Del 226: Fyrbent i runddelarna

Efter gårdagens intervju kanske någon läsare ställer sig frågan om Rondellhundarna är konst? Är de tillräckligt allvarligt menade och äger de åtkomlighet för högdiskursen?

Rondellhundens historia är ganska kort, den inleddes i maj i Linköping med aktionsgruppen Akademi Vreta Kloster som (utan konstnärliga ambitioner) assisterade konstnären Stina Opitz offentliga hundskulptur.

En folklig rörelse blev det av händelsen och rondellhundar dök upp över hela landet. Är det en konströrelse? Har den något som helst intresse för t ex Iaspis? Hör den hemma i DIS? På dessa enkla frågor kan man kort svara ”Nej”. Är det modernism? Där börjar man cirkla in sig. Modernismen har avdelningarna outsider och folklig konst, alltså barn, dårar och andra knåpare och knepare som skapar genuina produkter i sina oförstörda sinnelag. Konjunkturen är dock inte längre alltför gynnsam för dylikt. Men vi har den offentliga konsten som alltid strävar i uppförsbacke. Antingen tycker folket inte om den och då är det besvärligt. Eller så tycker folket om den och då är det ännu besvärligare för man kan lugnt räkna med att det är något smaklöst eller insmickrande som åstadkommits. Men där passar rondellhunden in; verkar trevligt med folkligt engagemang. Folket gör konst för folket och även de som är verksamma i konstvärlden (dock knappast Iaspis) visar sina sympatier. Inte minst Bo Madestrand som skrivit om fenomet i DN och utnämnt rondellhundsföretaget till årets konsthändelse, ”Rondellhundens år”: Dessa hundar kan nämligen: ”påverka det offentliga rummet och föra debatten om samtidskonsten framåt.”

Ja du, Madestrand, skall vi verkligen tro på det? Samtidskonstens folkliga förankring, skall den dras ned på rondellhundsnivå? Nog för att rondellhunden så uppenbart tillhör konsten eftersom vi ser en så stark representant som Madestrand tala varmt om den. Och för den delen skall man också veta att åtskilliga konstnärer har varit aktiva i skapandet av dessa doggar i cirkulationsplatserna. Rondellen har ju tidigare varit exklusiv plats för Rondellkonsten vilken distribuerats av Statens Konstråd: Rund, tjusig och diskret men ett gott tillfälle för åtskilliga konstnärer att få ett projektarbete när rondellhjulet började snurra i landet. Men tanken är väl att rondellhundarna skall vara ett broslag mellan samtidskonsten och Folket. Det blir det inte, jag lovar. Inte ens någon konstdebatt att tala om. År 2006 i Sverige kan i vart fall förstås som slitningen mellan Modernautställningen och Rondellhundarna. Friktionen mellan högdiskurs och kvartsdiskurs.

Bo Madestrand: Rondellhundens år
Om hundyttringen
Madestrand kommenterar

Arnehund1.jpg
Skulle man kunna tänka sig att Giorgio Agamben, sedan han på Iaspis hållit ett lärt föredrag i sin poetiska stil om The Original Structure of a Work of Art vid vilket han bland annat yttrat: ”allow us to bring into question the very meaning of aesthetics as the science of the work of art…”, skulle kunna smyga ut till närmaste rondell för att praktisera konstens mysterium, dess mäktiga och grundläggande rytm?

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

42 svar på Del 226: Fyrbent i runddelarna

  1. Yngve Rådberg skriver:

    Jag reagerade också på Madestrands utnämnande av rondellhundarna till årets konsthändelse. Om de nu är konst, så är det ju det för att Madestrand utnämnt dem. Tyvärr saknades motivering. Inte minst ur kvalitetssynpunkt skulle hundarna behöva tillskrivas lite mer diskurskött på benen. Om de är folkkonst á la vildarnas spontant framspringande och genuina uttryck, eller om det handlar om antielitistisk aktivism. Samma frågor kan man ställa till den pågående utställningen på Tensta Konsthall, vilket Jessika Kempe naturligtvis försummar i sin recinsion idag (hittade ingenting på DN:s hemsida att länka till). Hur Walker Evans och Sune Johnssons våldför sig på utsatta enkla människor går an att kritisera, det är en väl inarbetad tolkning. Svårare att ta sig an samtida tveksamma utryck för denna vilja att visa upp “den andres” verklighet för sina likar. Den mest utmanande framställningen av dilemmat jag känner till är Triers Dogville. Här har betraktaren ingen på den rätta sidan att hålla i handen.

    Nu fick jag ur mig det. Skönt!

    /Y

  2. Lars skriver:

    Yngve, ibland är vi tämligen eniga. Om Tensta Konsthall kan man säga att de som var med hade nog roligt men hade det inte varit bättre med en studiecirkel? Den relationella världsförbättringsivern framkallar allt djupare gäspningar.

    Rondellhundarna är ett bra exempel på hur man kan fundera kring gränserna för vad som skall kallas för konst. Fenomenet som sådant blir trots allt en konsthändelse men med begränsad kvalitet. Sedan finns det enskilda inslag som kan rankas lite högre eftersom en hel del skulptörer och annat löst folk också lämnat bidrag. Och ur-hunden som inte skulle vara något intressant om inte det efterkommande händelseförloppet inträffat.

    Hur mycket man i konstens namn kan våldföra sig, det är en intressant fråga vars avgörande blir institutionellt. Alltför spekulativa inslag blir utstötta av konstvärlden.

    Dogville är mycket experimentell form. Det fiktiva blir väldigt tydligt.

  3. Dorinel Marc skriver:

    Hej Yngve!

    Menar du att folk som inte konstnärer inte kan skapa konst och att konstnärer alltid skapar konst?

  4. karin skriver:

    Lars- länkanledning för rondellhundarna var pojkarnas kommentarer i intervjun i relation till sista delen utav önkekonserten. inte konstförklaring utav rondellhundarna från min sida.

  5. Lars skriver:

    Hje Dorinel. Om vi tänker oss att Yngve, trött av mödor gått till sängs eller gett sig ut i det brusande stadslivet, får jag tills vidare axla hans svarsbörda.

    Folk som inte är konstnärer kan inte skapa konst. Det krävs en som länkar upp dem. De vet inte om att det är konst, först konstvärlden kan få för sig sådant. Och då blir det konst.

    Konstnärer kan göra annat än konst. Ta en öl t ex. Men om konstnären vill kan hans öl bli konst. Men det är inte så vanligt.

  6. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars!

    Kan folk som inte är brottslingar begå brott?

  7. Yngve Rådberg skriver:

    Hej Lars

    Hur visste du att det var det jag för en gångs skull hade gjort – gått ut och tagit en (4) öl? Jag var ute med Petter Helje och vi kom att prata om dig och dina motiv en del. Återkommer kanske med våra funderingar.

    Dorinel, jag menar inte att konstnärer alltid skapar konst. Men när det gäller ett helgjutet verk som Dogville har jag ingen anledning att tvivla även om det återfinns inom ett annat nätverk. Rondellhundarna däremot behöver i mina ögon en smula trovärdig motivation innan jag kan gå med på att att det är fråga om konst.

  8. Dorinel Marc skriver:

    Hej Yngve!

    Kan folk som inte är konstnärer, skapa konst?

  9. Yngve Rådberg skriver:

    Dorinel, definitionen på en brottsling är väl en människa som begår brott. Det är i alla fall vad jag säger till mina barn, ingen ÄR tjuv, utan graden av brottslighet beror på ens handlingar i förhållande till lagen. Man stöter sällan på någon som vill kalla sig tjuv (även om jag gjort det en gång – i S:t Petersburg), brottsligheten framställs i stället oftast som en följd av omständigheterna.

    /Y

  10. Yngve Rådberg skriver:

    Ja, Dorinel, det kan möjligtvis hända att man råkar åstadkomma något som är värt att betrakta som konst utan att mena det, men då blir man i samma ögonblick konstnär. Jag är dock tveksam till om det överhuvudtaget existerar någon konst – ännu…

    /Y

  11. Dorinel Marc skriver:

    Menar du att alla som lagar mat är kockar?

  12. Dorinel Marc skriver:

    Hej igen Yngve!

    Vadå “tveksam till om det överhuvudtaget existerar någon konst – ännu….” ? Konst har funnits på marknaden i minst två hundra år. Det går t om att köpa begagnad konst på loppmarknader eller auktionsverk. Fråga Vilks, han kan få dig på rätt spår igen.

    God natt!
    Dorinel

  13. Lars skriver:

    Hej Yngve och Dorinel!

    Ja, ni börjar väl vakna till där i storstaden efter sena nätter. Jag tänkte nog, Yngve, att du dragit ut på en öl för att skingra tankarna. Sådana fresteler finns inte på landet, det är alltför långt till utskänkningsplatserna och vi får därför istället arbeta flitigt hela tiden.

    Dorinel, jag lutar mot Yngves uppfattning att konsten ännu väntar i förgårdarna. Onekligen är konst är bra idé, men den har inte riktigt kommit igång. Jodå, visst görs det mycket och det har sin historia, men det är en osäker farkost som inte fått in klar kursrikning. På så sätt kan man säga att konsten inte börjat ännu. Det har varit flera försök att dra igång den, men hittills har jag inte sett något helt övertygande resultat.

  14. Johan Lundh skriver:

    Tvivelsutan har konsten inte börjat ännu.

  15. Yngve Rådberg skriver:

    Hoppsan, vilken enighet!!

    Men Lars, hur går det med institutionesteorin med ett sånt förbehåll? Då blir det ju så här: Konst är KANSKE det som konstvärlden utnämner till konst. Eller i Johans tappning: Konst är INTE det som konstvärlden kallar för konst.

    /Y

  16. Lars skriver:

    Yngve, nu är det så att du och jag samt Johan har kokat ihop en egen soppa om att konsten inte kommit igång ännu. Vi kan säkert uppbjuda goda argument för detta synsätt men konstvärlden är där ännu ej. Och det är konstvärlden som gäller.

  17. Joaquim skriver:

    Jag upptäcker till min stora lättnad och glädje att min spam-block verkar vara hävd. Det känns som syndernas förlåtelse=mkt bra! Särskilt som jag med tilltagande frustration erfar hur denna uppfattning om att konsten inte börjat ännu fått stå oemotsagd.

    Utan att återigen försöka skapa allt för mycket polemik, vill jag ändå i all vänlighet avfärda denna tes som rent nonsens. Man kan inte säga att något inte börjat som man inte vet vad det är. Om man vet vad det är så har det redan börjat.

    Jag vill också passa på att vidga den institutionella teorin, på ett sätt som gör att även Dorinel Marcs allra mest vidlyftiga spekulationer får plats i dent. Min utvidgade teori brottar också ner tidsaspekten, som är den gamla teorins akilleshäl.

    Här är min version:

    Konst är det som världen kallar för konst.

    Jag sitter för närvarande och snickrar på ett inlägg med arbetsnamnet “För vem är konsten”. I detta sällskap är kraven höga och jag kan därför redan nu lova att det kommer ta lite tid.

    Fridens/ Jocke

  18. Lars skriver:

    Jocke. Nu är du ny i att formulera den inst teorin, så akta dig för att falla i de enkla fällorna. Det går nog för sig att förena “världen” med Dickies “konstvärlden”. Dickie är inte särskilt tydlig på den punkten, det tycks vara tillräckligt att känna till att det finns konst för att kunna kandidera. Det lilla problem som uppstår om man skall ha med hela världen är att man får in missförstånd. Folk blandar ihop t ex det som är vacker med konst. “En gammal fotogenlampa är konst för mig”. Här är det egentligen något annat man menar nämligen att man tycker något är vackert. Ännu värre blir det om man tycker att en björkdunge vid stranden är vacker och vill kalla det för konst.

  19. Joaquim skriver:

    Hej Lars, jag förstår vad du menar. Den sista meningen skulle kunna vara ett Dorinelpåstående (som med den definition jag föreslagit skulle vara helt i sin ordning).

    Jag uppfattar det som att man inte kan göra någon relevant och beständig skillnad mellan konstvärlden och resten av världen, annat än i en teori som är omöjlig att tillämpa mer än subjektivt och högst ungefärligt.

    Jag återkommer till detta i mitt inlägg “För vem är konsten” lite senare, men vill ändå, utan att i förväg ge mig på att utveckla resonemanget, fråga dig om Dickies ideer är applicerbara på andra högdiskursfält, låt oss tex föreslå medicinen?

    Hare/ Jocke

  20. Yngve Rådberg skriver:

    Lars, Dorinel & Joaquim, jag hinner inte riktigt med det här egentligen. Min tid är för knapp.

    Lars, du är en gåta – på flera sätt. Ditt tvivel på existensen av konst kan jag förstå, men det gör det svårare för mig att köpa talet om institutionsteorins förträfflighet. Du förespråkar alltså en definition som du själv förmodar är oriktig?

    Joaquim & Dorinel, man blir lite bluddrig när man tagit några öl. Ser att jag formulerat två motsatta ståndpunkter. Först har jag ingen anledning att tvivla på att filmen Dogville är konst (trots att den återfinns utanför konstvärlden). Och sen, i nästa inlägg, är jag tveksam till om det överhuvudtaget finns konst. Vad kan jag tänkas ha menat? Få se om det går att rädda resonemanget.

    Att någonting kallas konst bevisar inte att det också är fallet. Det behövs en extern verifikation för att inte beviset ska drabbas av logisk kortslutning. Någon tillförlitlig sådan finns inte (ännu). Alltså finns det anledning att tvivla på att konst existerar.

    Men hoppet är inte förbi. Som Joaquim påpekar kan vi inte utesluta det vi inte känner till. Och även om ingen lyckats formulera en enande teori om vad universum är, hur det har uppstått och vad det egentligen består av, faller det sig ganska naturligt att anta att det faktiskt existerar. Bevisbördan är likviktig på den som vill förkasta dess förekomst.

    To be or not to be… Men vem har sagt att det måste vara antingen eller. Det kan ju också vara varken eller. Eller både och. Eller varken varken eller eller. Eller både och och och. Lösningen är kanske att konst varken finns eller inte finns.

    /Y

  21. Petter Helje skriver:

    Yngve, det där påminner mig om en vits som vi drog när jag var liten: Vad är det för skillnad på en elefant? – Den kan varken cykla.

  22. Rasmus West skriver:

    Yngve: förstår ditt resonemang, men det behöver kanske inte vara så omöjligt? Jag tror Lars hade en viktig poäng i ett inlägg tidigare om vad konsten ska handla om, där svaret enligt honom, så vitt jag minns, var att den handlar om vad det är att vara människa. Där finns utrymme för konsten och där finns kanske också det som kan ge den institutionella teorin ett tillägg som ger ett värde utöver det deskriptiva. Den externa verifikation du talar om, eventuellt. Om man letar i teori, filosofiska texter som konsten hushållit med under postmodernismen så finns där material som kan användas i sammanhanget. Håller på och funderar på en formulering av en fråga som i allra bästa fall kunde hjälpa konsten och konstteorin på traven. Problemet vi står inför, som Lars också påpekat, är den oenighet som råder. En del accepterar den institutionella teorin, kanske med förbehåll, en del ser allt som konst. Eller inget. Eller den subjektiva tanken om vad som är konst och inte är det. Det gör också att man har svårt att komma vidare..

  23. Lars skriver:

    Yngve. Antagligen är vi de enda som för lite konstdebatt i det här landet. Övriga är alla upptagna med att producera, mestadels i blindo.

    Vi är ju inte överens. Den utväg är lite för anglosaxisk. Man kan ju aldrig veta. Men det finns ingen anledning att tvivla. Den institutionella konstteorin beskriver sakernas tillstånd. Sedan tillkommer det den enskilde att ha andra uppfattningar om vad konsten skulle kunna vara för något, vad man skulle kunna göra den till. Sådana gäller naturligtvis inte i konstvärlden och kan därför inte sägas beskriva konsten på ett objektivt sätt. Jag ser konsten som en god idé, ett verkligt gott uppslag, men vad blir det av det? Har detta storartade projekt på allvar kommit så långt att vi kan peka på att det finns en produkt som kan mäta sig med idén? Vi står liksom och stampar i detta med vad det skall vara till och ser hur tingen i rasande takt utvecklas i konstvärlden. Att det mest är kvantitet torde vara uppenbart.

    Rasmus. Det är svårt att komma vidare eftersom agendan sätts av konstvärlden. Vissa saker är möjliga men bara vissa.

  24. Joaquim skriver:

    Rasmus: Skulle konsten kunna handla om något annat än att vara människa?

    Undrar/ Jocke

  25. Rasmus West skriver:

    Lars: ja, jag håller med.. Något paradigmskifte är inte att vänta? Skutan verkar knappt styrbar.

    Jocke: nej, men denna självklarhet är inte på något sätt självklar.. men där finns manöverutrymme.

  26. Joaquim skriver:

    Rasmus: Jag håller i högsta grad med om att det finns manöverutrymme. Ett oändligt sådant och därför beskriver ditt påstående ingenting. Men jag förstår ändå vad du menar. En till paradox.

    Lars: Om du ser konsten som ett gott uppslag måste det väl finnas en förankring i den uppfattningen? Annars är du ju antingen religiös eller hallucinerar.

    Själv tror jag att det som kallas konst är en drift, som tar sig olika uttryck och kallas olika saker vid olika tidpunkter i individens liv och genom historian. Grottmålningar, barnteckningar, telefonklotter, art-brut, vägbeskrivningar, nidbilder, hänga gubben etc. Men liksom med idrott, det finns professionella utövare och glada amatörer. Skillnaden är att idrottarna av någon anledning slipper ifrågasätta sin existens. Zlatan slipper höra att det där målet kunde min 2-åring gjort. Nu är i och för sig inte idrotten högdiskurs i dagens samhälle, men tror inte att det har med saken att göra.

    Fridens/ Jocke

  27. Lars skriver:

    Jocke, jag är varken religiös eller hallucinerare, bara realist. Det är en intressant tanke att kombinera högdiskurs med ett vad-som-helst för att den vägen försöka förstå världen. Det är en praxis som utvecklats men som fortfarande befinner sig på ett primitivt stadium.

  28. Rasmus West skriver:

    Jocke: manöverutrymmet är långtifrån oändligt.. Konstvärlden ändrar inte kurs hur som helst. Men manöverutrymme finns, och påståendet ska inte tolkas som en beskrivning (den institutionella teorin funkar som beskrivning) som sådan utan den minsta gemensamma nämnaren och därför den enda devis konsten kan utgå ifrån. I filosofin finns väldigt mycket material att ta avstamp ifrån. Konsten vill säga “nått mer” också, en ambition som särskiljer fälten åt.

  29. Joaquim skriver:

    Jag håller inte med om att den institutionella teorin är den minsta gemensamma nämnaren. Den minsta jag kan komma på är den jag redan tidigare redogjort för: Konst är det som världen tycker är konst.

    Om det skall vara relevant att prata om en konstvärld måste man sätta upp vissa kriterier på vad som får ingå i den. Annars kan den ju lika gärna inbegripa hela världen, eller inget alls. Problemet när vi sätter upp kriterier är att vi inte sanningsenligt kan begränsa den världen eftersom vi redan sagt att den världen är lika med det som bestämmer vad konst är för något. Dvs så fort något utanför den världen bestämmer vad som är konst så måste begreppet konstvärlden utvidgas. Jag menar att om man dissekerar de faktorer som påverkar vad som skall rymmas i konstbegreppet så kommer man till slut ändå vara tvungen att omfatta hela världen förr eller senare.

    Det som är intressant däremot är det du är inne på om vad konsten har för funktion. Om det kan klarläggas något så när så behöver vi inga institutionella teorier.

    Ha det!/ Jocke

  30. Rasmus West skriver:

    Jocke: läs igen.. Det handlade om “vad det är att vara människa” som den minsta gemensamma nämnaren som en möjlig devis för konsten att gå efter, det som kan vara konstens funktion. (med vissa tillägg som kan förhandlas fram), inte den institutionella teorin.. Den institutionella teorin håller, anser jag, som en deskriptiv teori i Lars tappning.. Därmed inte sagt att den alltid kommer att behövas.

  31. Joaquim skriver:

    Hej Rasmus, ber om ursäkt för missförståndet.
    Jag ställer mig fortfarande frågande till denna minsta gemensamma nämnare. För även om den vore det, på vilket sätt är den specifik för det vi vill ringa in? Handlar inte också filosofin, religionen, politiken, litteraturen och det mesta annat också om hur det är att vara människa?

    Lars, i jämförelse med sakernas förhållande är kanske även högdiskursen primitiv?
    Har du några idéer om hur vad-som-helstet och högdiskursen kan dansa vals med varandra?

    ?/ Jocke

  32. Lars skriver:

    Jocke, två små problem, välkända. Om man villhävda att konsten är en drift får man kanske först fråga “vilken konst då?” Vanligtvis menar man konsten som helhet alltså med litteratur och musik osv. Och så har driften att uttrycka sig. Den finns också i det vanliga samtalet. Nästa steg är att allting är ett uttryck. Därmed har man uppnått en fullständig inflation.

    Det andra, om man kan klarlägga huruvida konsten har en funktion. Men det är med största sannolikhet en funktion som konstvärlden själv kommer att bestämma och komma överens om. Och därmed blir den institutionellt skapad. Vi är då tillbaka i den inst teorin.

    Hur valens skall dansas. Tänk på att varje förslag är på slak lina. Vi kan sitta här och producera det ena efter det andra. Men det är konstvärlden som bestämmer och vi kan inte räkna med att de är intresserade av våra små funderingar. Varje justering måste avpassas till konstvärlden gällande ståndpunkter, alltså att se över vad som är möjligt.

  33. Joaquim skriver:

    Hej Lars,
    men varför är det så viktigt att justera allting efter konstvärldens ståndpunkter? Är inte det ett ineffektivt och bakvänt sätt att utveckla idéer på?

    När jag säger konst så menar jag bildkonst, att uttrycka sig med bilder. Tycker inte att det är mer inflation i ett sådant konstaterande än i att konstärlden bestämmer vad som är konst.
    Det gör visserligen konstvärlden med största säkerhet. Frågan är bara hur omfattande denna värld egentligen är och om “konstvärlden” överhuvudtaget är ett meningsfullt begrepp?

    Tja/ Jocke

  34. Lars skriver:

    Jocke, du tycks inte inse att när du sitter i din stuga och vill förändra konsten blir det för dig och stugan. Konstvärlden har sina agendor och det är vissa saker som vid varje tidpunkt är på tapeten. Om man kommer med något helt annat kan du vara säker på att det försvinner ut i intet. Förutsättningarna handlar alltid om att få tillräcklig uppmärksamhet.

    Konstvärlden är en amöba. Men den kan spaltas upp. Den del av konstvärlden som representerar DIS; den blir då genast mer användbar. Vi har här tidigare diskuterat DIS storlek. Det rör sig i varje fall om 100 000-tals aktörer.

    Och en gång till: Vad som är konst eller ej spelar en mycket liten roll. De gränsdragningarna är mest akademiska. Det är kvalitetsbestämningarna som är det intressanta.

  35. Petter Helje skriver:

    Lars, nu är du för tråkig! Jocke har ju fullkomligt rätt, med kravet att hela tiden rätta sig efter vad som “gäller” kommer man ingenstans. Du riskerar att ta död på diskussionen med dina käpphästar.

  36. Lars skriver:

    Petter, jag är kanske tråkig men realistisk. Du drömmer kanske om banbrytande kursändringar, men det blir privata tillställningar. I bästa fall kan man få till smärre förskjutningar. Så måste det vara av praktiska skäl, man kan inte syssla med allting hela tiden. Och det får sägas att konstvärldens register har väl aldrig varit större än idag. Förr tog man en ism i taget och gnagde länge.

  37. Petter Helje skriver:

    Jocke, Lars anser tydligen att vi ska justera även våra värderingar efter vad konstvärlden och DIS kommer fram till. Det är som att uppmana folk att rösta på det parti som ligger bäst till enligt senaste opinionsmätning. En mycket märklig ståndpunkt!

  38. Lars skriver:

    Petter, vakna upp. Det är varken du eller vi här som bestämmer agendan. Varje strategisk position måste ta hänsyn till vilka faktiska möjligheter som finns.

  39. Joaquim skriver:

    Hej Lars, det du talar om är positionering. Jag tror det är helt omöjligt för någon att bortse från sin plats i ett sammanhang. Man måste hitta sina kanaler, uttryckssätt etc. Det kanske tom kan ara det enda man gör, eller det huvudsakliga, hitta på en marknadsföring för sitt eget konstnärskap.

    Men låt oss tex tala om din egen produktion, har den haft sin upprinnelse i att du hittat en ledig nisch i det svenska konstsamhället? Är dina skulpturer på kullen mest där för att du räknat ut att de är det mest effektiva sättet att marknadsföra dig själv och ditt varumärke?

    Det är ju en skillnad mellan att tänka strategiskt utifrån sina förutsättningar än att modulera om sina förutsättningar efter vad som är mest strategiskt.

    Petter, jag håller med om att det är en märklig ståndpunkt. Vi får se vad den utvecklar sig till.

    Ha det/ Jocke

  40. Lars skriver:

    Hej Jocke. Det jag talar om är lite mer än positionering. En del saker är ganska självklara. En konstnär idag som tycker att det skulle vara intressant att göra en utställning där man bjöd publiken på mat för att skapa en mötesplats skulle bara verka fullkomligt akterseglad. Konstnärer som blir inbjudna till biennaler och andra utställningar får ofta arbeta med ett bestämt tema. Vill man göra något helt annat får man inte vara med.

    Min historia är lite annorlunda. Jag hade inte någon djupare inblick i hur konstscenen såg ut 1980. Men jag var intresserad av konceptkonst och landart. Och det var helt fel tillfälle att sätta igång med sådant. Men så inträffade fejden med myndigheterna och mediernas uppmärksamhet. Därmed uppstod en annan profil. Men man får säga att den initierade delen av den svenska konstvärlden har varit kallsinnig mot mitt projekt. Nu klarar jag det ändå, men det är ytterst sällan det är möjligt.

  41. Yngve Rådberg skriver:

    Just detta pratade vi om häromdan, jag och Petter, hur Lars som konstnär medvetet sökt sig bort från allfartsvägarna. Det ser nästa ut som han placerat sitt orubbliga verk längst ute på en otillgänglig udde för att distansera sig från institutionerna så mycket det överhuvudtaget är möjligt. Man ska inte kunna se det om man inte verkligen anstränger sig för att komma lika långt ut i periferin som han själv valt att förlägga projektet. En platsspecifik bok av sten, vad är det om inte en befästning mot likriktning, spridning, tillgänglighet.

    Och sen kommer han och försöker övertyga oss om att vi ska gå åt motsatt håll, mot centrum, mot det förväntade. Inte spilla tid och energi på att åstadkomma originalitet eller kvalitet – det räcker med medelmåttig mainstreamkonst – utan ägna sig åt att studera trender och bygga nätverk.

    Ska man göra som han säger, eller som han GÖR? Är det någon mer än jag som undrar om han försöker lura oss? Ett av hans råd håller jag för dock för sant, att man ska använda konsten till sina egna syften. En konstnär MÅSTE göra det. Om det så är drömma sig bort, odla sin bitterhet eller apa efter allt som är inne, vill man göra det så måste man.

    /Y

  42. Lars skriver:

    Ja Yngve. Nu är det väl så att nästan alla konstnärer följer mainstream. Och man anammar det som pågår mer eller mindre omedvetet. Gör man något helt annat, och det är sällsynt, får man göra det bästa av situation och anpassa det man gjort till den rådande diskursen. Allt annat är mycket opraktiskt. Att bli heroiskt marginaliserad och stå utan support, utställningserbjudande och stipendier är nog inte vad man önskar. Jag har, efter hand jag började fatta vad saker rörde sig om, ansträngt mig för att göra mitt verk intressant i ett samtidsperspektivt.

    Jag tror ni läser mig illa. Det handlar inte om att ge upp något utan om att lära sig något. När konst är något startar det diskussioner. Dessa diskussioner måste ha ett innehåll som passar någonstans. Annars blir det ingenting.

    Min väg var medievägen. Den är tveeggad eftersom den form av medier som jag främst fick var allmännyheter och inte kultursidor. Men uppmärksamheten är stark nog att bygga vidare på. Men det är ingen enkel och självklar historia. Det finns exempel på många fyrverkeripjäser som lyst upp en stund – men de passade inte in. Det var fel.

    Någon gång kan det bli så att ett projekt lyfter in något alldeles nytt som konstvärlden börjar diskutera. Men det är otroligt sällsynt.

    Det handlar om att vara realistisk. Vad kan jag klara av? Och man kan dessutom inte lita på sig själv. Det man vill är kanske inte vad man egentligen önskar. Den saken kan man bli klar över genom att skaffa sig erfarenheter, utbilda sig, utveckla sig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.