Robert Cummings bok som kort och gott heter ”Konst” och som ingår i serien ”Allt du behöver veta” kom i fjor på svenska. Den har legat väl synlig hos de flesta bokhandlare. På 500 sidor får läsaren ta del av konstens historia från urtid till nutid. Författaren har varit verksam vid Tate i London, på auktionsfirmor och som konstkritiker.
Hela konsthistorien i sin hand får man eftersom boken är i pocketformat. Nå, det finns en del inskränkningar. Ingenting nämns om utomeuropeisk konst. Eftersom min egen ståndpunkt i detta avseende är entydig – det finns ingen konst utanför västvärlden – har jag inget större problem med att acceptera en sådan ordning. Nu beror uteslutandet av det icke-europeiska knappast på att Cumming har en avancerad syn på saken, snarare rör det sig om platsbrist. I alla andra avseenden kan man nog säga att framställningen är som den brukar, epok efter epok, höjdpunkter och mästerverk.
Det finns något fängslande med sådan litteratur. Cumming skriver inte för de professionella, nejdå han ser sig själv som ”en alternativ röst” och bygger upp sin plan efter fyra frågor vilka skall passa den intresserade: 1. Vad skall jag titta efter? Vilka är de utmärkande dragen…? (Tja, det är kanske inte så originellt, det brukar kallas för stilhistoria) 2. Vad är det som händer? (Inte heller oväntat, efter formbeskrivning skall man ge sig på den ikonografiska tolkningen) 3. Hur mycket är det värt? (Ja, här var något som inte brukar finnas med i den konsthistoriska analysen, men så är det en gammal auktionsräv som vet att svindlande summor fascinerar) 4. Är det bra? Eller: Försöker någon lura mig? (Den här frågan har numera fått sitt svar; om någon luras är det konstvärlden som lurar sig själv tillsammans)
Efter denna entrérätt trycker Cumming gasen i botten och sätter i sig det smörgåsbord av konstnärer och perioder som han själv dukar upp. Och det är mycket han får plats med. Man kan nog gå med på att hans utförlighet om de stora epokernas namn kan ha sin betydelse för den som vandrar i ett museum. Och att det finns en hel del salongsmålare från 1800-talet i hans framställning är inte heller till någon skada. Men det börjar ändå bli lite väl mycket med de mindre kända talangerna. Martin Johnson Heade, Fitz Hugh Lane, Albert Bierstadt, George Caleb Bingham, jo det går att fylla på om man måste. Frågan är om man verkligen måste.
Cumming har också fattat att det är nödvändigt att bereda plats för kvinnliga konstnärer. Den enda flagranta missen är väl Paula Modersohn-Becker som tydligen blivit bortglömd.
Och författaren tar sitt fullständighetsuppdrag på allvar och försummar inte samtidskonsten. Men här blir nedslagen mera osäkra. Bröderna Chapman har han inte glömt, ej heller Damien Hirst, Andreas Gursky, Chris Ofili och Mariko Mori. Cummings personliga tyckande kommer till uttryck i de små kommentarerna han tillfogar varje konstnär. Tracey Emin står han tydligen tvivlande inför och frågar: ”Är det konst eller räknas det som ett rop på hjälp?” Om Sigmar Polke menar han att denne ”Påstår sig gå till angrepp mot samhällets klichéartade banaliteter”. Blinky Palermo sammanfattas i ”Kanske ännu ett fall där ambitionen var större än resultatet”, Chris Ofili får veta att han ”Har potential men behöver utvecklas mer.”
Konceptkonst är inte Cummings grej. Jan Dibbets (av alla) har han fattat något slags intresse för och reflekterar om dennes ”intresse för perspektiv och ordning och som går ända tillbaka till Saenredam via Mondrian. Kanske, men Dibbets har inte deras känsla för ytans och ljusets poesi.” Joseph Kosuth och Lawrence Weiner har han av kanske alltför lättförståeliga skäl uteslutit. Cummings korta sammanfattning av Robert Smithsons insats är däremot en pärla att läsa, men kanske då inte på det sätt som författaren tänkt sig. Rebecca Horn får en uppsträckning för att hennes maskiner inte alltid fungerar som de skall och om Penck slår han fast att ”Hans personliga agenda är inte alltid lätt att förstå.” Och lika kärv är han notis om Gonzales-Torres: ”Intentionen är god, men i slutändan uppnås väldigt lite.” Varken Rachel Whiteread, Damien Hirst eller Matthew Barney finner nåd inför författarens irrande tankevärld – men Anish Kapoor, den ser han som en höjdare: ”Släpp loss, lek med dem. Då ska du finna att det finns mycket där att hämta.”
Lite manusläsning skulle måhända inte ha skadat; i den understundom något tvivelaktiga konstordlistan kan man läsa under begreppet ”postmodernism”: ”Någon enhetlig postmodernism finns inte, men ett uttryck är att arbeta elektriskt…”
En enda svensk* har funnit nåd inför Cummings ögon: Anders Zorn. Och om denne skriver han: ”Han hade en virtuos, fri teknik som på ett slugt sätt, likt Manet, antyder 1) jämlikhet med de gamla mästarna (Tizian) och de moderna (impressionisterna); och 2) (avsiktligt konstlad) spontanitet.”
Sålunda kan man sammanfatta denna komprimerade konsthistoria med att säga att den verkligen är läsvärd och då särskilt avsnitten om samtidskonsten. En rolig halvtimme garanteras.
* Här tog jag fel. Även Carl Larsson och Carl Milles har beretts en liten ruta var.
Robert Cummings Art finns nu på svenska
Fick en konst-ig känsla av Deja-Vu när jag såg denna (onumrerade) artikel…