Del 165: Art Link och Fronten

Art Link och Fronten

Så, var går konstens frontlinje, framryckningszonen där bataljerna äger rum? Emellanåt hör man någon säga att ett sådant avantgardistiskt språkbruk är förlegat. Men det hjälps inte, konsten kan inte stå och stampa, den måste vidare och om det verkligen sker något överskridande kommer det att märkas. Nå, kan det inte vara så att konsten utlokaliserats till den milda grad att det som sker inte längre kan överblickas?

I varje fall var det enklare förr när det huvudsakligen skedde i New York. Fram till 90-talets början var det fortfarande så med lite instick och inspel från Tyskland, England och någon gång en italiensk rörelse. Nu ersätter som bekant den allomfattande biennalen samtliga orter, låt vara att de tongivande biennalerna alltjämt finns i de gamla fästena i väst.
Finns det någon konst som kommer undan curatorernas röntgenblickar och dammsugningar? Nej, det enda tänkbara är att något inte skulle passa in i biennalmönstret. Tidskrävande projekt, långvariga processer går inte omedelbart in i biennalens snabbmatsservering. Men får plats ändå genom att konstnärer och grupper får möjlighet att göra snabbversioner anpassade till biennalkulturen. Att tacka nej till sådana erbjudande kan en konstnär naturligtvis göra, men det är svårt att finna något exempel. En biennal är en språngbräda och ger mycket uppmärksamhet. De enda som tackar nej är de som redan är väletablerade och klarar sig utan att behöva jäkta runt i biennalkarusellerna.

Dock vet vi att den ljudande signalen från den internationella konstvärlden just nu pekar på ”participatory art” (eller ”dialogisk” eller ”littoral”). Och en sådan har vi på Konsthallen i Göteborg fram till den 7 januari 2007 “Art Link”. Som man säger i presentationstexten är det ”konst med ett socialt syfte som sätter processer och förhållanden mellan människor och situationer i centrum snarare än egentliga konstobjekt”. Vad som skall göras är att ”kommentera, utforska, eller komma med alternativ till”. Jo tack vi har hört det förut och redan då gick den trögt. Det är Lene Crone Jensens första utställning sedan hon blev chef i Göteborg. Hon gör naturligtvis alldeles rätt. Så skall det göras, det här är vad som gäller i konstvärlden. Den ledande gestalten i konstnärsuppsättningen är konceptveteranen Adrian Piper (338) (bilden av afro-amerikanen), följd av Stephen Willats (862) (bostadsprojekt), Superflex (1125) med en ny kolonialprodukt, Esther Shalev-Gerz (4039) (intervjuer med invandrare), Annika Lundgren (fitnesscenters spinningscyklar som ny energikälla). Originellast och roligast är Tellervo Kalleinens och Oliver Kochta Kalleinens Complaint Choir, en kör som sjunger ut de klagomål och missnöjen som konstnärsparet samlat upp. Complaint Choir har genomförts på fyra olika platser och utställningen visar dessa framföranden:

“Why does my computer take so very long?
Why can’t the bus driver talk to anyone
And why is the beer so expensive in town?
I want my money back,
My job is like a cul-de-sac,
And the bus is too infrequent at 6.30.
Why don’t they pay me more?
Life was good before
And I am thirsty.”

Det är bara att summera: Ingen front i sikte. Konsten ligger lågt.

kochta kalleinen complaint choir.jpg
Framförande av Complaint Choir, Oliver Kochta andre från höger.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.