Del 313: Förändringens lätta bris

Håkan Nilsson konstaterar kort och gott i DN efter att ha besökt Kungliga Konsthögskolans avgångsutställning att ”Konstobjektet är tillbaka och den relationella estetiken har somnat in.”

Inte precis någon överraskning. Förändringen, som jag har skrivit om åtskilliga gånger, har varit på väg under rätt lång tid, i varje fall har man kunnat notera den under mer än ett år. De svenska konsthögskolorna häktar alltså på denna trend, något som också märks i utställningen ”På spaning efter det jag som flytt” på Bonniers konsthall. Milou Allerholm skriver om den i DN: ”Inom konsten har man talat om en gotisk sensibilitet, om hur konstnärer har vänt sig mot fantasins och det fantastiskas domäner.” Och: ”en motreaktion mot den programmatiskt politiska konst som varit tongivande under många år”.

Vi har alltså en allt säkrare bild av en förändring men den är förrädisk. Det finns ingen teori och föga substans.

Förändringar i konsten är av två slag. Dels har vi mera påtagliga omvandlingar som när postmodernismen gjorde sitt inträde och skapade den klassiska generationsmotsättningen. Då var det enklare för den yngre generationen att hävda sin position som naturliga företrädare för ett nytt synsätt. Dels har vi förändringen inom ett system som kan fyllas ut med nya fält. Socialkritiken och den relationella estetiken har härbärgerat sådana möjligheter. Som det förefaller fram till nu. Skall man emellertid beskriva vad som faktiskt sker är det snarast en urvattning av socialkritiken (som inte försvinner, långt därifrån) eftersom den fylls ut med estetik och objekt. Några direkta spår av ”jagorientering” är svårt att upptäcka annat än indirekt: När objektet ökar i betydelse återfallet det i större utsträckning på konstnären.

Dessutom har vi den på högvarv aktiva marknaden som ser till att hålla liv i allting som är gångbart som säljbara varor och sådant som ser ut som ”riktig” konst. Ur detta kan man dra slutsatsen att vad vi betraktar är en rad kompromisser. Konstobjektet är tillbaka, men inte alls helt och hållet, den relationella estetiken har fortfarande ett otal vägar att visa sig.

Man kan också fråga sig vad de unga konsthögskolestudenterna skall knyta sig till. Det finns som sagt inte tillstymmelsen till en fix och färdig ny teori eller inriktning. Ur ett sådant perspektiv kan man förstå att det måste bli som det alltid blir, de unga konstnärerna kommer att fortsätta utifrån de tongivande konstnärer som fortfarande inte nått stjärnstatus.

Jag kan tänka mig att Documenta 12 kommer att spela en icke oväsentlig roll i detta. Mycket tyder på att vi kommer att få se ett brett fält av verksamheter som visar tidens önskan att blanda alla kända funktioner. För det är trots allt bland de uppåtgående konstnärerna det sker, de konstnärer som varit med ett tag men inte tillräckligt länge för att ha konstruerat sin väsentliga insats och skapat sitt påtagliga varumärke.

På Venedigbiennalen blir nog utbytet mindre. Där får man nog räkna med att leta efter intressanta enskildheter.

En sak, som i sig är intressant, är att de gamla lejonen nu utan skam kan framträda som mer traditionella konstnärer. Konstnärsödet tecknar sig just nu på följande sätt (i bästa fall): uppstigande, insats och etablering (med betoning på innehåll) samt sedan en avslutande och helt öppen bekännelse till det estetiska. Se exempelvis på gamle Sigmar Polke (14) som tycks helt och fullt ha stigit in i denna roll. Eller för den delen Marc Quinn (517).

polke-the-axis-of-time-2007-en-av-sju-venbi.jpg
Sigmar Polke The Axis of Time 2007 (kommer att visas på Venedigbiennalen

quinn-sphinx-nike-painted-bronze-2007.jpg
Marc Quinn Sphinx (Nike) målad brons 2007 (visas på Mary Boone)

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

15 svar på Del 313: Förändringens lätta bris

  1. Samuel skriver:

    Hej Lars,
    jag har följt ditt resonemang om det ”subjektivas” intrång i konstvärlden med stort intresse. Utan att smickra mig själv allt för mycket kan jag säga att jag varit inne på dessa tankegångar de senaste åren(http://www.exibart.com/profilo/eventiV2.asp/idelemento/19952). Faktum är att mitt engagemang i Vilks-bloggen har sitt ursprung i ett projekt jag gjorde i enlighet med dessa tankegångar. Det kristiserades på ett, som jag tyckte på den tiden, urskiljningslöst och oinitierat sätt (det tycker jaginte längre).
    Tillskillnad från vad tycks vara en allmän uppfattning om att det subjektiva skulle komma att manifesteras i objekt(konsumtions) – orienterad och därmed, i sitt förhållningssätt, reaktionär konst, tror jag att en ny rörelese i det väsentliga skulle bygga vidare på det som varit just innan. Som en motreaktion, men samtidigt en vidareutveckling av den grammatik vi fått genom relationell och konceptuell teori (en teori jag dessvärre kan alldeles för lite om).
    Min egen spådom, tillskillnad från Håkan Nilssons, är att på det plan konsten begagnat sig av allmänna, systematiska, mönster; sociala, vetenskapliga etc., kommer det i högre grad handla om individen, det personliga. Troligtvis en hel del om minnet. Förhållningssättet till det personliga kommer som tidigare att vara liksom tidigare till det allmänmänskliga; instrumentellt. Jag tror inte denna konst av nödvändighet kommer vara mer objektorienterad och detta kan väl omöjligen vara ett självändamål?
    Håkan Nilsson har (symptomatiskt) utelämnat det överlägset mest intressanta verket från utställningen; Michele Masuccis ”Pricken får stryk”. Ett verk som, från mitt perspektiv, ger en mer hoppingivande bild av de nya strömningarna, där subjektet möter den relationella lagens arm och blir misshandlat. Detta är också det av verken på utställningen som påminner mest om något relationellt och på så sätt minst passar in i Håkan Nilssons profetia. Jag menar dock att det relationella/sociala i detta fall inte är mer än ett verktyg och att verkets essens ligger på ett helt annat plan.
    Men det är svårt att förklara något som inte finns ännu och min beskrivning är knapp. Dessutom finns det andra som är skickligare på att att definiera tendenser.

    Från det ena till det andra; har det hänt något på ”Almost True” fronten? Deadline närmar sig med stormsteg.

  2. karin hasselberg skriver:

    konsten som objekt, och ett (till synes) säljbart sådant, är EN bra lösning på det hela. alltså att hitta en funktion för konsten.

    ett litet citat från Koons som ju är ganska bra på att tillverka (säljbara) objekt; ..”I try to go through moral crisis myself to the degree that I can, to remove moral crisis from the visual vocabulary of the viewer, so that when somebody sees my work, the only thing that they see is the sacred heart of Jesus”

  3. karin hasselberg skriver:

    samueal- ”Jag menar dock att det relationella/sociala i detta fall inte är mer än ett verktyg och att verkets essens ligger på ett helt annat plan” handlar det inte bara om att hitta en funktion för konsten? alltid? och det vi möter bara är olika lösningar på det? och att det är just saknaden utav given funktion som skiljer konst-prylar från andra prylar? som blir konstens motgång, och som konstnärer kämpar med, och på det viset blir en tillgång?

  4. karin hasselberg skriver:

    ok detdär kanske lät jäkligt generellt.. fast jag försöker säga ngt precist.. som kanske är generellt… äh

  5. Samuel skriver:

    Jo så är det säkert. Men jag tycker ändå det är intressant att perspektiv och förhållningssätt förändras. Det är intressant att saker förändras överhuvudtaget, även om det är i det lilla.

    Dessutom skrev jag fel namn på Micheles verk. Jag hittar inte rätt namn, men ngt med Pricken var det.

  6. karin hasselberg skriver:

    ja men förändras gör det ju, konsten är ju inte något som existerar skilt från allt annat.. det vore ju märkligt

  7. Lars skriver:

    Det blir alltid så att varje namngiven företeelse i konsten blir något annat än ”essensen”. Ty även om det inte finns någon egentlig ”essens” tvingas konsten hålla sig med en sådan. Lika effektivt som virtuella partiklar i partilkefysiken.

    Jag kan tänka mig att det individuella kommer tillbaka på ett lite annat sätt. Vi har länge levt under objektivetsregimen, alltså att konstverket inte sammankopplas med konstnärens egan preferenser. Vad vill konstnären X? Ur ett privat perspektiv.

  8. karin hasselberg skriver:

    ok, är det allt för hårt att dra en parallell till mediavärlden och att man på samma sätt i dag är mer intresserad utav konstnärer än konst? tex att samlare samlar konstnärer snarare än konst?

  9. Lars skriver:

    Så måste det vara. Konstnären är sitt varumärke och står som garanti för en produkts värde. Därav autenticitetsprincipen som vi såg operera i samband med Brillo Boxes.

    Samlaren är säkert intresserad av konst, men vill naturligtvis att den skall ha rätt värde, alltså att den garanteras av ett autentiskt varumärke, konstnären.

  10. karin hasselberg skriver:

    är det fel att göra en parallell här då till dom subjektiva tendenserna inom konstproduktionen? att detta går hand i hand? och alltså bara är ngt helt logiskt. sammlarna och betraktarna lever i samma värld som konstnärerna.

  11. Lars skriver:

    Karin, jag har svårt att förstå vad du menar.

  12. karin hasselberg skriver:

    alltså jag tänker mej att intersset för konstnären har ökat? andy är ju ett extremfall. jag menar mer över lag. och inte bara angående eutencitet. har det det?

  13. Lars skriver:

    Kanske något, en konstnär har ju samma status som en kronofogde. Kan intresset för kronofogdar också ha ökat?

    Om man skall tala om någon ökning av intresset skulle man tänka sig att eftersom det finns så förfärligt mycket konstnärer nuförtiden så är det omöjligt för allmänheten att inte lägga märke till deras förtvivlade försök att göra sina röster höjda.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.