Beklagar att det varit haveri på denna sida. Endast WordPress vet varför. Men för alla eventualiteter finns det nu också en reservblogg: Konstvilks. Där finns redan ett par runor som jag skrev under de mörka dagarna. Och om det inte skulle vara nog kan jag rekommendera min egen text om den kommande Documenta 12 på Kunstkritikk. Därmed över till något liknande: Konstnärlig Kvalitet:
Så har vi sålunda det stora ämnet konstnärlig kvalitet. Simo Säätelä, docent i filosofi, har skrivit en artikel i den nyutkomna boken En fråga om kvalitet (Magnus Rönn red.), ”Kvalitet – en gåta?” Som ofta, för att inte säga alltid, lämnar dylika artiklar läsaren med det fortsatt olösta problemet. Säätelä ägnar det största utrymmet åt att fundera kring kvalitet i allmänhet. Jag kom själv på mig med att frammana en handfast bestämning av kvalitet: Det som ger ett gott resultat för att uppnå ett visst mål.
Konstens mål är som bekant att visa att världen i sitt fundament är harmonisk. Uppgiften är alltför svår, varför konsten har inriktat sig på mindre delmål: att söka efter de yttersta estetiska möjligheterna, att göra något åt orättvisorna i samhället samt att kritisera sig själv. Tyngdpunkten i detta kvalitetsdrama flyttar ständigt runt i modeväxlingar. För närvarande har alltså estetiken fått större utrymme än tidigare. Vill man få en bild av hur den svenska kritikerkåren uppfattar kvalitet just nu kan man fortsätta att studera receptionen av William Kentridge. Det är otroligt vad han är bra. Särdeles vältalig och utförlig är Ulrika Stahre i Aftonbladet. Här är en sammanfattning av hur hon pressar fram essensen av nutidskvalitet:
”…en villkorlig berättelse som när som helst kan bli något helt annat … Oändlig skönhet dold under ruffig yta. ), en dockteater, film, teckningsutställning och undersökning av den tyska koloniseringen av Namibia. /…/ Det konstnärliga språket har en gång vuxit på samma gren som det koloniala förtrycket, och på något sätt är det själva rörelsen bort från grenen som är Kentridges projekt.”
Hela kakan bakad. Om konsten inte klarar av att visa tillvarons harmoni kan den åtminstone visa konstens. Vi ser att det är en stark estetisk sida med berusande emotionellt värde, samtidigt bedrivs det en socialkritisk undersökning. Och inte minst är Kentridge igång med att överskrida allt. Sammanfattar man detta kan man se något som kan kallas för Konstuppfyllelsen: att få fyllda bägaren i handen och att i den stunden överväldigas. Fast vägen dit var redan röjd.
Det enda smolket i bägaren är alltså att alla älskar Kentridge på ett genomgripande och samstämmigt sätt. Snarare än att vara genuin konstnärlig kvalitet har vi nog ett fall av bekräftelse på en befintlig kvalitetsnorm som väntat en stund på att blomma ut. Konstens kvalitet är ju beroende av att inte uppfattas som alltför bra – om den inte är helt och hållet historisk.
Ni kanske undrar vad docent Säätelä kom fram till? Jo, ”konst som uttrycket eller uppvisar att den har gjorts med eftertanke, känsla, ärlighet och innerlighet”. Som den kloke filosof han är nämner han att dessa begrepp är vaga. Man kan tillägga att de även gäller för Melodifestivalens bidrag. Och för allting annat.
Ovannämnda skrift: En fråga om kvalitet, Santérus Förlag 2007
Även jag har lämnat ett bidrag
Samtidskonstens mål är väl att visa att världen till sitt fundament är en social konstruktion?
Den måste ju vara det eftersom vi har ett genusproblem som inte får vara annat än en social konstruktion. Men det är inget konstmål eftersom man delar den problematiken med t ex gender studies. Varför just konsten?
En estetisering av de sociala problemen ligger nog närmare målsättningen.
Varför just konsten? Därför att konsten har fått till uppgift att visa, eller spekulera kring, världens fundament (eller frånvaron av detsamma). Varför just en social konstruktion? Därför att det är konstvärldens uppfattning just nu att det sociala är fundamentet.
För ett par år sen fick Ariana Kajfes bakläxa av Milou Allerholm när hon ihop med någon fysiker gjorde ett konstforskningsprojekt som handlade om ljus. Allerholm ansåg det naivt / reaktionärt att betrakta ljuset som ett fysiskt fenomen och inte som social konstruktion. Olafur Eliasson har däremot lärt sig läxan. Han inflikar ständigt att naturen är en konstruktion och är därför oantastlig.
/Yngve
Just det, Yngve, men lägg märke till att det finns åtminstone en sak som föregår sin konstruktion i det sociala, och det är den sociala konstruktionen. För annars hade ju inte t.ex. konsten kunnat vara en social konstruktion innan begreppet social konstruktion konstruerades socialt, vilket den ju var. Som vi alla vet. Precis som ljuset. (Tänk att fysikerna fortfarande inte har lärt sig den postmoderna läxan! Man vet inte om man ska skratta eller gråta!)
Jag kan förresten varmt rekommendera alla bloggläsare den mycket underhållande boken ”Social konstruktion av vad?” av Ian Hacking.
Saken är inte okomplicerad. Man kan knappast säga att William Kentridge ägnar sig åt social konstruktion, knappast heller andra aktuella utställare i Stockholm som Rist, Sally Mann eller ens Bonvicini.
Konsten övertog sociala konstruktioner från postmodern teori under 80-talet. Sedan hade man sin egen uppgörelse om dess tillämpning inom konsten (konstnären autenticitet etc). Därefter kom AIDS som inte uppfattades som en social konstruktion och socialkritiken är inte odelat inriktad på social konstruktion. Men generellt sätt är inställningen i konsten tydlig, den följer det utifrån givna riktmärket att världen till stora delar är socialt konstruerad. Men det är inte saken för närvarande eftersom den ligger ett stycke bak i tiden.
Kommentar av magnus
Arktiektur är också konst, men det är brukskonst som har användning som mål. Jag har heller (ännu inte) hört att arkitektur skulla vara inte vara en social kontstruktion. På denna punkt blir jag gärna upplyst. Kan fysiska rum bilda sociala konstruktioner?.
Magnus. I och med att du skriver ”fysiska rum” har du börjat med en social konstruktion. Eller rättare sagt deltagit i en eftersom formuleringen ”fysiska rum” har funnits länge. Arkitektur är också beskrivbart som sociala konstruktioner. Antingen man nu tänker på skapandet av bostäder som i sin tur konstruerar politik och idelogi eller den mera ambitiösa delen av arkitekturen som hamnar under konstbegreppet.
Något finns ”där ute” som är fysiskt och ordlöst, men det måste bli till något och få en mening. Och där kommer den sociala konstruktionen. En sådan kan sedan pendla iväg och bli till sin egen värld, totalt frikopplad från sina förutsättningar.
”Något finns ’där ute’ som är fysiskt och ordlöst” – ja, varför inte det fysiska rummet? Varför skulle vi inte helt enkelt anta att det fysiska rummet existerade innan teorierna om det konstruerades socialt (särskilt som vi redan tillåtit oss att anta att något därute är såväl ”fysiskt” som ”ordlöst”)?
Det är alltså inte det fysiska rummet som konstrueras socialt utan TEORIERNA om det fysiska rummet. Ska det vara så svårt att göra denna distinktion?
Petter. Det är väl den omöjliga situationen om att börja utan att börja: Hur tar man till orda utan teori? Uttrycket ”det fysiska rummet” sätter en hel värld av teorier i rörelse.
Ja, jag förstår att herr TEORIPROFESSORN har grubblat över hur man tar till orda utan teori. Men har han någon gång funderat på hur man tar till orda utan det fysiska rummet?
Det är väl värre än så Petter. Hur kan någonting sägas utan att sägas? Det slutar alltid på samma sätt, men säger ändå och struntar i att man redan är inne i teorin.
Jag hoppas att du fick svar på din fråga, Magnus.
Det som kan kallas en social konstruktion kan antas vara vad som ger innehåll mening. Om vi förhåller oss pragmatiskt så måste ju det fysiska rummet finnas där för att upplevas eller erfaras. Det är dock först när vi ger upplevelsen eller erfarandet ett namn som ett uttryck för en kommunikativ gemenskap som innehållet får mening. Vi har uttryckt en social konstruktion för det fysiska rummet. Det är vad som ingår i den sociala konstruktionen av rummet som ett ”gemenskapat” medvetande där innehållet har givits en mening, som fysiskt rum. Därmed kan inte det teoretiska skiljas från det fysiska eftersom det först förstås när det har ett kollektivt värde.
Konst till exempel är ju en social konstruktion per definition