Del 338: Video och naket liv, Documenta

På norska Kunstkritikk har Eivind Røssaak skrivit om några av filmerna som visas på Documenta. Hans beskrivningar och analyser kan vara värda att stifta bekantskap med. Inte minst mot bakgrunden att informationen i Kassel om konstverken är synnerligen bristfällig. Eller snarare medvetet så. Buergel vill inte att hans curatorestetik skall störas. Vill man veta mera får man hyra lurar och lyssna på Buergels mässande. Insatta konstvärldsmedlemmar kan naturligtvis inte stå ut med en sådan till pedagogisk diktatur gränsande förnedring. Istället får man läsa på hemma.

Men innan jag skriver några ord om Røssaaks text går min tanke till den enda kommentar som kommit på hans artikel. Nutiden har fått kadrer av privata åsikts- och ordningspoliser. De två intressantaste grupperna är miljöpoliserna som bevakar hur andra sköter sin källsortering och åsiktspoliserna som närsynt granskar alla uttalanden som kan uttrycka politiskt inkorrekta åsikter. Rössaak har fått en ordentlig uppsträckning för att han råkat skriva ”det mäktiga och magiska Indien”. Sådant är enligt åsiktspolisen rasistiskt.

Nå, recensenten har valt fem filmer, Hito Steyerl (Lovely Andrea), Harun Farocki (Deep Play), Tseng Yu-Chin (Who’s Listening No. 1), James Coleman (Retake on Evidence) och Amar Kanwar (The Lightening Testimonies).

Av dessa kommer nog Steyerls att lämna det starkaste intrycket. Hennes film om japansk bondage, som också var en kortvarit trailer för Documenta, handlar mer om konsten att binda än om sex. Farockis video utspelas i fotbollsmatchens värld. Tseng Yu-Chins film om barn som får yoghurt kastat i ansiktet är medryckande för den norske kritikern (en helt annan associationsbana som slår de flesta som ser den gör att den kanske inte är så lustig). James Coleman är en i konstvärlden mycket respekterad konstnär som arbetar med långsamhet, med flera tolkningslager och noggrannhet. Amar Kanwar låter våldtäktsoffer komma till tals.

Artikelförfattaren intresserar sig för Buergels tema ”det blotta (nakna) livet”, ”livets grundförutsättningar. Kan något sådant fångas i konsten? Røssaak frågar sig om konsten som återgivning och reflektion kan nå fram till detta. Det är dock långtifrån kristallklart vad som menas med det ”nakna livet”. Man kan anta att det syftar på alldagligheten, det oreflekterade som infinner sig i den ständiga lunken, endast någon procent av ett människoliv är ägnat åt att tänka efter och medvetandegöra. Är det överhuvudtaget intressant? Eller har vi bara ett utslag av konstvärldens längtan efter att träda ut ur sig själv och finna någonting ”verkligt”?

Kanske måste detta spörsmål om livet kontra konsten återigen ställas. Det har sin historia. Vi kan minnas Debord och situationismen. När konsten kopplades in i tillvaron visade den sig, hur man än vände och vred på den, frammana en förkonstlad borgerlighet. När politiken blev en aktuell möjlighet i konsten kom så småningom frågan om varför de sociala frågorna skulle ventileras som konst, en plats med i sådana sammanhang uttalad ineffektivitet. Den relationella estetiken blev inte heller en befriande öppning mellan liv och konst. Även där slutade det med konstprojekt, biennaler och konstmässor.

Låt mig säga så här: Konsten har alltid en diskurs på en hög reflektionsnivå. Det nakna livet har ingen sådan, och kan inte heller ha det. Då skulle det inte handla om det nakna livet. Konsten kommer därför alltid att stå med foten i spjället när det rör sig om livet utanför.

coleman-doc.jpg
James Colemans högstämda video Retake on Evidence, 46 minuter monolog: “Why are you here, what is the meaning of this gathering? What is real life?” Och varifrån kommer texten? Många har undrat och det är inte så enkelt att uppfatta den. Här är några rader till:

“… Oh site of woe, what fury hast seized thee? Wretch that I am, where art thou now? Where do I wander? Wither art thou fled? Sunk, into inutterable horrors. Detested never-ending night, the cloud of darkness thickening round beyond expression, beyond hope…”

Det här inlägget postades i Grand Tour 2007, Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

2 svar på Del 338: Video och naket liv, Documenta

  1. Christina Andersson skriver:

    Genom att förstora,koncentrera,omarbeta,gestalta,förkonstliga… delar ur “det nakna livet”,försöker konsten att göra verkligheten verkligare än den verkligen är!Upptäckter av vissa aspekter i “det nakna livet” kan göras av flera/andra än konstnären….och på sätt får frågan om vad t.ex. “det nakna livet” består av, ett mera mångfacetterat svar…och ständigt nya perspektiv,bollas tillbaka till konstnärerna…….

  2. Lars skriver:

    Hej Christina. Du förstod kanske att min senaste artikel var ett svar på din kommentar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.