiga händer och en kratta till president. Men vi väljer ändå USA som försvarare av de värden som väst inte kan tänka sig ge upp. Strängt taget har vi inget alternativ.

Upplysningsprojektet är det vi kan spela med, en vetenskapligt baserad verklighetsuppfattning, demokrati och rätten att kritisera. Och en sak må vara klar, alla former av ”tomtar och troll” och annan vidskepelse kan räkna med att drabbas av kritisk framfart.

Nu är ju frågan om mina hundar skall räknas som kränkning eller kritik. Så här skriver Ann Heberlein (teologie doktor och universitetslektor i Lund) i dagens SDS om yttrandefriheten i hundform:

”Visst är det möjligt att bedriva religionskritik med hjälp av konst, men det är skillnad mellan att kritisera och att kränka. Kritiserar gör man på goda grunder, för att visa på svagheter eller felaktigheter i ett resonemang eller i en praktik, i syfte att förbättra eller förändra någon eller något. Att kränka innebär att nedvärdera en människa, hennes övertygelser eller livsstil utan sakliga skäl, utan någon intention att förändra, förbättra eller skapa något nytt.”

Här är jag utsedd att vara en kränkande bad guy. Men det kan jag inte gå med på. Som jag redan nämnt är vidskepelse något som måste markeras som sådant. Det är väsentligt att föra fram att det finns en ateistisk linje som inte på något sätt kan finna det rimligt att upphöja profeten till en okränkbar särbehandling. Jag säger det igen: Religioner är aldrig trevliga.

Dessutom har vi vänsterflirten med islam. Fattiga muslimer kan av vänstertradition inte angripas och de är i diverse konstellationer fiender till USA och dess lakej Israel. Här finns något som inte stämmer och som trängt sig djupt in i vad som är politiskt korrekt i världen såväl som i konstvärlden.

I Jönköping Nu skriver Erik Lindfelt om Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo. Den utställningen försvaras med att det är en intern västerländsk självkritik. Artikelförfattaren menar att Muhammed skall framställas av muslimer för att det skall bli rätt. Väl naivt; i muslimska länder finns ingen västerländsk självkritik och yttrandefrihet och just denna brist vill åtskilliga muslimer importera till väst. Det är befogat att säga nej tack. Man kan självfallet diskutera taktik. Skall västs upplysningsidéer gå lite varligt fram med de kulturer som tror att det finns något som är okränkbart och ställt utom all kritik?

Per Bauhn (professor i praktisk filosofi vid Högskolan i Kalmar) har i SvD skrivit om den olyckliga konsekvensen av särbehandling av invandrare. Det är ingen enkel sak att visa förståelse i alla riktningar.

Var har vi då konsten med sin dominerande sociala kritik? Den stora Documentautställningen i Kassel har passerat halvtid och på de första 50 dagarna fått in 330 000 besökare. Det kan alltså bli ett nytt rekord innan man blåser av den 23 september. En framskjuten kandidat till bästa verket är Anwar Kanwars The Lightning Testimonies, en videoinstallation med flera projektioner och som handlar om våldtagna kvinnor i Indien och ett historiskt minne om övergrepp och orättvisor. Okontroversiellt och praktfullt estetiserat är det nog den väg som konsten får slå in på när den skall göra sin reträtt från det socialkritiska projektet ”rädda världen”.

Amar Kanwar The Lightning Testimonies 2007

Och ett litet bidrag till min hotbild har jag också fått, ett sms: ”Lever du än?”