Del 225: önskekonserten; sista delen

Först en ”fortsättning följer på Enander”. Idag har Linda Fagerström skrivit svar i Helsingborgs Dagblad. Läs här. (tidningen är dålig på att servera kulturen, gå ner till rubriken ”Konsten måste diskuteras i detalj”) Fagerström har tyvärr lyckats missförstå den institutionella teorin. Hon kan förvänta sig en uppsträckning i min artikel som skall komma på måndag den 15.

Intervju: sista delen

Rikard: Det börjar bli välbekant. Dags igen för mer institutionell teori. Jag medger att det nog kan behövas. Efter att ha läst Helsingborgs Dagblads två kritiker skriva om konst är jag klar över att missuppfattningar är legio. Hade de bara läst den här intervjun skulle några grodor ha varit oss besparade. Men, jag skall genast ta itu med mina spörsmål. Dina tillägg till den institutionella teorin, har du mer än den historiska bilden?

LV: Jag har ett tillägg som delvis står i strid med, delvis hänger samman med den institutionella teorin. Det är högdiskursen.

Rikard: Jo, den har du tjatat om länge. Jag säger inte det för att kritisera. Tvärtom, jag tror att du har en poäng där. Men kan du förklara för läsarna vad högdiskurs innebär? Även om den saken har det blivit missförstånd.

LV: Ett område som styrs av högdiskurs har ett stort intentionsdjup. Ja, i konsten fall är det så stort det kan vara. Konsten har existentiella anspråk och agerar på en allmänmänsklig nivå. Den befinner sig också i samklang med de båda andra högdiskursfälten, vetenskap och religion. Särskilt vetenskapen, till vilket jag här räknar filosofin, är en institution som har ett likställt utbyte med konsten. Man skall inte förstå detta som om det rörde sig om ett pågående samarbete, snarare är det en ömsesidig respekt. Konsten har något lika värdefullt som vetenskap och filosofi, vilket är ett arv från romantiken. Och det yttrar sig inte bara i de ambitioner som konstaktörerna ständigt gör gällande utan också genom att konsten backas upp av komplexa texter. Det här är så grundläggande att konsten aldrig kan bli banal. En konstnär som gör något löjligt och populärt får se det förvandlas till högdiskurs. Ja, alternativet är förstås att det ger sig av i motsatt riktning, alltså att det blir populärkultur.

Rikard: På vad sätt skall detta vara både med och mot den institutionella teorin?

LV: Mot genom att vi har att göra med ett särdrag, en essens. Inte essens som dykt upp ur naturen eller intet utan en tradition som har vuxit sig till konstens kärna. Den uppstår med det tidiga 1800-talet. Och den för med sig att konsten skiljer sig från vetenskapen och religionen. Konsten har en högdiskurs vilken rör sig i ett område där det inte finns något bestämt mål eller någon given fysisk form eller teknik. Högdiskursen bär upp de typiska element som finns i konsten och som jag tidigare redovisat här: förnyelse, obegriplighet, det poetiska, fantasi, ironi. Det borde vara tillräckligt för att formulera en konstdefinition. Men samtidigt är det institutionen som äger denna högdiskurs och placerar den i det som den kallar konst. Vad man får är en åtstramning av Dickies ”amöba”. Hans ”konst” är alla konstvärldars konst utan någon kvalitetsgräns. Alltså inte bara bildkonst utan alla konstformer och även det sämsta. Med högdiskursen blir konsten hyfsad i ytterkanterna.

Rikard: Men har du inte kommit in på en kvalitetsdefinition?

LV: Tröskeln är låg, det som räknas dit är sådant som det är möjligt att ur någon synpunkt ta på allvar eller att det finns ett allvar hos producenten. Ta t ex massproducerade hötorgsmålningar, det är inte något som är allvarligt menat.

Rikard: Men om en betraktare tar dem på allvar?

LV: Ja, det är en annan femma. Då har de berikats med högdiskursens välsignelse.

Rikard: Men det är alltså inte någon kvalitetsdefinition?

LV: Nej, där har jag en annan idé. Kvalitetskonst är det som konstvärlden kallar för kvalitetskonst.

Rikard: Och varför kallar konstvärlden vissa konstverk för kvalitetskonst?

LV: Den vanligaste synpunkten är ”likhet med knorr”. Vid varje tidpunkt finns det redan kvalitetskonst och intrampade förväntningar som handlar om ämne, teknik, framtoning; det som uppfattas som relevant. I tillägg skall konstnären också kunna skilja ut sig och få fram något oväntat, ”knorren”. Långtifrån alltid behövs det särskilt mycket. Det kan t o m räcka med en bra text som förklarar varför ett visst projekt är intressant. Och självfallet skall vi räkna in den mest utslagsgivande av alla kvalitetsmärken: nätverket. Får en konstnär in en produkt som inte är helt omöjlig i ett bra nätverk får det omedelbart en annan kvalitetsnivå. Konstnären är vald på rätt sätt och bekräftad av rätt instanser. Att komma med på en biennal är ett stort lyft för den som inte brukar vara med på sådana. Att komma in på Documenta är något av det bästa som kan hända en konstnär.

Rikard: Kort formulerat kan man alltså säga: Tillgång på ett gott nätverk är konstnärlig kvalitet.

LV: Så alldeles riktigt.

Rikard: Jag får tacka för att du hade tålamod att svara på alla mina frågor.

LV: Å min sida får jag tacka för att du hade tålamodet att ställa dem.

(De båda reser sig och går ut i det stora mörkret)

diskursshieldlit.JPG
Högdiskursen är konstens sköld mot banalisering och populärkultur

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

9 svar på Del 225: önskekonserten; sista delen

  1. Rasmus West skriver:

    Gillar skölden, mycket förtroende/respektingivande! Du kanske kunde utveckla en konstens heraldik, i tillägg? Ett helt kit.

  2. Olofmartin skriver:

    Wittgenstein, Hegel, Schoppe, Heidegger, Foucault, Kant, Benjamin – vilka är de övriga på skölden?

  3. Lars skriver:

    Olofmartin, Schlegel finns där, Deleuze o Guattari, Spivak.

  4. karin skriver:

    trevlig läsning ang. kvalifikation och intentaion samt högdiskurs vs. lågdiskurs.

    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=574&a=605224&previousRenderType=2

  5. Johan Lundh skriver:

    Rondellhundar… hmmm

    “Vi lever i en tid av för mycket arbete och för lite bildning; en tid då människor är så flitiga att det blir dumma.”

    O.W.

  6. Joaquim skriver:

    Två andra tänkvärda länkar från samma tidning:

    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=605201&previousRenderType=2
    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=605395&previousRenderType=6

    Diskursen kanske klistras på det som hamnar i konstvärlden och det som hamnar där är sådant som funkar i diskursen. MEN DEN ÄR ENDAST EN SOCIAL OMSTÄNDIGHET, OM KANSKE ÄNDÅ INTE SÅ ÄNDA.

    Jag rekommenderar “Fursten” av Machiavelli, det är diskursernas diskurs.

    Happy weekend!/ Jocke

  7. Dorinel Marc skriver:

    Hej Johan!

    För mycket är för mycket. Tror du att man blir klok av för mycket bildning?

    /Dorinel

  8. Joaquim skriver:

    Hej Lars, jag förstår att jag tydligen inte uppfyllt dina högdiskursiva krav, mkt tråkigt.
    Men tack i alla fall för många bra texter och svar och ett fint tålamod!

    Eftersom jag trots allt tycker blocken mot mig var lika egendomlig som orättfärdig skall jag lämna en liten förbannelse efter mig.

    Varje gång du modererar bortfiltrerade meddelandet kommer du från och med nu att tänka:
    —-
    JAG ÄR EN BOT, JAG SKALL BANNA BANNA DEM SÅ HÅRT
    —-
    Melodin kommer sedan hänga med resten av dagen. Rösten kommer vara med vocoder. Om du mot all förmodan skulle ha glömt låten så kan du fräscha upp minnet här:
    http://video.google.com/videoplay?docid=2015570935756570908

    Det kommer inte finnas något sätt för dig att bryta förbannelsen. Inte ens genom att häva min spam-block.

    Held og lykke!/ Jocke

  9. Rikard skriver:

    Eftersom jag 23 december eftersökte intervjun vill jag också passa på att tacka för den. Det har varit upplysande på många sätt och vis och det finns säkerligen anledning att följa upp flera delfrågor.

    Jag hoppas också att mina andra två önskningar kommer realiseras här; vad för slags konst Lars Vilks helt enkelt gillar (älskar?), och en genomarbetad ideologi om vad som komma skall – eller vad som kanske redan är här.

    Det är förövrigt, såklart, och tyvärr inte jag som ställt de pedagogiska frågorna. Om det nu hade undgått någon.

    Jasså, det hade det inte.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.