”Får konst vara så här rolig? Är det verkligen konst då?” Den frågan ställer sig Ingela Lind efter det att hon sett Tate Moderns utställning med Fischli & Weiss. (DN 14 oktober)
Ibland undrar jag vilken nivå det är på våra konstkritiker. För allt i världen är det möjligt att Ingela Lind medvetet lagt sig på ett så lågt intentionsdjup som möjligt i förhoppning om att någon från allmänheten skall få för sig att läsa konstrecensionerna. Utställningen äger rum på Tate Modern, ett av de allra bästa ställena att visa upp sig. Det vore märkligt om Tate skulle ha misstagit sig. Om något ställs ut som konst på Tate Modern är det sannerligen konst så det ryker och osar.
Att få något att bli konst är lätt, det räcker med att stryka upp något som liknar ett landskap och finna en utställningsplats. Inte blir det bra konst, men konst lär det bli. Så vi får väl anta att Linds fråga handlar om bra konst kan vara rolig. Nu är Fischli & Weiss kända för att vara roliga och underhållande. Det har inte hindrat dem att inta plats nr 28 på artfacts. Vi har alltså inte bara att göra med konst och bra konst, utan mycket bra konst. Legitimerat, dokumenterat, en rungande självklarhet.
Konst kan vara hur roligt och löjligt som helst. Genom att den är högdiskurs blir den automatiskt något annat. Det förutsätter förstås att någon intresserar sig. Frågan om meningsbildning och om vilken bild av det moderna samhället som konstnärerna på ett mer eller mindre gåtfullt sätt ger oss kommer ofelbart att ställas. Och ligger man 28:a finns det en uppsjö av teoretiker, curatorer och konstkritiker som kommer att se till att det blir nivå på de bländande cirkuskonsterna. Lind gör instinktivt ett sådant utfall:
”Jag inser att de tio salarna utgör ett modernt kuriosakabinett, samlat av någon galning som inte fattat värdeskalorna i vårt västerländska samhälle och missat vad som är fint och vad som ska slängas! Just så som 1600-talets furstar gjorde när de samlade på exotiska djur och växter eller det tidiga 1900-¬talets intellektuella när de föste in allt afrikanskt i en estetisk atmosfär av ”intresselöst betraktande” (Kant) på museer eller i sina hem.”
Och sedan kommer bekräftelsen på att Lind sällar sig till att detta är värdig högdiskurskonst:
”Då fastnar skrattet i halsen. En ovanlig klarsyn löper genom denna roliga utställning.”
Där satt den!
Motiveringen är dock inte särskilt övertygande. Kuriosakabinetten under 1600-talet var populär i de besuttnas kretsar och användes både som konversationsobjekt och som underlag för filosofiska och naturhistoriska betraktelser. Vad detta har att göra med kasserat material från vår tid är svårt att fatta. Och infösandet av afrikanskt i konsten hänger samman med behovet av förnyelse inom konsten. Modernismen hade vid den tiden effektivt tuggat sönder den akademiska idealrealismen och fann fränder ute i världen och i historiens djup. Fischli & Weiss som återanvänder bortkastat material är inte precis originella. Det är väl inarbetat alltsedan skrotskulpturen såg dagens ljus. Konstnärerna möter heller inget motstånd. De mottas med öppna armar av konstvärlden som tröttnat på social kritik och dialogisk konst. Den vill ha något kul och häftigt. Och Fischli & Weiss kan leverera. Habilt och oemotståndligt.
Från Fischli & Weiss klassiker Tingens ordning 1987
Jag är helt imponerad av din energi, men klart vill jag inte det aaaaaandra