Debatt var det i tevekanalen Axess för ett par dagar sedan. Saken handlade om den pinkande damen från San Sebastian, Itziar Okariz som skall delta i Madefestivalen i Umeå (Se Del 284 ”En dam slår en stråle). Den erfarne debattledaren Lennart Persson ställde naturligtvis frågan om detta är konst.
Faktum är att jag skulle ha varit med i programmet om inte min Spanienresa kommit emellan. Hur som helst var debattörerna Sven-Olof Wallenstein, konstnären Dror Feiler, tevejournalisten Elisabet Höglund samt litteraturkritikern Mats Gellerfelt.
Hela debatten kan ses på nätet (klicka på Webb-TV för att se programmet som är i två delar). Och debatter av det här slaget brukar falla ut på samma sätt. Det är svårt att komma överens om några premisser, kunskapsnivån varierar och diskussionerna blir plågsamt vildvuxna. Wallenstein försökte säga att detta med vad som är konst är ett överspelat problem. Det som är intressant är om det är bra eller inte. Men det hade svårt att få fäste inte minst genom den okunniga Höglund som omöjliggjorde en seriös diskussion. Det framgick att Gellerfelt tycker om konkretisterna från 1940-talet men ogillar konstens nuvarande utveckling.
Om man skall få någon hyfs på debatterandet får man försöka slå fast några elementära fakta: Att det finns en samtidskonstvärld som har etablerat sina normer och funktioner. Och att den är verksam och giltig, att den representerar konstens spetsfunktion. Den anger också vad som är bra konst och vad som i övrigt gäller för bildkonst. Och just ”bildkonst” blir ett oöverstigligt hinder för Höglund och Gellerfelt som ihärdigt kräver att alla bildkonstnärer skall lära sig grunderna för teckning och målning. Det är något som inte gäller, bildkonst kan, och ur samtidskonstens perspektiv helt okontroversiellt, vara vad som helst.
Men så går inte debatten, istället blir det ordentliga magplask där man får se Gellerfelt (återigen en av dessa litteraturkritiker som ger sig ut på alltför djupt vatten) mena att om det är så att det som kallas för konst är konst kan han kalla sig för konstnär och springa ut och klottra på väggarna.
Wallenstein sköter sina repliker på ett lugnt och korrekt sätt ända tills han får frågan av programledaren om artfacts.net-listan (det var jag som tipsat om den). Walle menar att den inte är seriös utan bygger på ”försäljning och annat mätbart”. Tydligen vet han inget om listan, den bygger ju inte på försäljning utan enbart på utställningar något som visat sig vara ett effektivt sätt att beskriva vad som är kvalitet. Kanske är han ändå osäker eftersom han tillägger att ”van Gogh inte skulle ha varit med på listan” om den hade funnits på 1800-talet. Han borde ha insett skillnaden mellan 1800-talets konstvärld då det fanns en officiell salong och en oppositionell grupp som vid den tiden endast delvis börjat upprätta sina egna utställningslokaler. Något decennium efter van Goghs död hade salongsmålarna försvunnit och makten övertagits av den framväxande modernismen. Idag har vi ingen sådan uppdelning, konstens experimentlinje visas praktiskt taget omedelbart på biennaler och andra utställningar, varför det är tämligen enkelt att beskriva vad som är kvalitet i mätbara mått.
Walle tillägger dessutom att man genom artfacts inte kan säga vad som kommer att stå sig i ett längre perspektiv. Det är alldeles riktigt, men artfacts gör inte anspråk på att ha den funktionen, den visar enbart den temporära kvaliteten, ”bra just nu”.
En sak är intressant: artfactslistan är en nagel i ögat på många för att inte säga de flesta i konstvärlden. Där vill man gärna se att konstens kvalitet inte är mätbar utan enbart indirekt tillgänglig genom en mer eller mindre relevant diskussion.
Elisabet Höglund borde först läsa på innan hon ger sig in i konstdebatten
Mats Gellerfelt, dryg slugger
Sven-Olof Wallenstein, kompetent
Joo – ”bäst just nu” enligt antal utställningar PÅ KOMMERSIELLA GALLERIER.
Institutioner och biennaler kan väl knappast räknas som kommersiella gallerier? Och hur blir det med de icke-kommersiella gallerier som räknas?
Elisabet Höglund borde inte bara bättra på konstkunskaperna, hon borde först å främst fråga en vänligt sinnad människa hur hon ser ut i håret….
Uppenbarligen vet inte x något om artfacts. Kommersiella gallerier ger lägre poängutdelning än t ex biennaler och liknande. Samtidigt måste man inse att många kommersiella gallerier är ledande institutioner i samtidskonsten. Det vore naturligtvis fel att räkna bort dessa.
Lars Vilks verksamhet är av hög kvalitet (en av de högsta i sverige). Men du är inte rankad högt i Artfacts eller hur?
Jag håller med om att utställningar är ett bra sätta att mäta kvalitét på. Men det verkar vara lite mer komplicerat… Artfacts borde kanske mäta mängden skrivna böcker, skrivna artiklar och deltagande i föredrag också kanske och pedagogiska aktiviteter på konsthögskolor …vad mer… omnämnande i tidningar…
Det är intressant det du skriver Ilona och jag har funderat en del över mätningar. Jag själv har bara registrering på artfacts och man kan förklara det med att jag bedriver en udda verksamhet som i stor utsträckning går utanför institutionerna. Det finns säkert fler sådana undantag men knappast många och jag tror att det är svårt att finna några slående exempel på missgynnade konstnärer.
En som är missgynnad är Duchamp. Eftersom han är med i alla konstteoretiska diskussioner är hans inflytande och kvalitetsnivå mycket högre än vad som framgår i artfacts. Att ställa ut Duchamp i parti och minut är inte särskilt intressant och hans poängskörd blir därför begränsad.
Men det är svårt att finna fler, praktiskt taget alla konstnärer siktar på utställningar och framträdande på kända institutioner.
Att möta utgivna böcker, artiklar och föredrag eller pedagogiska meriter är nog inte så bra. Det skulle ge en snedfördelning som gynnar en verksamhet som inte direkt är knuten till den konstnärliga.