Del 248: Kritisk syn på konstkritiken

Den stora finalen på konstdebatten i HD finns nu att läsa för den hugade. Den är tidstypisk. I dess avancerade delar framgår det klart att vägen vidare inte är utstakad och att det som är inte riktigt räcker. I dess mindre avancerade delarna vill man spola hela samtidskonsten och spola bandet tillbaka.

Under tiden har vi via senaste numret av Paletten fått Nils Forsbergs 9 punkter om konstkritik. Här är några kommentarer.

Ett: ”Tänk på läsaren”, ”inte…imponera på konstvärlden”. Här blir det både rätt och fel. Kritikern måste imponera på konstvärlden men samtidigt bygga ett skikt som gör texten läslig även med andra ögon. Tvingas man välja blir valet beroende på vilken status spalten som man skriver i har.

Två: ”Skriv bättre”. Ett utmärkt råd – men när såg man en kritiker senast bättra sig i den vägen?

Tre: ”Var subjektiv”. Nej och åter nej. Försök att vara objektiv och ägna lite tid åt grävande konstkritisk journalistik. ”Den allmänna meningen om en utställning så som den formuleras av konstvärlden är ointressant”. Konstkritikern är nu också en del av konstvärlden och det ”personliga mötet” som Forsberg vill dra en lans för, blir inte så personligt.

Fyra: Här handlar det om att göra en text personlig. Tydligen förstår Forsberg ändå punkt tre som jag beskrivit den eftersom han menar att ett mera drastiskt bildspråk är behövligt för att göra en konstkritiker synlig. Ja, så långt får man nog gå.

Fem: ”Glöm en curatorkarriär”. Här tvingas jag skriva: Glöm inte en kommande curatorkarriär. De flesta konstkritiker av betydelse siktar dit (fast anställning). Det innebär inte att man skall skriva inställsamt i alla riktningar av strategiska skäl. Då blir man så ointressant att man kan glömma en curatorkarriär. Slå ned på lämpligt byte för att göra dig intressant. En obekväm kritiker rankas högre än en bekväm.

Sex: ”Det finns inget redovisningstvång.” En neutral notering, det är inte nödvändigt att fylla sitt lilla utrymme med faktauppräkningar.

Sju: ”Läs mycket”. Forsberg ger ett kvantitativt råd, jag skulle vilja komplettera med ett kvalitativt: bli språkmedveten och se vilka ord och vändningar som går runt i texterna som ett osaligt paternosterverk. Rensa och byt ut.

Åtta: ”Förenkla”. Redaktionen kommer att ofelbart påminna kritikern om den saken skulle glömmas.

Nio: ”Ha roligt”. Denna rekommendation bör man särskilt uppmärksamma när man drabbas av en snäv deadline.

Jag skulle vilja tillägga också en tionde punkt: Smek mindre, hugg mer. Konsten är nämligen gåtfull. Igår skrev jag om Ingela Lind och hennes uppskattning av William Kentridge. Man kan också läsa Peter Cornells lite mer intellektualiserade version av dennes kvaliteter. Och hör på den gamle räven när han vädrar morgonluft: ”Jo, Kentridge bryter in i ett konstklimat som länge dominerats av svala, intelligenta och sofistikerade dekonstruktioner och en smula blodfattiga konceptuella ironier – alls inte dåligt men ändå: var det det här vi skulle ha konsten till? Och då drabbar oss William Kentridge med en stor, känslosam berättelse om historien, kolonialismen, om våldet och kärleken.”

När någonting blir förfärligt bra och om det samtidigt alltid har gått som på räls finns det något suspekt. Det är de två effekterna ”håller ej i längden” och ”håller på att förlora sin aktualitet”. Arvet sitter djupt och konstant: Konsten handlar alltid om förnyelse och gårdagens hjältar har något nattståndet över sig. Undantag är de som blivit konsthistoriska landmärken. Rauschenberg är ett sådant. Man skriver inte ner honom. Han har blivit stående i konstens bowlinghall och det är inte många käglor som klarar tidens många rullande klot (lägg märke till att jag här tillämpar Forsbergs punkt 4; Forsberg har dock drivremmar på Volvo 343 som metafor). Spelet ”bryt upp, bryt upp, etablera, etablera mera, bryt upp, bryt upp” är ofrånkomligt en del av konstens okontroversiella fundament.

Hellre fälla än fria är den säkra åtgärden. Den mest rättvisa och den minst opportuna. För vi har en snäll och vänlig konstkritik. Nog finns det lite reservationer i de flesta texter men det hör till; sådant är ren rutin för varje seriös kritiker. När sådan saknas, varde betänksam, något är lurt.

kosuth kairobiennalen 98.jpg
Sämre objekt för konstupplevelsen, Kosuth 1998

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 248: Kritisk syn på konstkritiken

  1. Yngve Rådberg skriver:

    Men en härlig Kosuthupplevelse! Nästan i klass med ”Five Words…” Eller lite som Kurt Gödels ”Detta påstående är inte bevisbart”. Som ju inte är konst, men skulle kunna vara.

    /Y

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.