Del 324: Venedig och konstteorin

I dessa dagar har vi mycket konst och praktiskt taget ingen konstteori. Ännu en liten tid lär nog gå innan den saken ändrar sig. Men några små korn kan dyka upp och idag är det Nils Forsberg som kommit till skott när han recenserar biennalen i Expressen. Jodå, han är ganska nöjd. Det är det allmänna omdömet; Robert Storr har fått klart godkänt av de flesta skribenter. Se också Ulrika Stahre i Aftonbladet. Och varför inte se på en fransk? Forsberg har också ett par rader om teori:

Konsten kommer före teorin och fångar och inkorporerar osorterat tillvarons och erfarenheternas alla nyanser, motsägelser och inkonsekvenser. Konstens tempus är presens.

Det är väl att ta i, Forsberg tycks tro på den heliga konsten, att den äger en enastående förmåga att fånga in världen. Snarare kan man säga att teorin kopplar ett grepp om konsten och konsten vrider sig ur detta. Systemet är konstruerat på det sättet, konsten skall inte vara klar, men får inte heller bli alltför oklar. Det är absolut förbjudet att någon teori skall kunna förklara ett konstverks mening. Så sker detta famntag om och om igen. Ingen klarar sig utan den andre och det går inte heller att säga att någon var där först. Det händer att teorin och konsten byter plats, så att teorin står för nydanelsen och därmed sammanhängande oklarheter. För vi måste komma ihåg att ingen teori är solklar. Lika mycket ansträngning som man lägger på att med teori förklara konsten, lika mycket möda har man med att förklara hur en viss teoretiker och teori skall förstås.

Förmodligen kan man läsa av i varje fall smärre teoretiska förändringar i samtidskonsten. Som det är allom bekant har steget från form till innehåll som det grundläggande inslaget i konsten blivit genomfört. När det gäller innehållet är det inte mycket att välja på, det blir det sociala som lika självklart måste behandlas kritiskt. Socialkritiken kan med andra ord knappast fördrivas. Men det tycks ske en väsentlig förskjutning av tyngdpunkten. Det förefaller som om konstvärlden på allvar insett att de socialkritiska ambitionerna är kraftlösa och att framvisandet av politiska teman är en intern affär där det i praktiken handlar om att finna former, variationer och uttryck för den egna profilen. Det tycks vara vägen bort från den överambitiösa socialkritiken.

prince-e-3556.jpg
Internationella konflikter är populära i konstvärlden. Emily Prince (noterad i artfacts) har med sina teckningar av de amerikanska offren i Irakkriget (3556 st) gjort sig populär i konstvärlden. Hon har också gjort relationella teckningar.

Det här inlägget postades i Grand Tour 2007, Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

2 svar på Del 324: Venedig och konstteorin

  1. Rasmus West skriver:

    Emily Prince känns ju inte direkt överspännande. Måhända avfärdar jag det för snabbt, men är det inte väldigt utdaterat? De relationella teckningarna utvecklar knappast det relationella på något sätt och irak-teckningen är ju direkt illustrativ..

  2. Lars skriver:

    Du har så rätt Rasmus. Emily Prince är alltför illustrativ. Men samtidigt så vinner hon snabb och aktuell uppmärksamhet. Engångskonst.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.