Idag utbröt den stora härvan med Andy Warhols Brillo Boxes från 1964. Säkert är det många som känner till hans legendariska utställning i New York där inte minst filosofen och konstkritikern Arthur Danto drabbades av en stor insikt: Att allting kan vara konst.
En av de mera betydelsefulla händelserna i modern konsthistoria. Självfallet är lådorna intressanta för museer och samlare. Och för marknaden. Warhol tillverkade en hel del sådana boxar och ställde ut dem flera gånger. Men det behövdes ännu fler och Warhol sanktionerade att andra producerade boxar till diverse utställningar. Ytterligare en variant är möjlig: att det tillverkades boxar som inte var sanktionerade.
De senare blir av särskilt intresse när de dyker upp på auktioner som ”äkta vara”.
Det som är dagens nyhet är om Pontus Hultén har gjort sig skyldig till oegentligheter genom att låta producera nya boxar efter Warhols död. Dessa kan sedan ha sålts som Warholboxar.
Spelar det någon roll? Det gör väl trots allt det. Så länge vi har konsthistoriska museer och en konstmarknad är äkthetscertifiering något som är nödvändigt. Ur konstteoretisk synvinkel är frågan om någonting är äkta eller inte av ett visst intresse. Se här på äkthetsgradering:
1. Föremålet är tillverkat av konstnären.
2. Föremålet är inte tillverkat av konstnären men gjort efter dennes godkännande och med noggrann kontroll.
3. Föremålet är inte tillverkat av konstnären men sanktionerat av denne utan att någon särskilt kontroll blivit gjord.
4. Föremålet är tillverkat av personer i konstvärlden som haft långtgående kontakter med konstnären – men de är inte sanktionerade.
5. Föremålet är tillverkat av någon som inte haft någon kontakt med konstnären.
(Ett kuriosum, som förekommer, är när i fallet 4) och 5) konstnären går med på att godkänna föremålet som äkta)
Äkthet blir alltså en fråga om graden av konstnärlig närvaro, muntlig eller skriftlig sanktionering. Den moraliska gränsen i konstvärlden går, ganska självklart, vid nr 3. När man landar på nr 4 är det inte försvarbart – om objekten prånglas ut som äkta.
Det kan vara ett sådant fall vi fått här. Tragiskt för den stora legenden Pontus Hultén om det visar sig att han, efter sin död, blivit ertappad med byxorna nere.
Konsten påverkas inte nämnvärt. Men marknaden blir indignerat ledsen. Vi kan ju trösta oss med att den har råd med det.
Bild av Brillo Boxes i Stable Gallery 1964, trä och silkscreen
Intressant! Jag håller med dig och skulle vilja vara så fräck och likna det hela vid Warhol som varumärke. Hultén kan liknas vid företaget som kopierar Canada Goose-jackor… Eller ja, kanske inte hultén personligen, men fenomenet tycker jag kan liknas vid det. Det hela är väldigt intressant, kika gärna in till mig, jag har också skrivit ett inlägg om det här 🙂
Trevlig dag!