Del 217: Önskekonserten 1

Signaturen Rikard bad om att jag skulle göra en intervju med Vilks angående den institutionella konstteorin. Här kommer första avsnittet av denna såpopera med Rikard som intervjuare.

Rikard: När vi nu ändå sitter här kan vi väl dra genom den institutionella konstteorin? Den är alltid på tapeten och konstant tycks den vara impopulär. Du har blivit dess företrädare i Sverige. Men hur är det med de närmast inblandade, Dickie och Danto – och du själv?

LV: Den institutionella konstteorin är ett projekt som helt domineras av George Dickie. Han kämpade med den i 15 år och åstadkom tre versioner.

R: Var kommer Arthur Danto in i sammanhanget?

LV: Danto kommer redan 1964 med sin banbrytande artikel om konstvärlden som förutsättningen för konsten snarare än konsten i sig. Men man skall inte blanda samman de båda herrarna som dessutom är måna om att markera sina oenigheter.

R: Kan man kortfattat sammanfatta skillnaden mellan Danto och Dickie?

LV: Det går nog. Danto menar att det är nödvändigt med konstnärliga (”artistic”) teorier för att något skall bli konst. Det innebär också att konst alltid handlar om något och på så sätt kan man säga att Danto är essentialist. Ett ofta begånget misstag är att tro att det rör sig om teori i djupare mening. Så är det inte. Tvärtom får man säga, Danto tillåter sig att gå nästan hur långt som helst för att koka den tunnaste tänkbara soppan på dessa ”artistic theories”.

R: Och den soppan är vad?

LV: Danto introducerar oss t ex för de fiktiva karaktärerna Kruka och Korg, vilka han tänker sig befinner sig utanför vårt moderna konsttänkande. Men, enligt Danto, kan de föra ett resonemang där de ser skillnader mellan konst och hantverk genom att uppfatta olikheten mellan nyttoobjekt och onyttiga sådana. Därmed har man en enklare form av ”artistic theory”. Skillnaden mellan konst och hantverk är inledningen till konst i vår mening. Strängt taget kommer inte Danto mycket längre. ”Artistic Theory” och att konst handlar om något är hans bidrag; det skall skilja konst från andra verksamheter. Och så kan han förklara det han slogs av 1964, att allting kan vara konst. Men varför vissa konstverk är bättre och intressantare än andra, det kan Danto inte reda ut.

R: Och vad säger George Dickie om detta?

LV: Dickie har, i motsats till Danto, ambitionen att skapa en fullständig konstteori med nödvändiga och tillräckliga villkor. Som jag nämnde lägger han fram tre versioner, vilka korrigeras efter den kritik han möter. Det är lätt att glömma bort att diskussionerna i estetikkretsarna varit intensiva – och akademiska. Man skall också komma ihåg att det inte är en teori som enbart rör sig om bildkonst. Dickies institutionella konstteori handlar om samtliga konstarter. ”Ett konstverk”, säger han ”är en artefakt av ett slag som skapas för att presenteras för en konstvärldspublik.” Det man skall få med sig här är att t ex en teateraffisch inte skall förväxlas med ett konstverk. Det säger inte så mycket. Och vill man veta vad ”konstvärld” är för något får man veta att det är sammanfattningen av alla konstvärldssystem (litteratur, musik, måleri osv).

R: Den kritik man riktar mot Dickie är att hans teori är cirkulär, att den bevisar att konst är konst för att det kallas för konst. Gör det inte teorin ointressant?

LV: Jo, Dickies version är inte mycket att hänga i en julgran. Men även de tunna trådar som Dickie så omsorgsfullt väver är svåra att hålla ihop. När han då äntligen hade konstruerat sin tredje version stötte han på Robert Barrys konceptuella statement:

”all the things I know but of which I am not at the moment thinking – 1:36 P.M:; 15 June 1969, New York.”

Här rasade den Dickieska teorin eftersom han förutsätter “artefact av ett slag” alltså ett visst medium. Här finns inget medium, säger Dickie och därför är det inte konst. Men som en av hans kritiker, Timothy Binkley, säger, Barrys arbete uppfattas som konst av konstvärlden. Man kan inte gå med på allt, menar då Dickie. T o m i den tunna och cirkulära teorin har vi sålunda ett besvärligt fall för Dickie. Det som konstvärlden kallar för konst är konst, men inte alltid, i tveksamma fall får man tydligen fråga Dickie.

Nu är det inte så svårt att reda ut det här fallet. Barry presenterar sina tankar som texter på galleriväggar eller i böcker. Och han kan även göra det muntligt. Ett eller annat medium blir det hur som helst och därför är Dickies avvisande en uppenbar groda.

R: Jaha, jag antar att den institutionella konstteorin lever ett så pass gott liv som den trots allt gör beroende på att det inte finns någon bättre.

LV: Däri kan vi förklara oss eniga.

(to be continued)

It is always changing. It has order. It doesn’t have a specific place. Its boundaries are not fixed. It affects other things. It may be accessible but go unnoticed. Part of it may also be part of something else. Some of it is familiar. Some of it is strange. Knowing of it changes it. Robert Barry: Art Work (1970)

aaaoperationslut.jpg
Här kan man skåda Mrs Basket och Mr Pot diskutera artistic theories på ett operationsbord.

galaxer.jpg
Om man önskar kan man utropa alla galaxer i universum till konst. Det går för sig. Men frågan är om någon är intresserad.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

55 svar på Del 217: Önskekonserten 1

  1. Petter Helje skriver:

    Hej, Lars och ni andra. Tack för en intressant genomgång! Vad jag funderar på är om det som Danto kallar konstnärliga (“artistic”) teorier kanske befinner sig på en annan kunskapsteoretisk nivå än IT i din eller Dickies variant, eller om IT också ska ses som en konstnärlig teori i Dantos mening. Vad tror du Danto och Dickie skulle svara på det? Frågan har betydelse för det vi diskuterade innan jul, nämligen om IT och estetiken utesluter eller kompletterar varandra. Man kunde införa begreppet “konstburken” och låta IT beskriva burkens yttre form (institutionen) medan estetiken beskriver innehållet (konsten). Om man envisas med att en beskrivning av konstburkens yttre form utesluter en beskrivning av dess innehåll riskerar IT nämligen att bli totalt ointressant, en tom formalism.

  2. Lars skriver:

    Hej Petter! Danto menar att artistic theories är nödvändiga för att något skall bli konst. Den berömda Brilloboxen ser ju precis ut som en Brillobox och om man inte har en teori om konst kan man inte förstå skillnaden. Det är alltså själva det faktum att det finns teorier som är intressant för Danto. Den institutionella teorin är också en del av teorierna men den är givetvis strängt specialiserad eftersom den befinner sig i det konstfilosofiska lägret.

    Jag tror inte man kan göra den uppdelning som du talar om. IT har tillkommit för att det inte finns något annat sätt att definiera konsten. Innehållet kan ju vara vad som helst och kan därför inte definieras. Begreppet “estetik” är svårhanterligt. Estetik betyder bl a konstfilosofi och estetik ägnar man sig åt i Journal of Aesthetics and Art Criticism och i British Journal of Aesthetcs. Framför allt i dessa tidskrifter diskuteras konstteorier.

    Dickie har en poäng, trots allt. Det kan vara så att konsten inte har något bestämt innehåll i något avseende. Därför blir IT en komplett beskrivning. Innehållet kommer av uppdykande (och försvinnande) trender vilka kan ta vilken riktning som helst. Det enda man kan säga om innehållet är att det just nu är så och så och att det tidigare var på ett annat sätt.

  3. Yngve Rådberg skriver:

    Vilar den institutionella teorin på ett misstag?

    Jag tror att Lars Vilks version av IT vilar på åtminstone två misstag. Den utgår från att det inte finns någon gemensam och unik egenskap hos alla konstverk. En sannolik men omtvistad och fortfarande obevisad förmodan. Det första misstaget är att betrakta detta antagande som avgjort. Det andra misstaget är att förvandla det till en estetisk programförklaring. Att det saknas (bevis för) unika och gemensamma konstnärliga kvaliteter tas som intäkt för att det bara är nätverket som avgör ett konstverks kvalitet. Med en sådan utgångspunkt diskvalificeras hela den kritiska diskussionen och konstdiskursen blir bara en fråga om navigation i den sociala terrängen. Något som ingen i konstvärlden (inte ens Vilks själv) går med på skulle vara fallet.

    /Yngve

  4. Lars skriver:

    Att man utgår ifrån att det inte finns någon gemensam egenskap för alla konstverk kommer av en lång diskussion alltsedan 50-talet och som har sin utgångspunkt i alla misslyckade försök att finna någon sådan. Därmed är saken inte avgjord. Jag skulle t ex säga att man kan framställa en definition av konst som bygger på att den är ett högdiskursfält som bearbetas med de traditionella egenskaper som jag tidigare lagt fram.

    Men något misstag är det ändå inte fråga om. Det är ett rimligt antagande som man kan utgå ifrån. Inget märkligt att göra det. Det vore besynnerligt att hålla tillbaka en teori för att man inte är säker på om det finns något som kan motsäga den.

    Som jag många gånger sagt är det inte enbart nätverket som avgör konstens kvalitet. Men jag hävdar att det är den viktigaste enskilda egenskapen. En betydande del av mitt dagliga värv är att bekanta mig med samtidskonstnärer. Det finns många och vad som är slående är att de flesta kan bytas ut mot varandra. Varför är då vissa bättre än andra? Ja, det är naturligtvis nätverket i vid mening som avgör den saken. Att skapa konst är inte bara att tillverka några grejor och hosta upp en eller annan idé. Rätt personer skall skapa diskurs och skriva in den och få den att bli något som “gäller” och diskuteras.

    Men det är förenklat att säga att allting handlar om att navigera i den sociala terrängen. Konstvärlden med konstnärerna är intresserade av det som görs och diskuterar naturligtvis innehåll, aspekter och trender. Att en konstnär är strategiskt medveten om att positionera sig betyder inte att denne enbart sysslar med det. En konstnär är i regel intresserad av saken denne sysslar med och det är även konstvärlden. Det strategiska rävspelet är ett sätt att gagna saken. Utan stipendier och bra utställningsplatser blir det inte mycket av ett konstnärskap.

  5. Petter Helje skriver:

    Lars, om innehållet kommer av uppdykande och försvinnande trender som kan ta vilken riktning som helst, då kan IT inte vara en av dessa trender, åtminstone inte om den ska ha någon giltighet (d.v.s. fortfarande vara sann) även efter att den spekulativa estetiken gjort sig gällande. Den uppdelning jag talar om gör du ju själv när du liknar den spekulativa estetiken vid “lösa sandjordar” och IT vid “hälleberget”. De lösa sandjordarna kan blåsa bort och ersättas av ny sand, men hälleberget kan inte “ta vilken riktning som helst”. Det ligger där det ligger.

  6. Petter Helje skriver:

    Lars, om innehållet kommer av uppdykande och försvinnande trender som kan ta vilken riktning som helst, då kan IT inte vara en av dessa trender, åtminstone inte om den ska ha någon giltighet (d.v.s fortfarande vara sann) även efter att den spekulativa estetiken gjort sig gällande. Den uppdelning jag talar om gör du ju själv när du liknar den spekulativa estetiken vid “lösa sandjordar” och IT vid “hälleberget”. De lösa sandjordarna kan blåsa bort och ersättas av ny sand, men hälleberget kan inte “ta vilken riktning som helst”. Det ligger där det ligger.

  7. Petter Helje skriver:

    Hej, Yngve! Hur går det med Hegel? Jag köpte Heideggers “Konstverkets ursprung” men fattar ingenting.

  8. om du tröttnat på Hegel är det inget mot vad dessa verkar ha gjort…..

    Saxat från Myspace om kulturtidningen Juxtapoz

    “Juxtapoz is published 12 times a year out of San Francisco. We write about the art that inspires us. Art establishment conventions do not apply here. We don’t print lengthy essays on the theory of paint splatter or lists of America’s top collectors – just art and artists who matter. Juxtapoz was founded by Robert Williams in 1994, and we’ve been thumbing our collective nose new-school style ever since.”

  9. vet inte hur stor upplaga de har men med sina 40 000 friends har de väl en del inflytande.

  10. Lars skriver:

    Petter. IT kan inte bara avfärdas som en trend. Det är ju en vetenskaplig teori, väl diskuterad och etablerad efter forskningens alla regler. Den spekulativa estetiken finns ju ännu inte mer än som en möjlig tendens. Om den skall utveckla en konkurrerande vetenskaplig teori vet vi inte, men det verkar inte sannolikt. Däremot kan den vara ett teoretiskt underlag för en konstriktning – utan krav på allmängiltighet.

  11. Lars skriver:

    Ja Per, jag vet att det finns många avdelningar i konstvärlden. Art Renewal Center är t ex en mycket stor rörelse som agerar för salongsmåleriets återkomst. Men även om man inte tycker om ett och annat i konsten bör det vara möjligt att enas kring vad som är en rimlig beskrivning. Att den internationella samtidskonsten som den uppträder på Documenta och på biennaler och som den framträder i ett stort antal välkända konsttidskrifter etc är den trendsättande delen av konstvärlden, om det kan man väl vara enig. Så fungerar det. Kvantitativt kan man nog säga att hötorgskonsten är den största rörelsen i konstvärlden. Men den har ingen större betydelse för konstens utveckling. Konsten måste förnyas och förändras och den saken är koncentrerad till den internationella samtidskonsten – vare sig man gillar det eller ej.

  12. Petter Helje skriver:

    Lars, nu säger du faktiskt precis detsamma som jag: IT måste ha en annan epistemologisk grund än de teorier som är underlag för diverse konstriktningar, annars skulle den blåsa bort vid minsta antydan till trendskifte. Men just för att den befinner sig… eller rättare sagt: OM den gör anspråk på att befinna sig på en annan kunskapsteoretisk nivå än den spekulativa estetiken, så KAN den inte lägga beslag på den plats som ankommer de teorier (med eller utan allmängiltighet) som har konstburkens innehåll som objekt.

  13. “Konsten måste förnyas och förändras och den saken är koncentrerad till den internationella samtidskonsten – vare sig man gillar det eller ej.”

    Förändringen har redan skett på gatan…storscenen tar bara från de små och proklamerar sin förträfflighret.

  14. Petter Helje skriver:

    Eller för att uttrycka det med en bild jag kom på nu i sömnen: man kan inte cykla på en hög och en låg växel samtidigt.

  15. Petter Helje skriver:

    Eller som när man ställer in skärpan med en kikare: om man står under ett träd så kommer antingen grenverket eller månen att framträda klart, inte båda på samma gång.

  16. Petter Helje skriver:

    De olika inställningarna på kikaren, de olika växlarna, de olika kartorna – motsvarar alltså teorier på olika kunskapsteoretiska nivåer.

  17. Lars skriver:

    Per. Mycket intressant material och pedagogiskt inte minst. Jag är inte alls oenig i dig om att det som sker redan har skett. Men vi har frågan om när någonting egentligen sker. Och det är något som handlar om graden av uppmärksamhet och konsekvenser. Konstnären och/eller curatorn fiskar upp något från någon annan och ser till att saken placeras på en större agenda, texter skrivs, utställningar visar i stor skala det stoff man har tagit sig an. Och det diskuteras och blir intressant, med andra ord, “det gäller”. Saken förändras naturligtvis och får helt andra konsekvenser. Klart att de som inte kom med i scoopet kan sitta hemma och säga att “vi har redan gjort det där”, “vi har blivit bestulna”. Men det hjälper ju inte.

  18. Lars skriver:

    Petter. Att det finns två nivåer av konstteori är en välkänd sak. Teorier som är allmängiltiga och som arbetar med att definiera vad konst är. Och teorier som går på konstriktningar: teori om impressionism, kubism, om relationell estetik osv. Ibland händer det att en konstriktning gör anspråk på att vara något mer, t ex inom expressionismen där man hävdat att den är själva konstens kärna.

    Med IT har vi alltså en allmängiltig teori. Den definierar vad konst är för något. Och vad den säger är att konsten har ingen grund, det finns ingen möjlighet att definiera den utifrån något specifikt innehåll. Innehållet blir vad konstvärlden lägger in. Det blir ointressant för IT att ge sig på innehållet. Exempelvis socialkritiken har sina teorier om hur socialfilosofi skall appliceras och göras intressant i konstsammanhang. Den allmängiltiga aspekten ur IT:s synvinkel kan vara att det finns teorier. Dickie säger inte särskilt om det eftersom hans IT inte avancerade så långt. Danto gör som sagt en sak av detta, men å andra sidan företräder han inte direkt IT.

  19. Lars

    Om du visste hur ofta ens idéer plötsligt presenteras som curatorns eller producentens.egna…därför håller jag mig därifrån. Några månader efter Cyberia så presenterades så var plötsligt alla dator konstnärer, internetkritiker etc. När vi genomförde själva spektaklet var vi oerhört utskällda och bespottade. Sedan gjorde de våra idéer till sina. (klassiker).

    Jag fick nog mina erbjudanden men det var inget skolan vare sig förberett mig för eller jag ens var beredd på. En presskonferens inför fyrtio journalister, tre tv bolag var inget .
    Peter Weibel var villig att ta mig under sina vingars beskydd
    , vilket hade kunnat etablerat mig på en bienal cirkuit, men jag var inte i balans för en sådan resa då.
    Ej heller vad det vad jag önskade, vare sig då eller nu. Tv¨rt om så var jag ganska typig mot en viss Curator när alla andra kröp för honom.

    Men att tro att idéerna föds i konferensrummen där bienaler planeras är naivt. De snor och plockar upp idéer från oss på gatan. Och även om sådanna som jag (jag är långtifrån ensam) varken vill ha eller har ett nummer på en förnedrande rankinglista så föringa inte den konstscenens betydelse.

  20. Lars skriver:

    Per, du är berättelsen om mannen som valde att stanna kvar på stationen när tåget gick. En historia som är lärorik. Man gör sina val och i slutändan handlar det om hur man vill ha sitt liv. Säkert är det många som inte är förtjusta i att flänga runt på diverse biennaler i ett hektiskt tempo. Men det går inte att komma ifrån att det är ett hårt och stressande arbete att vara internationell samtidskonstnär. Och igen: Det är där det sker och det är där saker får genomslag.

    Jag förringar inte andra konstscener, men skall man beskriva konsten är det meningslöst att i en överdemokratisk rättviseanda säga att alla är lika intressanta och betydelsefulla. Så är det inte. Scenerna utanför DIS har inte samma genomslag och man kan utgå ifrån att de som håller sig där är sämre uppdaterade.

    Rankinglistan är inte förnedrande. Det är värre än så. Den är rättvis. Och med den kan man fånga konstnärerna något som konstvärlden inte tycker om. Vi vet var vi har folk idag och vad de går för och hur de värderas. Och de värderas som sagt korrekt.

  21. Ulf Hedetoft skriver:

    Lars.

    Vilka är de värdeparametrar du åsyftar som gör bedömningen korrekt?

  22. I en katolsk patriarlkal värld så måste Gud tolkas av män klädda i klänningar via skrifter skrivna på Latin.

    I Zen möter man gud eller snarare altet via andningen.

    Inom Wicca går man ut i naturen och möter gudinnorna via diverse koncentrationsövningar, helst naken så att alla sinnen aktiveras.

    Vem gids upp fattning för dig närmare Gudomen.

    Rankinglistan är ett Påvedöme och för dig inte ett dugg närmare Gud. Men prästerskapet lever gott på det.

  23. Jag missade inte tåget.
    Jag accepterade det inte. Jag valde att gå för att det gav mig mer utbyte.
    Och människorna på vägen var inte sämre än de som satt på tåget. Lite mindre pretentiösa kanske men inte sämre.

  24. “DIS har inte samma genomslag”
    för de som som tillber DIS

    DIS konsten har inte samma genomslag för de som inte tillber DIS.

    “Jag förringar inte andra konstscener”
    Snarae förnekar dem.

  25. Petter Helje skriver:

    Lars, 2007/01/05 kl. 21:51:20 skriver du: “Jag tror inte man kan göra den uppdelning som du talar om.” 2007/01/06 kl. 11:04:50 skriver du å andra sidan: “Att det finns två nivåer av konstteorier är en välkänd sak.” Vad är denna välkända sak om inte exakt den uppdelning som jag talar om? Och vad gör du om inte exakt denna uppdelning när du skriver att det blir ointressant för IT att ge sig på innehållet? Orsaken till det måste ju nämligen vara att de olika nivåerna inte utesluter varann.

    Redan hösten 2005 uttryckte jag mig så här i debatten på “Efter kritiken”: “Du talar nu alltså om två olika typer av konstteorier, varav den ena skulle utgöra det som konstvärlden för tillfället tycker är bra eller intressant konstteori, medan den andra skulle vara någon sorts empirisk sanning i stil med att jorden är rund. Det första skulle i så fall vara en teori och det andra en metateori. (…) Men varför skulle en metateori konkurrera med en teori? Det är ungefär som om vetenskapssociologin skulle konkurrera med fysiken!”

    Tanken att de olika nivåerna utesluter varann hade du dessförinnan uttryckt i följande ordalag: “En generell teori om konst är, i vetenskaplig mening, en som kan beskriva konsten på ett så korrekt sätt som möjligt. Här borde ju inte konstvärldens ‘tyckande’ vara avgörande, men blir det lätt genom att konsten trots allt är en praktik och inte en vetenskaplig institution. Och denna praktik har tills vidare tänkt sig att den rådande konstteorin är en lagom blandning av institutionell teori och traditionell estetik. Om det kan man knappast säga att det är en särskilt bra teori, det är ungefär som om man skulle tänka sig en teori om jorden som kretsar kring solen, men samtidigt skulle solen kretsa kring jorden.”

    Du intar alltså två diametralt motsatta positioner: Å ena sidan är det för dig en välkänd sak att det finns två nivåer av konstteorier, varför det “blir ointressant för IT att ge sig på innehållet”. Å andra sidan tror du inte man kan göra den uppdelning jag talar om, eftersom IT enligt dig konkurrerar ut alla teorier om konstburkens innehåll på samma sätt som den heliocentriska teorin konkurrerar ut teorin att solen kretsar kring jorden.

  26. Lars skriver:

    Ulf. Värdeparametern för artfacts är utställningar. Och så ser också konstnärerna på sig själva när de lägger fram sina cv. Att ställa ut är att bli vald och ju bättre vald, ju bättre konstnär.

  27. Dorinel Marc skriver:

    Ett bevis på att Vilks har rätt när han säger att utställningar är viktiga är att även Per som är ganska mot konstvärlden hänvisar ändå till Cyberia som en viktig utställning.

  28. Dorinel M

    Jag kan hålla med Lars i många

    Cyberia ser jag inte som viktig för konstvärlden, för de fattade inte ett smack. Men för hur saker och ting förändrades på Konstfack och för mig själv och för vissa som var där och som drog igång en hel del saker efteråt.

    En av våra största beundrare var IT Jonas Birgersson, mannen som gav IT bubblan ett ansikte å han ger ju inga konstpoäng.

    Klart att Lars har rätt i det han säger att om vi gjort det på Liljevaljks istället för på Kulturhuset så hade det behandlats annorlunda. Platsen har tyvärr betydelse. Liksom om de (konst adliga översteprästerna) inom en liten konstsekt kommer på besök så kommer fler små brunnästa i följe.

    Men jag vill peka på att det finns konstvärldar utanför denna, som lever och frodas. Som inte frågar kritikerna om lov.

  29. Lars skriver:

    Per, tack för allt intressant material du kommit med. Men du låter bitter. Detta med att man i Sverige inte skulle ge credit till föregångare är inget svenskt. Det är överallt. Tidskriften Kunst gjorde en undersökning utifrån en rad konstverk som visades på Documenta 1992. Man kunde publicera närmast identiska objekt gjorda tidigare av andra konstnärer än de som ställde ut. Inte tror du väl att det nämndes något om den saken från utställarnas sida? I konsten är risken att bli bestulen ständigt överhängande. Men å andra sidan kan man också stjäla själv.

    Hela saken med DIS är naturligtvis att konsten måste sorteras. Alla kan inte vara med och alla sorter kan inte finnas samtidigt. Det måste upprättas en kvalitetsnorm som gäller vid varje just nu. Och för att komma med i detta spel måste man följa spelets regler. Något alternativ finns inte om man vill vara med och påverka konstens utveckling. Visst kan man söka sig till mindre scener och mindre uppmärksammade scener. Då får man mindre uppmärksamhet – de mindre scenerna “gäller inte”. Dyker det upp något intressant på en mindre scen kan du vara övertygad om att talangscouterna är framme och flyttar över saken till det som skall gälla.

    Det handlar inte om att vara utvald eller ej. Det väljer man själv – om man vill gå med i spelet.

  30. Lars skriver:

    Petter. Jag är inte helt klar över vart du vill komma. Men låt mig säga detta:

    Dickies teori bygger som bekant på institutionen. Men det är en ofullbordad historia och vi har kvar frågan: Varför anser k-världen att något är konst? Och där kommer man att åberopa innehållet.

    Ditt citat från det jag skrev tidigare bör få ett tillägg. Det finns teoretiska nivåer med forskningsanspråk och det finns mera praktiska teorier som konstvärlden använder sig av (utan krav på forskningsprecision). Innehållet är föremål för en väldig teoretisk-forskningsbaserad uppmärksamhet och det dominerar innehållet t ex i de två tidskrifter jag nämnde tidigare. Det är ju inget problem för en forskare att skriva om kubistisk konstteori utan att ställa krav på allmängiltighet (kubistisk konst = konst, icke-kubistisk konst är icke-konst).

    Konstnärer och teoretiker har också behov av att berättiga en konstverksamhet genom teoretisk underbyggnad. Så t ex Bourriaud när han pläderar för relationell estetik.

  31. Petter Helje skriver:

    Jo, jag menar så här: Du skriver att Dickies teori bygger på institutionen men att det är en ofullbordad historia och att vi har kvar frågan: “Varför anser k-världen att något är konst? Och där kommer man att åberopa innehållet.” Så långt är vi överens. Men om man besvarar denna fråga genom att återigen hänvisa till institutionen, så uppstår en cirkularitet som åtminstone för mig känns väldigt otillfredsställande: Varför anser konstvärlden att något är konst? Jo, därför att konstvärlden anser att det är konst. Ännu mer otillfredsställande blir det om man som du besvarar frågan om varför konstvärlden anser att något är BRA konst på samma sätt. Det blir en sorts maktspråk: Varför? Jo, därför!

  32. Lars skriver:

    Hej igen Petter!

    Så illa behöver det inte bli. Det första svaret är dock tämligen givet. Jag skall precis lägga ut en liten text om den saken.

  33. Jag uppskattar historielektionen och inser att sådant är livet.

    Man kan undra varför man får vänner på Myspace som känner att de måste kalla sig alternativa gallerier.
    För mig är de gallerier.
    Antagligen för att Galleriet idag står för något de inte kan skriva under på.
    Jag inser att jag och de håller på att koppla samman en världsomspännande alternativ scen. Liksom at Street arten gjort det med sin superstjärna Gigant som fixstjärna.

    —-

    Jag bevakar bara vad känner är mitt. Bitter blir man först när man gett upp. Det har jag långt ifrån gjort…då hade jag inte gaggat med er. Konstnärer är som Wolgers myntade “Perverst företrädda”, vilket jag tycker är åt helvete. (Mitt språk är yxigt och gapigt. kanske för att jag är ett barn av orginal 77 punken. Som fick fightas gårt för varje milimeter. Långt innan Mediagymnasier och idolaudisions.
    Där varje Warholbild eller Skränig singel var dyra klenoder.)

    För mig är varje verk någon görs i ett anletes svett, som bör respekteras, vare sig man tycker det är bra eller inte. Och varje konstnär borde stå upp för sig och inte låta sig hunsas av “konstvärlden”.

    Vad jag tycker om Tobias grej kvallitativt vill jag helst hålla för mig själv just nu. Men det är inte poängen. Poängen ätt att jag inte ser storheten och varför just detta skall vara en av sveriges viktigaste verk när jag ser att det inte är det, iså fall skulle jag vara Picasso.
    Jo det är viktigt så till vida att de som utsett verket till viktigt måste hålla fast vid det annars så rasar deras trovärdighet. Det är viktigt så tillvida att platsen han genomför det på är så heligt i konstkretsar att det automatiskt måste finnas storhet i verket. Det blir något av hänt i veckan över det hela…kanske är det därför att vissa känner sig manade att kalla sig för alternativa gallerier. Inte för att konsten ser annorlunda ut men att det är garanterat hänt i veckan-(Konstvärlds)-fritt.

    Jag har själv knyckt, Både från Max Book och Dan Wolgers, men ändå inte, det var snarare kärleksförklaringar till dem. Och de var så stora att deras verk inte tog någon skada, Om de blev sårade, vilket inte var min mening, så får de vara arga på mig. Men det tror jag inte, för det rör dem säkert inte i ryggen.

    Stöld eller eget verk…..tja till en början så var det inget foto som hängde på väggen de där veckorna i maj 2005.
    http://www.geocities.com/pcb_eriksson/pereriksson7_small2.jpg

  34. Dorinel Marc skriver:

    Hej Per!

    Vilket verk menar du anses vara ett av Sveriges viktigaste verk?

  35. Petter Helje skriver:

    Lars, den intressanta frågan är som jag ser det: Hur skriver man om konst? Och hur förklarar man varför ett konstverk är bra utan att hänvisa till institutionen? Man åberopar innehållet säger du, och jag håller med. Men du säger samtidigt att konsten är tom: “Sven-Olov Wallenstein menar att (IT) inte säger någonting, det är en tom teori som enbart bekräftar vad som sker på konstvärldens yta. Som jag ser saken beror detta på att konsten i sig är tom.” Hur får du ihop det? Om konsten är tom finns ju inget innehåll att åberopa.

  36. Lars skriver:

    Petter, Konsten är tom i sig, det finns ingen väg tillbaka till Ur-Art. Men det finns inget som hindrar att man lägger in precis vad som helst i den. Och då för den det innehållet – om konstvärlden går med på det och blir intresserad. Nästa innehåll i konsten blir något med spekulativ estetik. Exakt hur det kommer att te sig vet vi inte, men några tongivande skribenter och konstnärer kommer att ge oss nytt innehåll.

  37. Om vi nu under ett kort ögonblick skall ta den sk Topplistan på allvar, så borde väl namnen på den vara upphovsmän och kvinnor till de viktigare verken i Sverige. Och då är technopopen ett av de viktigare verken. 1

    Om man som jag inte tar den på allvar utan mer ser den som kalenderbitares lilla nöje. Så går det inte lika lätt att utsee direkt viktiga verk då det blir mer flytande.

    Viktiga verk är väl om man tittar rent historiskt de verk som förändrar branchen, eller sätter saker igång. Punken hade aldrig fått det explosiva genomslag och förändrat en hel media värld så om inte Anarhy in the UK, God Save The Queen inte släpts och dragits in. Sex Pistols hade inte lämnat replokalen om inte Johnny T hade rivit av riff på Manhattan i klädd sin flickväns glitterkläder.. Etc.

    Men med lilla listan så spelas bara viktiga verk på Madison Square garden, Hammersmith Odeon och Budokan.

    Nyfiken på vilken plats Dorinel Marc finns på.

  38. Yngve Rådberg skriver:

    Hegel ja, hans Inledning till estetiken, som nyligen kommit på svenska, är förvånansvärt läsvärd. Rekommenderas alla som käbblar här. Det mesta är fortfarande sig likt.

    “Det kan förefalla som om den sköna konsten inte vore värd att betrakta på ett vetenskapligt sätt, eftersom den förblir ett behagande spel, och även om den också inriktar sig mot mer allvarliga syften, så motsäger den dessa mål, och om den överhuvudtaget endast tjänar detta spel liksom detta allvar, kan den som sin tillvaros element liksom sina verkningars medel endast ha bedrägligheten och skenet”

    “Till sist är konstverkens källa den fria verksamheten hos fantasin, som i sina inbillningar själv är friare än naturen. För konsten står inte bara hela rikedomen av naturgestalter i deras mångfaldiga och färgrika sken till buds, utan den skapande inbillningskraften förmår också därutöver utgjuta sig på ett OUTTÖMLIGT sätt i sina EGNA produktioner. Inför denna omätliga fullhet hos fantasin och dess produkter förefaller det som om tanken måste berövas allt hopp om att kunna bringa dem inför sig på ett FULLSTÄNDIGT sätt, bedöma dem och inrangera dem under sina allmäna formler.” (övers. Sven Olof Wallenstein. Versalerna står för kursiv stil.)

    Jag får känslan av att om konsten sattes i rullning av Kant och Hegel, befinner vi oss fortfarande i samma snöboll som bara växer och växer och inte går att stoppa. Grundsatserna (ovan) bär den med sig även om den kan rulla vart som helst. Det går inte att överge dem utan att helt hoppa av bollen.

    Bernstrup ja, vi gick i samma klass på mejan, jag minns väl hur knäckt han var efter teoriprofessor Vilks första besök i hans ateljé. Han slängde allt han dittills gjort och började om på ny kula. Han är dig nog evigt tacksam för det besöket, Lars. Det gick ju bra sen.

    Yngve

  39. Petter Helje skriver:

    Lars, “konsten i sig”, det påminner om Kants “tinget i sig”. Kan man överhuvudtaget säga något om det? Det låter som en tom kategori.

  40. Lars skriver:

    Petter. Jag har svårt att förstå hur du kan missförstå mig. Det är väl ett mer än känt faktum att den traditionella synen på konst innebär att konsten finns i sig, alltså av naturen, uppstår i alla kulturer genom hela historien, den är, enligt denna syn, inneboende i människan. Jag menar dock att detta är ingenting annat än en tom kategori. Men det är inte många som håller med mig.

  41. Petter Helje skriver:

    Vi kanske missförstår varann. Snarare än att benhårt försvara en traditionell konstsyn försöker jag hitta en tredje ståndpunkt som ger både institutionsteorin och estetiken sitt berättigande.

  42. Lars skriver:

    Petter. Nu får du förklara vad du menar med estetiken. Är det färg och form, är det relationell estetik eller är det den estetik som IT företräder?

  43. Petter Helje skriver:

    Så här: Utan institutionen kommer vi aldrig att få syn på konsten, den blir en tom kategori. Men utan konsten blir institutionen en tom form och institutionsteorin en tom formalism.

  44. Petter Helje skriver:

    Med estetiken menar jag alla teorier som handlar om konstburkens innehåll. Om IT företräder en särskild estetik (syftar du på konceptkonsten eller postmodernismen?) så måste man skilja den från IT som allmängiltig teori. Den senare handlar om konstburkens form.

  45. Lars skriver:

    Petter. Tenderar det inte att bli en skendebatt. Jag tror jag förstår vad du menar. Vi har generella teorier som beskriver konsten. IT är en teori som vill hävda att den har nödvändiga och tillräckliga villkor. Och då behövs inte innehållet mer än att det alltid finns ett innehåll – men eftersom detta kan vara vad som helst kan det inte specificeras.

    Innehållet som det sedan utformas i trender och andra intressen som upptar konstvärlden flyter ju som alltid, helt ostörda av IT.

    Men det är med utgångspunkt från Dickies version. Lite mer kan man göra om man vill.

  46. Petter Helje skriver:

    Vad vi diskuterar är om institutionsteorin i din eller någon annans variant gör estetiska teorier (“artistic theories”) överflödiga eller inte. Jag uppfattade att vi var oeniga på den punkten, men det kanske vi inte är?

    Om man blandar ihop IT som allmängiltig teori med “den estetik som IT företräder”, då har man skapat en debattsituation som påminner om att springa i ett ekorrhjul tillverkat av ett Möbiusband. Ett riktigt rävspel!

  47. Lars skriver:

    Petter. IT kan väl knappast företräda någon innehållslig estetik. Talar man om IT och estetik är det väl estetiken som universitetsdisciplin man menar.

    IT gör inte art theories överflödiga i konstutövandet och i annan praxis. Däremot är de överflödiga för själva teorins definition av konst, eftersom det specifika innehållsliga varken är nödvändigt eller tillräckligt.

    Sedan är det möjligt att dra vissa praktiiska slutsatser om man tror på IT. Alltså att konst blir till genom att den skapas av konstvärlden. Så också alla möjliga teorier om innehållet.

    IT är direkt knutet till diskussionen om “Kan allt vara konst?” Konceptkonstnärerna som förde fram denna på sin tid kontroversiella tanke menade att det var tillräckligt för konstnären att utnämna det som han önskade. Men då fanns inte IT, den tillkom några år senare. Här lämnade IT ett bidrag till innehållet men dock innan den fanns.

  48. Petter Helje skriver:

    Du säger återigen två motsatta saker: “IT kan väl knappast företräda någon innehållslig estetik” och “(h)är lämnade IT ett bidrag till innehållet”. Jag är ledsen, men så länge du blandar ihop de nivåer jag talar om kommer du att fortsätta att trassla in dig i självmotsägelser.

  49. Lars skriver:

    Petter. Nu bråkar du väl lite i onödan. Jag skriver tydligt att konceptkonstens utnämningar skedde för IT.

    Det verkar som om du inte vill förstå vad jag menar. När vi kastar diskussionerna fram och tillbaka i dessa korta ryck skulle det bli otympligt om vi skulle hålla en precision som ligger på vetenskaplig nivå.

    Du vet säkert lika väl som jag att det var under 60-talet senare del som frågan om konstens yttersta gränser och vad som kunde vara konst behandlades såväl teoretiskt som praktiskt av bl a Kosuth och Art & Language. Man kan säga att konstnärerna demonstrerade utnämningstekniken i konstnärlig form. Men den inspirationen kunde ju inte komma från IT. Däremot på andra hållet, IT är ett svar på dessa och andra yttringar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.