Del 263: En kritikers interna bravader

Visst har vi något intressant att hämta i det avlägsna Norge. På Kunstkritikk kan man ta del av ”Tommy Olsson-skolan”. En konstkritisk riktning enligt Jørgen Lund, konsthistoriker och medarbetare i Kunstjournalen. I en artikel utvecklar Lund sina sypunkter. Tommy Olsson skriver med en ständig sidoblick på sig själv och läsaren får följa skribentens tillstånd och förflyttningar. Detta har gjort Olsson populär och onekligen blir hans texter betydligt mera lättlästa än många av hans kollegor. Han är en svensk skrivande konstnär och bland annat förtjust i Pollock. Nåväl, har vi någonting här? Utgångspunkten är inte den sämsta, den vanliga konstkritiken är i regel hermetisk sluten för det sociala livet och angående den skrivande. Vi har ju Power Ekroth (återvänder snart från Arabien) som ett annat exempel. Hon befinner sig dock ljusår från Olsson genom att få skribenter är så proppfulla med information och har så ingående kunskaper om vad som sker alldeles nu i samtidskonsten. Och det hon berättar om sin omgivning, möten med otaliga av konstens koryféer ger en fördjupad bild av hur nätverksindustrin opererar.

Med Tommy Olsson är det annorlunda. Hans kringinformation handlar mest om honom själv och det är osäkert hur mycket han egentligen följer med i samtiden. Musik är han ofta benägen att dra fram. I hans senaste recension i Kunstkritikk skriver han om Banks Violette. Den första delen av texten är en medveten parodi på sitt eget skrivsätt utifrån Lunds inlaga. Man kommer inte ifrån att den har sina poänger och att den skulle vara ett välgörande inslag i t ex DN:s konstkritik. Föreställ er att den författats av Ingela Lind.

Men även detta har sina gränser och Olsson framhäver att han inte kunnat låta bli att skriva några rader i ”Olsson-skolans” stil. Därefter vänder han sig till Violettes utställning i Bergens konsthall. Men det blir igen en inre monolog genom att Olsson känner och tycker inför konstobjekten. När han ser Violettes brinnande stol tänker han på Kosuth och Nauman men hamnar snart i musikens värld. Om det är en fortsättning på hans parodi över sig själv är det styvt gjort, men jag misstänker att så inte är fallet. Vi har nog ett exempel på den vinglande och late kritikern som inte orkar sätta sig in i sitt objekt.

För det finns en del att tillägga om Banks Violette (994). Bakgrunden till hans i regel svarta installationer handlar om ungdomsvåld och ett av hans arbeten rör sig om några mindre trevliga heavy metal-entusiaster från Norge. Det sägs ofta om Violette att han kommer med ”bad news”. Men några sådana fick vi inte av Olsson. Det blev mest Olsson.

Banks Violette Church 2005