Ännu en gång har Turnerpriset delats ut (4.12) och blivit en nyhet världen över. Det som uppenbarligen var svårigheten den här gången var att finna en tillräckligt intressant vinnare. Egentligen verkade utgången vara mer eller mindre given. Phil Collins (586) som var väl meriterad och som dessutom ansträngt sig att göra något speciellt i de nominerades utställning. Han lät installera ett kontor för undersökning av hur Turnerpriset fungerar som mediehändelse, Shady Lane Productions.
Att man istället valde Tomma Abts (1370) är något man kan fundera över. Klart att det var dags att ge priset till en kvinna och kanske ville man också se måleriet som segrare någon gång. Tomma Abts som alltid målar i samma format är inte precis upphetsande i något avseende så priset får också markera att man valt det stilla, lågmälda och långsamma. Mark Titchner (1151) kan möjligen verka alltför speciell med sina logotypiska texter och Rebecca Warren (1042) är varken fågel eller fisk. Ett konstpolitiskt beslut och ett mellanår för Turner Prize.
Tomma Abts Lubbe 2005
Phil Collins Shady Lane Productions 2006
Eller är det så att måleriet vinner mark igen? Vem vet?
Ja, det kan man ju anta.. Och om måleriet vinner mark så är det klart som korvspad att det har med konjunkturen att göra. Bra produkt för en konsument med pengar och tämligen glädjande för de överdrivet många målare det finns. Inom konsten är dock måleriet ingen väg framåt, men eftersom konsten är underkastad marknaden så syns det ifall det finns pengar och vilja att investera i måleri. Det som redan sagts inom mediet har sagts och det finns inte mycket mer att säga. Blanda ihop och hoppas det blir något nytt, testa nya material. Jag undrar när sentimentaliteten kring måleriet som medium ska upphöra?
Jag sade samma sak som du Rasmus för ca tio år sedan. Men så blev jag gammal, haha.
Nej, men jag hittade tillbaka till måleriet för att det finns något väldigt stort i att titta på en bra tavla.
Det väcker tankar .
Tror att oviljan jag hade mot ”heminredningskonsten” som jag kände det då, var att man var uppe i varv.
Måleri kräver sitt lugn. Och det är en lyx idag.
Tyvärr är det väl mest som du säger att tavlorna är en del i en business. Samtidigt som det finns en bister verklighet. Man måste försörja sig.
Håller med om att det är svårt att föra något framåt med måleri för stunden, men bra tavlor är ändå bra tavlor. Och varför kan inte konsten få vara lite retro, allt annat är det ju.
Per: personligen väcker andra saker betydligt mer tankar och känslor än vad nån tavla någonsin gjort, såvida det inte är en målning jag gjort som under processen frambringat en hel del (ja, det är också ett värde). Den enstaka bilden som presenteras i något utställningssammanhang är väldigt devalverad, av diverse orsaker. Jag har såklart inget emot att någon får ut något av det. Det är dock rätt tråkigt att en målning rent allmänt betraktas som något ”av naturen” upphöjt och ”riktig” konst. En målning är en målning är en målning.
Så du målar också, Rasmus? Ja, det är väl med måleriet som med mycket annat att ”processen frambringar en hel del”. I en lyckad målning är det just det betraktaren får möjlighet att ta del av. En misslyckad målning kunde å sin sida vara en målning där processen aldrig kommit igång eller inte frambringat något. Det är väl inte så märkligt. Det har ingenting att göra med att måleriet skulle vara ”något ’av naturen’ upphöjt och ’riktig’ konst”. En målning är en målning är en målning och det räcker långt. Lika långt som musiken eller videokonsten eller performancen eller vilken konstform du nu föredrar. Personligen blir jag otroligt sömnig av folk som försöker dödförklara en konstform med hjälp av en annan. Det där är en av den akademiska postmodernismens mest slutkörda strategier. Ibland får man en känsla av att somliga står och stirrar på den ena målningen efter den andra i hopp om att någon hemlighet ska uppenbaras, att någon sorts uppenbarelse ska drabba dem, bara för att få reta upp sig när ingenting i den stilen händer. Måleriet passar inte alla huvuden. Men det går bra att titta åt ett annat håll.
Petter: Ja, det händer. Fast numer låser jag inte fast mig till något enskilt medium. Personligen får jag ut mycket mer av annan typ av konst än måleri men jag kritiserar inte om någon har lust att enbart måla. Fritt fram.
Pedagogen Howard Gardner menade att mänskliga hjärna kan delas in i 8 olika intelligenser. En av dessa är visuell intelligens. Dvs om man är stark i den intelligensen har man har lättare att ta till sig saker via bild än text. har man interpersonell int. så lär man sig mer via samtal och relationer.
Vissa människor upplever mer via bilder. Andra mindre. Gardner påpekar dock att man kan träna upp de andra intelligenserna.
Vad jag menar är att vissa människor behöver längre ingång till bilder.
Även om man skulle ligga högt i den visuella intelligensen så menar jag att stressituationen som vi upplever idag gör att vi inte orkar ta in mycket vi ser idag.
Givetvis kan man även lägga till allt det vi upplever som ointressant. Sk mediasopor. medialt skräp vi helst vill slippa.
Min erfarenhet är ändå att utövandet av, eller upplevandet av konster, musik, bildkonst, dans teater idrott etc. gör att vi kan ladda batterierna och växa.
Detta behöver inte innebära just måleri.
Inom bildmediet idag finns ju en hel ocean av bilder som man kan gilla. Måleri, foto, datorspel, video, film, samlarbilder, tidningar, serier, graffitti, design etc. Om måleriet skulle innebära en finare särställning ställer jag mig precis som du väldigt tveksam till.