Del 249: Ett utkast till en teori om konstkritiken

Konstens frontlinje har på ett eller annat sätt försvunnit. Den förväntning som tidigare var självklar fanns i att konstverket/konstprojektet markerade sig som ett alternativ till det som redan gjorts. Modernismen är naturligtvis full av sådana handlingar. Men även uppgörelsen med modernismen sker på ungefär samma sätt. Teoriberoendet spelar dock en avsevärd roll. Exempelvis är det nödvändigt för nyexpressionismen att definiera sitt avstånd till den ursprungliga för att det skall bli trovärdigt. Däremot kan man säga att Cindy Sherman, Barbara Kruger och de andra under tidigt 80-tal åstadkommer en tydlig och dubbel markering med valet av form, dels mot modernismen och dels mot nyexpressionismen.

Med visuella och diskursiva medel blir det möjligt för postmodernismen att skapa en tydlig frontlinje. När den börjar mattas kan nya fronter göras synliga, först inriktningen på det kroppsliga och senare framväxten av relationell estetik och socialkritik. Med utvecklingen följer dock att en allt större post blir den diskursiva hanteringen. Det krävs en relativt omfattande förklaring för att konsten skall kunna hävda sin olikhet gentemot det tidigare. Tendensen i socialkritiken är att den tar för sig av allt större politiskt brännbara enheter och att den alltmer kommer att sikta på en kritik av den sociala verkligheten, alltså inte bara en intern framställning för konstvärlden utan även för världen i övrigt.

När socialkritiken börjar haverera hamnar konsten där vi har den nu. Frontlinjen kan inte längre upptäckas. Socialkritiken som har hävdat sig genom en ökad realisering av sitt innehåll har uppnått ett läge där den skall ta ett litet steg tillbaka och dessutom ge utrymme åt en fylligare estetik. Diskurserna får därför bli mer intrikata och mångtydiga. Det går det möjligen att tala om en skillnad mot det tidigare, men en sådan frontlinje blir ytterst svag: ”Eftersom vi ser att konsten som socialkritik inte kan fungera som verksam förändringsmekanism estetiserar vi istället lite mer.” Eller uttryckt på ett annat sätt: Konsten kan just nu inte annat än att inse en ofrånkomlig svaghet och att samtidigt repetera och variera sin socialkritiska sida. Vi får en exklusiv version enligt receptet: Låt konstvärlden få uppleva socialkritiken som emotionellt orienterad estetik. Ett omedelbart vinnande koncept, konstvärlden har suktat länge. Dessutom har en sådan konst fördelen att den är mera mångtydig och dessutom visuellt anslående vilket ger möjligheter för en större publik att fängslas av den.

Och det blir lätt att göra konst i ett sådant återtåg. Alla möjliga projekt och ämnen kan tas om och framläggas i nyputsade uppsättningar. Överskridande och ifrågasättande är något som blir rent formella tillägg. En global lavin av anpassad socialkritik med garanterad estetik väller ut genom biennal-, musei- och gallerivulkanerna.

Vad är konst? Ja, det kan bli en viktig fråga. Konst är (som bekant) inte längre ett eller flera objekt, eller ens objekt med lite text och diskurs. Konst blir allt som äger rum för att upprätta den. Curatorernas arbete blir en del av konsten. En svag front etableras genom att curatorer markerar sig mot varandra för att visa att man göra något som skiljer sig från vad de andra gjort. Det är ändå en otillräcklig front eftersom det är svårt att hålla isär särskilda curatorläger, de uppträder och kombineras på många sätt och går sällan ut aggressivt mot varandras arbete.

Men konstkritiken blir intressant. Den skall också fylla ut konstprojektet. Konstkritiken har mest ägnat sig åt att bekräfta samtidskonstens status, alltså nickat välvilligt åt dess sociala ansträngningar. Jag antar att det ligger nära till hands att den nu skall fortsätta att nicka välvilligt åt socialkritiken som intern estetisk upplevelse. Men det finns en annan möjlighet nämligen att konstkritiken kan formera konstens frontlinje. Jag skulle gärna vilja se en grävande konstkritisk journalistik som inte konstant fångas av de glänsande juvelerna och de korrekta åsikterna. Istället skulle det vara intressant att veta hur strukturen bakom konstnärer och konstinstitutioner ser ut och varför vissa konstnärer blir valda och inte andra.

Konstens ännu osynliga frontlinje kan finnas i aktörernas positioneringar och hur karriärer byggs upp och lanseras.

bonvicini chain swing 06korr.JPG
Monica Bonvicini (218) är Sverigeaktuell på Bonniers konsthall. Synnerligen het just nu och en utmärkt representant för det tidstypiska socialkritisk intrikat diskurs med avsevärt estetiskt utrymme.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 249: Ett utkast till en teori om konstkritiken

  1. karin skriver:

    vissa dagar avskyr jag jeff koons lika mycket som jag älskar honom därför att jag inte är säker på om han skulle förstå varför jag älskar honom.. hmmm..

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.