Natalia Kazmierska har skrivit om arbetarrörelsens stora konstsamling i Expressen. Den står lagrad i undanskymda lokaler men är nu föremål för en utställning på arbetarrörelsens arkiv. Arbetarrörelsen kulturella ambitioner har alltid varit något som kan betecknas som missriktade ambitioner. Att vilja den smala konstvägen men ändå inte utan samtidigt och istället en folkligare och mera populär.
”Det konstiga med arbetarromantiken är att den alltid varit så himla borgerlig”, skriver Kazmierska. Tja, så konstigt är det nu inte. Konsten kommer från borgerligheten och det gör även arbetarrörelsen. Alternativet till det borgerliga är det folkliga och det har prövats många gånger. Då blir det folkdräkt och folkdans, gammalt hantverk och industriminnen. Ingen kan i längden entusiasmeras av detta.
Kazmierska skriver vidare: ” Precis som idéhistorikern Per Sundgren visar i sin nypublicerade avhandling Kulturen och arbetarrörelsen (Carlsons) har vänstern och högern sen urminnes tider förenats i ett bottenlöst hat mot nymodigheter och folklig smutskultur – oavsett om det sen handlat om dansraseri, förbrytarlitteratur, kolorerade serietidningar, schlager, dokusåpor, handväskor eller kubism.”
Även det är lätt att förstå. Borgerligt förfall, dekadens, vägen bort från det enkla och sunda som arbetarrörelsen alltid har velat tro att den besitter. Samtidskonstens obegriplighet blir också ett problem för en så bred rörelse.
Kazmierska är onekligen bäst när hon delar ut sina piskrapp. Det är som bekant betydligt svårare att vara konstruktiv. Och recensenten har plötsligt fått en uppflammande kärlek till arbetar- och vardagsrealismen:
”…här finns också något som samtidskonsten numera lider fullständig brist på, nämligen verklighetsförankring. /…/ Här finns helt enkelt en vardagsrealism som totalt portats från Moderna museet, Venedigbiennalerna och galleri Andréhn-Schiptjenko i dag.”
”Portad vardagsrealism”, jaha då skulle (på Venedigbiennalen) Emily Jacirs video om mordet på Abdel Wael Zwaiter, Sonia Balassanians intervjuer om krigserfarenheter som människor gjort i Armenien osv., inte få räknas med? Eller är Kazmierska ute efter samma sak som Roger Buergel på Documenta ”det blotta livet”?
Det verkar intressant men när Kazmierska skall bekänna färg kastar hon fram Hildur Hult-Wåhlins målning från 1899, Agitatorn. Den ser ut så här:
Kazmierska beskriver den på följande sätt:
”Byggjobbarna har lagt ifrån sig verktygen och ställt sig i en ring runt en kostymklädd politruk, som viftar upprört med den lilla röda och propagerar för socialismen. Sågspån som yr, uppkavlade ärmar, frågande ansiktsuttryck.”
Det är inte så mycket som yr. Vad vi ser är en salongstablå med uppställda och i poser fastfrusna teatergestalter och där allting är så tydligt och klart att ingen kan ta miste på vad scenen vill berätta. Att försöka väcka salongsmåleriet till liv är inte värt mycket mer än en gäspning.
Hult-Wåhlin är en tämligen okänd målare som levde mellan 1872-1904.
Petigheten vaknar ur sin grav och anmärker: hon heter faktiskt Natalia i förnamn.
Tack Olof. Jag behöver någon som gör lite manusläsning. Felet är åtgärdat – och fortsätt gärna med att se över detaljerna i texterna. Jag uppskattar det.