Del 311: Den levande kroppen, Michel Onfrays egodicé

Ytterligare en bok av Michel Onfray finns nu på svenska. Den förra, Handbok för ateister kom i fjor (del 155). Men nu är det Kraften att leva. Det är en, inte minst ur konstens synpunkt, betydligt intressantare skrift. Den bör läsas.

Michel Onfray är som sagt fransk filosof men mycket speciell. Han skriver på samma gång för en bred och smal publik och är en välkänd gestalt i medierna. Onfray vill verkligen skapa alternativ och utmana filosofins traditionella institutioner. För detta ändamål har han inte bara utvecklat en ”motfilosofi” utan även upprättat ett universitet i Caen i Normandie. Ett folkuniversitet öppet för alla och avgiftsfritt. Man tar inte emot statliga pengar. En del av finansieringen sker genom de stora inkomster Onfray har genom sina skrifter som säljer i stora upplagor. Det kan vara värt att besöka universitetets hemsida. Den är visserligen på franska men även för den icke fransktalande går det att läsa ut en hel del. – För övrigt är det en franskspråkig rörelse, Onfray talar faktiskt inte engelska. Det är först nu som han har börjat bli översatt till det språket. – Man kan följa sådana ämnen som ”Klassisk jazz”, ”Filosofi för barn”, Onfrays egen serie om en filosofins mothistoria. Det finns även en avdelning för samtidskonst.

onfray-upkorr.JPG
Anslag för universitetet i Caen

En av Onfrays teser handlar om subjektet. Vi gör och tänker utifrån vilka vi är eller har blivit. Han har här något som kan spela en roll när det handlar om samtidskonstens nya subjektivitet. Onfray används inte av DIS, eller, skall jag säga, obetydligt. Han deltog i en diskussion vid biennalen i Montreal 2002. För han är en kontroversiell gestalt som utan omsvep angriper de starka akademiska kotterierna i Paris. Man kan därför räkna med att det kan dröja innan han blir legitimerad av samtidskonstens internationella företrädare. Vi skall komma ihåg att Sverige aldrig kan ta till sig någon teoretiker direkt; det måste ske genom att vi importerar någon som redan blivit flitigt använd i konstnärsdiskurser utanför landet. Sålunda är det lång väg till de svenska diskurstexterna.

Men det finns en rad saker hos Onfray som kan vara av intresse för estetiken. Inte minst hans sått att tänka om ”den levande kroppen”. Eftersom han är en fanatisk religionsmotståndare är kroppen det utrymme som korresponderar med själslivet, varför vi bör bejaka dess signaler och förstå dess uttryck. Ett av hans begrepp är hapax existentiel, det han kallar den ”avgörande stunden för varje filosofiskt projekt”, en särskild fysisk upplevelse. Samtidskonsten får också ett betydande utrymme. När filosofer skriver om samtidskonst skall man alltid dra öronen åt sig. Och det kan man göra med hjälp av Onfrays subjektivetstes: varje subjekt vill något med det man gör. Onfray skall på filosofers vis använda konsten för sin filosofi och han tar i ordentligt men kanske inte helt obefogat: ”En konstnärskropp, en förnämlig kropp bestämd att vinna kunskap genom avgrunderna”. I varje fall är det ett utmärkt citat i en konstnärsintroduktion.

Onfray beskriver sig som hedonistisk vänsternietzschean. Även postmodernisterna tog sats från Nietzsche, de grekiska sofisterna och försokratikerna. Men Onfray kombinerar detta med att hylla förnuftet som blev illa åtgånget i det postmoderna genombrottet. Han drar sig inte för att återupprätta Descartes.

Den alternativa filosofihistorien är en uppgörelse med traditionen. Det är ingen enkel uppgift och Onfray forcerar i sin skrift hindren i rask takt. Självfallet är det en utmaning med mycket läckage och utan att skruvarna i hans konstruktion är tillräckligt åtdragna. Men så är villkoren när någon ger sig på att ifrågasätta hela system.

Onfray inleder boken med att tala om vem han är. Och han har en speciell historia eftersom han placerades på barnhem vid tio års ålder, ditsänd av en mor som av psykiska skäl inte kunde dra jämnt med sonen. Han kommer från enkla förhållanden, något som är ovanligt för filosofer. Men då blir det också möjligt att ställa ovanliga frågor som den ofta citerade: ”Vad kan en prostituerad säga till en filosof?”

onfray-bok.jpg
Michel Onfray: Kraften att leva, Nya Doxa 2007

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 311: Den levande kroppen, Michel Onfrays egodicé

  1. Rasmus West skriver:

    Intressant..

  2. Förläggaren skriver:

    Det måste vara en mycket intressant förläggare
    som ger ut en sådan intressant bok. Jag tror
    att det är just förläggaren som är den mest
    egocentriske av de bägge. Eventuellt borde
    Onfray bytas ut mot förlägarren. Det är
    möjligt, eller kanske troligt, att han skulle motsätta
    sig detta. Förläggaren är dock i nuläget något för
    fet, enligt vissa källor, för att riktigt göra sig
    på bild. Förläggaren lär också glädja sig åt
    att Onfray kommer till Sverige i början av Oktober.
    Han ser fram emot de sinnliga njutningar. Hur skall
    då kunna avstå från att bli ännu fetare?

    Med vänlig hälsning

    En god vän till förläggaren

  3. Klas skriver:

    Bland de bästa böcker jag någonsin läst!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.