Del 216: Angeläget i Umeå

Rikard Ekholm har sett utställningen Samtida arabisk bild Irak på bildmuseet i Umeå. Och han är mer än nöjd, som han skriver i SvD: ”Till skillnad från de flesta så kallat samhällskritiska utställningar av idag lyckas utställningen verkligen förmedla något angeläget.” Ja, det var inte illa. Men man kan fråga sig för vem den förmedlar något angeläget. Svaret ligger inte så långt borta: För konstkritikern och några andra i konstvärlden. Det är den gamla entoniga visan om att något skall vara bra för folket när kritikern sagt sitt.

När jag själv såg utställningen förstod jag att den inte bara vara angelägen utan också överväldigande korrekt, så korrekt att ingen kan knysta ett ljud om något annat. För all del, om besökaren är otroligt intresserad kan man ge sig på den, men det är ett dagsverke att tränga in i texter och långa dokumentärfilmer. Här skall besökaren inse att det inte rör sig om något snabbpass; inför en så kopiöst stor fråga som Irak, skall betraktaren fatta att det handlar om möda. Pedagogik kan i sådana fall tydligen lämnas därhän; så svårt som möjligt. Publiken förstår detta och uteblir, men konstvärldens representanter, åtminstone de som fortfarande tror på socialkritikens välsignelse, tar sig dit i sin yrkesroll.

När en sak blir angeläget viktig, för att inte säga, överviktig, kan konstvärlden i sin fascination över att möta något utanför konstvärlden, svära sig fri från konsten. Så även Ekholm som deklarerar:

”I konstvärlden rubbas ofta sedvanliga distinktioner, men huruvida den ena bilden är konst och den andra inte, blir i det här sammanhanget av mindre intresse.”

Det går att göra utställningar om allting, men så har vi konstutställningar som inte är utställningar om allting utan just konstutställningar. Det typiska för konstutställningar är att de innehåller konst. I kritikerns ordsvall är det inte alls ovanligt att ett positivt utrop ”detta är inte konst!” förekommer. Men det betyder bara att det är särskilt bra konst. Man kan göra andra utställningar också, men varför då blanda in konsten?

Konsten handlar (deskriptivt) om att utvidga konstbegreppet, ett ständigt annekterande av objekt utanför konsten. Inget hindrar att sådana objekt kan vara hela program för konstens uppgifter, konstteorier och estetik. Vad detta skall tjäna till kan man naturligtvis fråga sig, men det är uppenbart att det sker något med objekten när de dras in i konstens traditioner och högdiskurs.

Då och då får konstvärlden för sig att låta konsten göra markservice, alltså att ställas i samhällsutvecklingens tjänst. Som bekant utlöstes en ny sådan våg under 1990-talet med socialkritiken. Efter att ett otal gånger (igen) ha slagit huvudet i väggen kan vi nu se tydliga tecken på att konstvärlden tröttnat på sin folkupplysande och världsförbättrande mission. De angelägna och alternativa framställningarna av världens problem har som vanligt haft sin rundgång i konstvärlden. Och i elfte timmen vill Bildmuseet i Umeå försöka en gång till. Något vann man, en vänlig recension från en stockholmskritiker.

saddam hanged.jpg
Om den här bilden av Saddams sorgliga ändalykt ställs ut som konst blir det onekligen en skillnad gentemot om den visas som dokumentär avrättningsbild

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

37 svar på Del 216: Angeläget i Umeå

  1. Rasmus West skriver:

    Bildmuseet har planer på att omforma sig, om än tillfälligt, till en början. Förutom idéerna om att skapa ett konstnärligt campus som bl.a. kan tänkas inhysa den nya arkitekturutbildningen så har de planer på ett projekt som har arbetsnamnet “det relationella muséet”. Hur och vad som ska göras verkade högst oklart och svävande då jag hörde om det men av namnet att döma kan var och en dra sina slutsatser. Hörde jag en gäspning, någonstans?

  2. Om man nu lägger ungefär mer än ett halvt decenium på att lära sig sköta en kamera eller hantera en pensel, spenderar sina dagar med att handmåla uppblåsbara lekpooler för att förvandla dem till konst.
    Eller om man föder upp vandrande pinnar medan vernissageurna läppjar på bjudvinet.
    Så kommer man förståss lära sig konflikthantering och samhällsförbättrande processer på köpet.

  3. Lars skriver:

    Rasmus, det är synd att Bildmuseet lever upp till de fördomar man naturligt har om Umeå, där ute på tundran med vargarnas ylande mot månen. Det behöver inte var fullt så illa. Jag känner till de relationella planerna och såg med fasa när de drog igång korstågen. Men pengar fick de, det kan man få som tröst. Att komma tio år för sent är inte helt lyckat. Skall vi göra en insats och skriva ett öppet brev: “Ryck upp er! Nu!” “Bildmuseet kan!”

  4. Rasmus West skriver:

    Lars: jag tänkte detsamma.. det går säkert att göra något som ligger i tiden även om arbetsnamnet är som det är. Vi kanske skulle ta och skriva det där brevet.

  5. Rikard skriver:

    Tjingeling,

    Javisst är socialkritik som konst ordentligt tröttsamt, platt och allt möjligt segt. Ingen tvekan om det. Men kan det trots allt inte vara så att det inom en trött och tillsynes utkörd genre dyka upp något som piggar upp, som sticker ut och ger något extra – vad den än nu kan vara. En jazzplatta eller en punkkonsert idag är ju inte så rolig, men ibland. Jo, såklart är det så. Och just en sådan upplevelse av något som stack ut var Samtida arabisk bild: Irak, för mig. Jag kände mig faktiskt ödmjuk, om det nu är ett bra ord, inför flera av de filmer som visades. Och jag tror att en sådan känsla är vad många samhällskritiska projekt med sitt ursprung i konstvärlden vill frammana, men så sällan lyckas med. Men i just den här utställningen fann jag just något sådant.

  6. Lars skriver:

    Hej Rikard. Jovars, vi kan alla mana fram våra personliga upplevelser. När jag och några andra gick runt i de ödsliga lokalerna och såg text-, burk- och filmmassorna suckade vi tungt. Jag menar bara att man får se upp. Socialkritikens förförelse ligger i att göra sig intensivt ANGELÄGEN och att INNERLIGT BERÖRA oss. Man kan falla som en fura för mindre än så. Men så har vi det här med konsten. Är det verkligen dags för en nyberöringsrörelse?

  7. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars!

    Jag måste komma till Rikards försvar. Han förklarar i inledningen till artikeln att Bildmuseet inte är något konstmuseum i strikt mening. Så här skriver han:
    “Bildmuseets verksamhet avviker från konstmuseer i allmänhet där svensk och en del internationell konst presenteras.
    Bildmuseet handlar dels om samtidskonst, men dels även om vad som benämns bildkultur, vilket innebär att museet tar ett större grepp om samhällets bildflöde.”

  8. Lars skriver:

    Det är en intressant sak du tar upp Dorinel, breddningen från konst till bild. Det finns ingen bildhistoria eller bildvetenskap. Konsten kommer alltid i vägen. Och det gör den också i Umeå. Bildmuseets lite sent påkomna idé om att koppla stora bildbegreppet ändrar ingenting. Bildmuseet förblir ett konstmuseum. Den ständigt återkommande tanken “det spelar ingen roll vad vi kallar det” fungerar inte. Vem är publiken och mottagaren av det större greppet? Ja, det är konstvärlden – eller ditkommenderade skolklasser. Konstbegreppet slår alltid tillbaka, det är en bumerang varje gång konstvärlden får idéer om att gå utanför, ut till det stora folket.

  9. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars!

    Du har rätt att det kan uppstå förvirring när man visar bilder på ett konstmuseum eftersom besökarna tenderar att tolka dem som konst, men så är inte alltid fallet. Nationalmuseum har visat samtida design och det har varit ganska tydligt att det var formgivning det handlade om. Och Historiska museet har visat konst utan att besökarna (förutom en viss israelisk ambassadör) ställt krav på att allt som visades där skulle hålla som historiska fakta.

    Jag har inte sett utställningen i fråga på Bildmuseet i Umeå men till Rikards och utställningsmakarnas försvar kan jag säga att titeln antyder att det rör sig om bild i bredare bemärkelse. Var god lägg märke till att utställningen heter “Samtida arabisk bild: Irak”, inte “Samtida arabisk konst: Irak”
    Det mest problematiska i detta fall var kanske att de dokumentära verklighetsskildringarna var starkare än bildkonsten och dränkte de renodlade konstverken. Men jag har inte sett utställningen så jag kan bara spekulera utifrån dina och Rikards reaktioner.

  10. Dorinel Marc skriver:

    Till Rikard!

    Jag blev berörd av ditt sätt att försvara din rätt att tycka om saker som inte är inne för tillfället. Tack för att du står mot grupptrycket i konstvärlden och litar på dina egna upplevelser!

  11. Dorinel Marc skriver:

    Till Rasmus West:

    Jag kan berätta för dig att det fenomen som sedan mitten på 90-talet kallas den relationella estetiken och tjatas ut till den graden att det numera orsakar gäspningar har funnits sen urminnes tider och har återkommit med jämna mellanrum även i vår moderna konstvärld i form av Dadaism, Performance, Happening osv. Fenomenet kommer säkert att vara på tapeten igen, fast under annat namn, om cirka 10 år. Kanske strax efter nästa stora konstbörsras?
    Folk som trodde på måleriet och fortsatte att måla fast det ansågs vara död bevisade till slut att kritikerna hade fel. Om de på Bildmuseet i Umeå har bra självförtroende och tror på sin sak, då kan de säkert göra nåt bra av sina planer oavsett hur stort grupptrycket från det trendkänsliga konstvärlden blir.

  12. Dorinel Marc skriver:

    Till Lars och Den tjockare och kaxigare Per:

    Det kan vara så att konstvärlden tröttnat på sin folkupplysande och världsförbättrande mission, men det kommer alltid att finnas konstnärer som försöker ta på sig den rollen oavsett om det är trendigt eller inte. Det handlar som sagt att tro på sin sak och stå emot grupptrycket.

  13. Lars skriver:

    Ja Dorinel. Nu är det nog inte så mycket med det grupptryck som du påtalar. Om det finns något grupptryck i samband med Bildmuseet är det nog tvärtom. De har haft igång sitt projekt “Korståg” ett tag och när de lade upp det och sökte pengar var hela konstvärlden socialkritisk. Om man så vill kan man säga att de föll för grupptrycket. Men under resans gång har socialkritiken blivit mindre intressant. Och det hänger samman med att den inte har den effekt som man tänkt sig. Ingen bryr sig utanför konstvärlden.

    I den övertygade och angeläget duktiga och politiskt korrekta socialkritiken skall man naturligtvis vända sig till hela folket och bredda sig utanför konsten. Så har man också gjort i Umeå. Det är bara det som jag nyss nämnde att man inte får någon effekt utanför konsten. Innanför kan man fortfarande räkna med en viss sympati, socialkritiken är fortfarande att räkna med, Rikard tyckte om den t ex. Men det stora problemet är inte att den renodlade konsten skulle dränkas utan att besökare dränks i informationskaskader och textmängder.

    Gör man en utställning om design är det inget problem – konstvärlden räknar design som en intressant del av konsten. Och konsten kan medverka i många sammanhang, men man upplyser nästan alltid om att det är en konstutställning som pågår i det museet eller i den staden ute på gatorna. Det är svårt att sudda ut institutionsgränser.

  14. Den trendkänsligare delen av konstvärlden är kanske trött på socoalkritik.

    En annan del av konstvärlden kommer nog aldrig tröttna på den.

    En tredje del erkänner inte ens att det fanns/finns.

    Konstvärlden är inte homogen vilket man frestas att tro ibland.

    Get går förståss att grunda sin konstsyn på art forums eller så kan man läsa någon av de nya som dyker upp eller varför inte söka själv.

    ————————————————

    Mitt lilla inlägg var mer av den arten att det är patetiskt att tro att man vet något om världen efter år i ateljén.

    Vill man förbättra världen är det väl andra vägar mer effektiva.

    Dock inte att det är fel. Tillhör nog själv en av dessa världförbättrare. Men man får veta den lilla roll man spelar i sammanhanget.

  15. Dorinel Marc skriver:

    Hej Per!

    Det stämmer ganska bra det du säger om att konstvärlden inte är homogen.

    När det gäller världsförbättrare så kan jag säga att konsten har, oavsett uttrycksätt, någon slags socialterapeutisk funktion och kanske är det som är dess främsta världsförbättrarroll. Man blir förhoppningsviss en bättre människa genom att försöka förändra världen med hjälp av konst istället för våld. Jag vet inte hur exakt detta stämmer eftersom jag inte vet hur mycket sämre världen hade varit utan konst.
    Jag tror att förväntningarna på konstnären som världsförbättrare har att göra med konstens släktskap med religionen.

  16. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars!

    Jag har ingen insyn i Bildmuseets verksamhet men det du säger verkar ganska rimligt. Deras situation påminner om Tensta Konsthall och det känns lite tragiskt att nu när den trendkänsliga folket i storstäderna har tröttnat på den rellationella estetiken serveras den till dem i periferin. Men detta betyder inte att folks (konst)upplevelse är mindre värda. Förra säsongens jacka värmer ganska bra fast den inte är trendig längre.

    Det låter inget bra om besökarna dränktes i information. Det verkar som curatorerna satte fokus på själva bildflödet istället för innehållet i de enskilda verken.

  17. Håller med dig Marc.

    Vill bara tona ned plakatkonstens betydelse när det är i ett galleri = undanskymd plats.

    Däremot som möte med ensamma eller frustrerade människor, som söker något och finner en stunds lindring i konsten tror jag är en av konstens styrkor. Därför skall man inte tro att det är bara via teorier och toplistor konsten existerar.

  18. Lars skriver:

    Dorinel, Utställningen i Umeå är späckad med allting, inte minst textläsningar. Det är Cathérine David som gjort utställningen och hon är känd för att låta texterna flöda och för att skrämma bort publiken. Det är så fint och djupsinnigt och krångligt att det inte är många som orkar med det. Hon sparkades från sitt förra jobb för att hon lyckats med att minimera besökssiffrorna.

  19. Rasmus West skriver:

    Dorinel: “Jag kan berätta för dig att det fenomen som sedan mitten på 90-talet kallas den relationella estetiken och tjatas ut till den graden att det numera orsakar gäspningar har funnits sen urminnes tider och har återkommit med jämna mellanrum även i vår moderna konstvärld i form av Dadaism, Performance, Happening osv. Fenomenet kommer säkert att vara på tapeten igen, fast under annat namn, om cirka 10 år. Kanske strax efter nästa stora konstbörsras?”

    Jo, det är ju så. Det beror helt enkelt på vad man kallar saken och fler omgångar kommer nog att dras med liknande medium. Jag menade inte att allt som skulle kunna kallas relationellt är uttjatat, däremot så är det begrepp vi har för det nu och de vändor som hittills tagits i dess namn aningen passé.

    Hade iofs varit skoj om konstvärlden hade kunnat få till en Borat eller Hardogay. Där hade det kanske gått att göra något, antagligen inte lika bra som komikerna men tillräckligt bra och med tungdiskursen hjälp så.. Fast det krävs nog en speciell karaktär för att lyckas med det. Man kanske helt enkelt ska utropa Borats verk till en konstnärlig handling…

  20. Lars skriver:

    Rasmus. Ingenting är lättare än att utropa Borats verk till en konstnärlig handling. Men vem tror du är intresserad? Det måste finnas eller skapas en förutsättning för att göra det komiska framträdandet till något attraktivt i konstvärlden. För allt i världen finns det några, Cattelan är väl en och så har vi polacken Bodzianowski. Men genren är svår eftersom den skall vara lätt och tung på samma gång.

  21. Dorinel Marc skriver:

    Borat hör redan till den stora konstvärlden.
    Och glöm inte att vi har/hade Missuniversum som sadlat om till Professora!

  22. Lars skriver:

    Dorinel, Lite ordning tack. Borat finns ju inte i konstvärlden, han tillhör en annan institution. Och Catti Brandelius är en alltför svensk historia.

  23. Rikard skriver:

    Lars, jo, jag förstår nog vad du är ute efter när du skriver ANGELÄGEN och INNERLIGT BERÖRA, och jag tror att jag i det sammanhanget sitter ganska säker, men, kan du trots det berätta vad faran är med det angelägna och det innerliga – varför är det viktigt att se upp, menar du?

  24. Lars skriver:

    Rikard, jo jag vet att du inte är den som faller i farstun. Problemet med Angeläget är att man skyler över konsten med ett aktuellt problem. Konsten har praktiskt taget inte något att göra med sociala problemsaker, men det går att förföra konstvärlden med sådana tankar. Och konstkvaliteten kan hävdas just genom det Angelägna, det här är så viktigt att vi inte behöver bry oss om något annat, konsten spelar ingen roll, man kan kalla det vad man vill etc etc.

    Innerligt beröra har det med sig att det är en gammal konvention som ständigt varit i rörelse och som konstvärlden är ute efter. Här finns en efterhängsen romantik-modernism; det är inte fråga om att bli “innerligt berörd” för det blir folk i alla möjliga sammanhang, utan att bli “särskilt innerligt berörd” på ett högdiskursplan. Det blir inte så lite religiöst, närmare Gud till mig. Det går inte med vad som helst, om någon sparkar dig på smalbenet när du går omkring i en utställning så kan man lugnt räkna med att du blir innerligt berörd. Men inte på något högdiskursplan.

  25. Dorinel Marc skriver:

    Jag har inte sett Boratfilmerna så jag kan inte säga nåt om deras konstnärliga kvalité, men komedi och satir är konstformer och de tillhör den som jag kallar den stora konstvärlden. Dit hör t ex Chaplin som numera är representerad även på Moderna Museet (lilla konstvärlden) och jag ser ingen hinder för att också Borat skall bli det.

  26. Lars skriver:

    Dorinel, du får komma ihåg att “stora konstvärlden” är ditt påhitt som inte finns utanför Dorinel Marc. Du kan flytta dina figurer ut och in som du vill. Men vem intresserar sig för det?

  27. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars!
    Jag menar att Boratkaraktären hör till kultursfären och den är ju större än den lilla konstvärld vi pratar om. Det jag kallar för den stora konstvärlden är egentligen kulturvärlden. Guldfeber av Chaplin och Life of Brian av Monty Python är enligt min tolkning konstverk oavsett om de finns representerade på museer eller inte. Jag gissar att Borat har ungefär samma roll idag som Chaplin och Monty Python hade på sin tid.
    Mitt inlägg var menat som ett svar till Rasmus som tyckte att man borde “utropa Borats verk till en konstnärlig handling…” Det som jag ville få fram är att en sån handling vore lika avancerad som att utropa Guldfeber eller Life of Brian till konstnärlig handling. Borat är redan en konstnärlig handling. Det är inte religion, det är inte politik utan det är nåt som recenseras på kultursidorna.

  28. Lars skriver:

    Dorinel, Kultursfären är stor och den innehåller det mesta. Fotboll är också kultur och så har vi bakteriekulturerna. Det blir liksom en annan femma om Borat skulle uppfattas som intressant konstnär i konstvärlden.

  29. Rasmus West skriver:

    Lars och Dorinel: jo, det är väl inget problem att göra det (utropa något till konst), men det känns inte så intressant. Hade varit betydligt intressantare, i mitt tycke, om det var en konstnär som medvetet utförde en konstnärlig handling. Jag har inte stött på någon dylik som utför en så krävande aktion med samma intensitet, ihärdighet och trovärdighet som Sacha Baron. Sen är det nog inga problem att gräva fram tyngden i Borats handlingar. Han slår åt alla håll och presenterar “social kritik” när den är som bäst. Sen går det ju att skruva upp en hel del ytterligare om man vill det. Han blev ju mycket uppmärksammad på kultursidorna och hans handlingar analyserades och uppskattades av de flesta, det kontroversiella till trots. Nu är det ju inom filmvärlden. Ifall det inte finns med en massa extramaterial med bortklippta element från filmen på DVD:n när den kommer ut så skulle det materialet antagligen utgöra väldigt intressant konstnärligt material, hur man nu får tag på det.

  30. Rasmus West skriver:

    Gillar f.ö. Cattelans tunnel.. han är inte dum. Svårt att göra något sådant om man inte redan har anseende, dock.

  31. Skillnaden med Borat som konst är att han hade en fan base på ett par snipiga konstmänniskor som vill ha gratis vin för att se honom.

    Och Borat som filmunderhållning är att han badar i pengar, lägras av de vackraste kvinnorna och har tre minuters väg till stilla havets soldränkta stränder.
    Hans fan base betår av alla och han bjuds ideligen på det renaste Kokain kartellen kan erbjuda.

  32. Rikard skriver:

    Lars, jag läser dig som att du menar att konst mer ska handla om konst och inte om sociala problemsaker. Hockey till exempel handlar alltid om hockey och betvivlas aldrig i hockeyvärlden och är varken introvert eller tråkig. Hockeyspelare som hellre vill problematisera omklädningsrummets estetik eller sociala roller får gör det någon annanstans, inte i hockeyvärlden. Det går liksom inte att hålla på att övertala domare, lagkamrater eller coacher om sådant när spelare ska tacklas och pucken ska in i mål. Men nu är det ju trots allt så att konst och samhällskritik är förtvivlat mycket sammansvurna till skillnad från hockey och samhällskritik. Det kan väl knappast handla om att konsten är skyld bakom aktuella problem, utan att konst kan förmedla samhällskritiska utsagor, för att låta lite högtidlig. Precis som att den kan förmedla filosofiska utsagor, eller om man så vill, att vi läser filosofi genom konstens skillnad till vanliga prylar. Konsten och dess olika aktörer tillåter helt enkelt socialkritik. Konstvärlden i dag talar om konst som socialkritik, då blir konst socialkritik, inom vissa rimliga gränser förstås, men ändå, det är så att säga effekten av en mentalitet som går ut på att vad vi talar om som konst är också konst. Men på vilket sätt blir då konst skyld av socialkritik, var gick konsten fel för att finna sig på en plats där den inte rättmätigt hör hemma? Förstår du vad jag är ute efter, och framförallt är min fråga rätt ställd?

  33. Konsten är varken eller.

    I läget det sker har nog de inblandade lite hum om vad som sker. I efterhand kan man teoretisera, kartlägga och förstå….
    En utställnings värde förändras alltmed tiden. När historikerna tittar på det så ser det något som inte vi, när det hände såg…eller så tycker de att det var överskattat.

  34. Lars skriver:

    Rikard. Vi har haft en period med hardcore socialkritik. Konsten kommer i skuggan av det sociala innehållet, saken tar över vilket kan motiveras med att det är så viktigt. Initialt fungerar sådant eftersom det blir en expansion av konstbegreppet. När den är gjord börjar återtåget, men det tar tid eftersom företeelsen breder ut sig och sipprar ner lite överallt. Och socialkritiken blev ett sätt att berättiga sig, se hur vi konstnärer tar ansvar för feministiska, postkoloniala, migrations och andra problem. Och kritikerna tar också för sig och skriver mest om problemen. Vart tog då konsten vägen? Ja, den blir synlig när det konstvärlden inser att ingen är intresserad av deras socialkritiska engagemang för att rädda världen – då kommer konstens traditioner tillbaka. Inte så att det sociala försvinner, men det hamnar i bakgrunden. Det är det vi ser just nu.

  35. Rikard skriver:

    Ja, socialkritisk konst i allmänhet är bedrövligt trist. Nu känns den som om låt som via repa i en gammal LP-skiva liksom neurotiskt hackar sig fram. Och må den hålla sig borta i en sådär 20 år. Men när jag träffar en del människor så vill jag nog påstå att den överlag inte känns alltför avlägsen, och kanske kan samhällskritik inom konsten även under 2007 hitta några forum, stora som små. Det är jag nästan helt säker på. Som i Umeå kanske, vad vet jag. Hursomhelst vill jag trots allt rekomendera Bildmuseets angelägna utställning om Irak. Och även om jag inte vill utropa, “detta är ej konst”, så nog finns det en skillnad mellan, för att återknyta till Danto, en brillobox på Stable Gallery 1964 och Al-Jazira på Bildmuseet 2006-07?

  36. Lars skriver:

    Rikard: Skillnaden mellan Brillo och Al-Jazira är väl att Brillo berörde mycket djupare än Al-Jazira som vi med närmast fullständig säkerhet kan avfärda som en dagslända i konsten. Men för en person som tar ställning till innehållet kan det vara annorlunda.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.