Händer det något, måste det hända något? Det måste hända något! I konsten finns ingen annan utväg.
Låt mig bara ett ögonblick dröja vid gårdagens händelse i Umeå med Itziar Okariz och Dorinel Marc. Det blev stoff för Expressen och Aftonbladet och notis för många tidningar men inte någon kulturhändelse för DN och SvD. För låg nivå – och så lär det förbli. Å andra sidan kan man inte komma ifrån att hela den svenska DIS-världen förmodligen känner till händelsen.
Konsten är beroende av att vinna mediernas sensationsgunst. För hur skall man annars nå ut?
Nå, man hör ibland konstvärldsmedlemmar som menar att de inte bryr sig om att försöka skapa intresse för sina produkter. Antingen har de någon som ordnar saken åt dem eller så befinner de sig fullständigt bakom flötet. I varje fall betyder utebliven uppmärksamhet detsamma som en alldeles egen monolog och det brukar inte vara det som är avsikten med konstproduktion.
Vi vet att det har blivit allt värre med sensationslystnaden. Redan var det uttalat med 1990-talets YBA och deras Sensation. Men det är nog något som kommit för att stanna. Praktiskt taget alla kategorier i samhället bedriver mediestrategier och utgår ifrån de råd som den alltmer obligatoriska ledarskapscoachingen förmedlar.
Snart stundar Documenta 12 och konstdirektören Roger M. Buergel har sett till att ständigt leverera nyheter. För första gången har vi en Documenta som är ett fall för medierna och som därför måste avslöjas bit för bit medan vi väntar på själva händelsen. Vi kan räkna med att det blir en upplösning a la Baudrillard, alltså att väntan var det bästa; det var då det skedde. Just nu har han sett till att något överraskande skruva upp volymen och i bästa sensationsstil skapa uppmärksamhet. Om ni går in på Documentas hemsida kommer ni antagligen inte att se något annat än några texter av Buergel men om ni fortsätter besöken då och då kommer det sannolikt att dyka upp något helt annat. I varje fall var det så under eftermiddagen. Hito Steyerl (Tyskland, 3396) har gjort en bondagetrailer och den visas som trailer för Documenta. En oväntad vändning. Men, som Marc Spieglerciterar från Buergels text om ett av hans givna teman, “Bare life” (“blotta livet”): “Bare life deals with that part of our existence from which no measure of security will ever protect us. But, as in sexuality, absolute exposure is intricately connected with infinite pleasure.”
Buergel vet hur man skall lägga saker på rätt nivå. Om Documenta kan vi också konstatera att vi redan nu har praktiskt taget hela den aktuella konstnärslistan och att det därmed kan slås fast att det nordiska inslaget består av Johanna Billing och – Poul Gernes från Danmark.
Stillbilder från Steyerls trailer (den har tidigare funnits på YouTube men är borttagen av etiska skäl)
Ojdå, det var det jävligaste. Bondage känns ju inte sååå nytt i konstsammanhang. Vill minnas att Bo Cavefors blev svartlistad, för vilken gång i ordningen det var har jag ingen aning om, men vill minnas att det var för länge sen, tack vare (eller på grund av) just lite bondage!
Hallå igen!
Dina första strofer fick mig och tänka på en av Heinrich Bölls noveller i ”Dr murkes samlade tystnad”. jag tror faktiskt att den hette, ”Det måste hända någonting”. Läs den! Läs hela boken förresten. En underbar samling historier om lunkandets gång på jorden.
MVH Pontus Raud
Jodå Pontus, jag känner väl till Heinrich Böll. Titeln var hämtad från boken.
Märkligt, jag tänkte på Beethoven: ”Muss es ein?” – ”Es muss ein!” Har du hört det stycket, Lars?
Petter, om jag minns rätt är det en av de sista kvartetterna. De berömda orden Muss es sein – Es muss sein (jag antar du skrev fel om du inte vitsar alldeles förfärligt) lär hänga samman med en räkning som måste betalas.
SEIN, ska det ju vara. Jag är imponerad! Det är sista kvartetten, opus 135.
En gång i tiden var jag starkt intresserad av Beethovens sista kvartetter och gjorde faktiskt också en målning som hette Opus 135 f-dur (tror det var f-dur).
Du är ju en fantastiskt mångsidig man, Lars! Edward Said har visst skrivit en bok om Beethovens ”late style”, men jag har inte hunnit läsa den än. De sista pianosonaterna och bagatellerna (op. 119 och op. 126) är också väldigt märkliga, som aforismer i musikalisk form. Ett av styckena i op. 119 är bara tio sekunder långt men fortfarande så beethovenskt explosivt och humoristiskt!
Har du visat ditt måleri i Stockholm nån gång?
Jag bara måste kommentera den sista kommentaren (i den sista kommentaren) ”Har du visat ditt måleri i Stockholm?”. Det illustrerar så underbart kärnfullt det navelskådande centralistsika tänkandet. Jag skrattade högt när jag läste det faktiskt. Men samtidigt är det ju så världen är ordnad… Skrattet fastnar en smula i halsen. Det är som diskussionen om vad som är på riktigt… Man brukar säga att har det inte varit på TV så är det inte på riktigt. Man kan ju alltså också spetsa till det och säga ”Har det inte skett i Stockholm så har det inte skett på riktigt.” Det där lilla ”Har du visat det i Stockholm?” är en så underbar skildring av det hirearkiska (militära/inskränkta) tänkandet. För samtidigt som det är så – så gäller en högre ordning. ”Har du visat ditt måleri i Berlin?” blir nästa steg. Och nånstans därefter ”Har du visat ditt måleri i New York?”. Men här i Sverige så är förstås Stockholm (=platsen för centralmakten) den högsta platsen. Det tänkandet ger förstås också att Sverige är den bästa platsen… Alla andra (utanför) är ju bara utlänningar. Ahhhhh!! Världen är full av utlänningar. HJÄLP! Tänk om dom alla vill hit!? Som 60.000 tyska läderbögar… (tänk bara, en hel svensk mellanstor stad uteslutande bestående av homosexuella tyska män med en fetishistisk böjelse att klä sig helt i läder… Iofs borde läderindustrin, t.ex. Malung, bli överlyckliga…). Eller tänk om alla andra kosntiga typer tänker komma hit på en gång… Som 250.000 hedersmordsbenägna kurder, eller, eller, eller… Oj. Vänta. vad pratade vi om…? Ja just det. Har du visat ditt måleri i Kurdistan? Nej, vänta jag menade i Tyskland (nämn inte kriget!), nej, jag menar har du visat ditt måleri i finkan? Nej…
Beethovens sena stil och särskilt de sena kvartetterna har varit ett fascinationsobjekt för många. En magisk plats för att visa konstens egendomliga särskildhet. Det har ”hört till” att man skulle lyssna på detta. Under min romantiska period var jag självklart en ivrig konsument av sen Beethoven. Och det finns många fina saker. Är det inte pianosonaten op 111 som är i jazziga rytmer?
Jag har haft några utställningar med akvareller i Stockholm på 90-talet bland annat på konstmässan. Oljemålningarna ligger längre tillbaka och tillhör en svunnen tid.
Men nu tar du väl i, hoppministern! 🙂
Anledningen till att jag frågar, Lars, är naturligtvis att jag BOR i Stockholm (men också för att jag tror mig veta att du har ställt ut dina akvareller i Skåne). Andra satsen i op. 111 är uppbyggd på trioler som ger en nästan bluesaktig känsla. Första gången jag hörde den tänkte jag på Keith Jarrett!
Apropå jazz så har John Coltrane en utveckling som påminner om Beethovens. Han har också en ”late style” som inleds med ”Ascension” efter mästerverket ”A Love Supreme”. När min lillebror dog för några år sen gick jag totalt upp i den musiken (1965 och framåt). Det var en stor tröst, underligt nog – musik som töjer på alla gränser när man själv är på gränsen till vad man tål! Har du hört ”Selflessness” från ”Kulu Sé Mama”?
Hej Petter. Nej Petter. 🙂 Jag tog inte i särskilt mycket… Det är ju så det är. Världen är hierarkist indelad. Fråga hårdfeministerna, dom vet vad t.ex. den patriarkiska indelningen innebär. Det är inte bara så enkelt som jag skildrade det. Till det bör läggas indelningar efter kön, ras, religion (tänk dig själv hur många svarta islamistiska kvinnor du ser med inflytande inom eller utom konstvärlden – förmodligen fler kinom iofs…). Sen ska man ta i beaktande maktstätllning inom respektive land och/eller kultur och förstås mängden av likvida medel som står personen till fogs… Min första utveckling var snarast bara sett ur en vit, heterosexuell manlig västerlännings (närsynta) ögon med lite ”normal” främlingsängslan. Det finns lager på lager på lager…
patriarkiska
Herr hoppminister, jag ifrågasätter inte att det finns de vill skapa hierarkier och som tycks ha ett behov av att kategorisera människor till höger och vänster. Du gör ju själv det misstaget när du ur frågan om Lars har ställt ut sitt måleri i Stockholm härleder både homofobi och främlingsfientlighet! Det är till att ha sin tolkning av världen fix och färdig!
Den här maktordningen du beskriver, är den liksom essensen av mänskligt liv? Går det att ställa sig utanför den hierarkiska indelningen eller är det med någon sorts naturnödvändighet som man inordnar sig i den och därmed upprätthåller den? Finns det inget alternativ? Är det bara att rycka på axlarna och en gång för alla acceptera att ”det är så det är, världen är hierarkiskt indelad”? Kunde man kanske ansluta sig till den universalistiska idén om människors lika värde, eller är detta återigen ett sätt att förtrycka dem som råkar ha en annan uppfattning? 🙂
Hej Petter!
Tack för dina intressanta tips. Jag har inte lyssnat på Coltrane i någon större utsträckning och har åtskillig blottor inom området.
Härligt, Lars! Då har du några grymt sublima musikupplevelser framför dig!
”Muss es ein? Es muss ein!” – det låter som en monoteistisk slogan! 🙂
Det var väl så att tack vare sin grundläggande banalitet blev det betydligt mer med ”muss sein”. Förresten, när får vi se något från Petters verkstad?
Vad trevligt att du frågar! Det är inte så länge sen jag hade en utställning här i Stockholm. Inte mindre än tre personer såg den (eller fyra om jag räknar med mig själv): Susanna Slöör, som skrev en recension på nätet, Martin West från Statens Konstråd (köpte faktiskt tre verk!) och Kjelle Strandqvist som köpte en ytterst liten målning för Systembolagets räkning. Ja, det var ett väldigt minglande på den vernissagen! Jag lovar att informera dig nästa gång så kan du sälla dig till mitt månghövdade publikum.
För att inte Minister of Art & Jump ska börja yra om centralism får jag tillägga att drömmen naturligtvis är att ställa ut i någon fallfärdig och halvt förmultnad samehydda i den lappländska ödemarken. Du kanske rentav kunde hjälpa mig att ordna en liten utställning på botten av Kattegatt, några sjömil nordväst om Nimis?
Jag såg den också!
Inte bara jag förresten. Se här: http://www.glimp.se/candyland/ (Scrolla ner till Hinterplastic till vänster)
Jo, men fler än fyra är inte heller mindre än tre, eller hur?
Tack för tillrättaläggandet Yngve. Vi kan inte helt lita på Petter. Han är mer sedd än han påstår sig vara. Nu har jag läst recensioner och sett på bilder varför jag inte är helt utesluten ur sällskapet ”Vi som såg”.
Bravo!